Station 1
Den här berättelsen tar sin början för mer än hundra år sedan.
Jag vet inte om du har träffat museets maskotar Galten, Delfinen och Draken, men om du inte har gjort det, så ska du veta att de har funnits mycket längre än så. De är faktiskt så gamla att de inte ens själva minns hur gamla de är.
Draken är en liten kinesisk minidrake som kom till Sverige i ett ägg. Efter att han kläcktes ur ägget blev han kompis med Galten och Delfinen.
Fast vad är dom egentligen för konstiga figurer? De heter Galten och Delfinen för att dom ser ut en gris och en delfin, men egentligen är dom ett slags sagodjur. De bor i människornas värld, men det är väldigt sällan människorna ser dem. Figurerna vill inte att människorna ska se dem heller, så de håller sig undan.
”För tänk”, sa Delfinen en gång. ”När dom ser oss brukar de bli rädda och det vill jag inte. Och när dom inte ser mig är jag rädd att dom ska råka trampa på mig.”
Så det var därför som Draken, Delfinen och Galten satt gömda bakom en vas en dag. Och då fick dom se något väldigt spännande som gjorde Draken alldeles fnattig.
Station 2
En sak som skiljer draken från de andra två figurerna är att han kan vara ganska mallig. Han vill gärna ha fina saker - bara för att de är fina. Nu hade han hört talas om en fin människofamilj som hade massor av värdefulla saker och han ville se vad det var för saker.
Delfinen och Galten brydde sig inte så mycket om vad som var fint, men dom följde gärna med Draken på utflykt för de var väldigt nyfikna.
Maskotarna hade de smugit in i människorna hus. Dom satt och gömde sig bakom en vas, därför att två fina damer just kommit in i rummet.
Den ena damen verkade bo i huset och den andra var tydligen hennes väninna. Damen i huset pekade på en tavla med fin guldram. Den som föreställde en rik man med fina kläder. Bakom honom på tavlan syntes två stora klot eller bollar.
”Har du sett en sådan fin tavla min man har köpt?”, sa damen i huset.
”Den verkar väldigt gammal”, sa hennes väninna.
”Ja, och väldigt dyr är den också”, svarade damen.
”Men... vad är det som han på tavlan har bredvid sig?”, frågade väninnan.
”En jordglob och en himmelsglob”, utbrast damen stolt. ”Såna måste vi bara ha, sa jag till min man. Och då gick han och köpte dom här två”.
Hon pekade stolt mot två likadana bollar som fanns på tavlan. Bollarna var jättestora och blanka och vilade i varsin ställning. Ställningarna var målade med guldfärg.
”Men dom var väl väldigt dyra?”, undrade väninnan. ”Och två? Räcker det inte med en?”
Damen i huset fnyste:
”Nej, verkligen inte! Man måste ha en av glob varje sort, annars är det ingen idé.”
”Du har en väldigt snäll man”, tyckte väninnan.
”Ja, det är allt säkrast för honom det”, sa damen i huset. ”Han vet att jag vet bäst. Själv har han ingen stil alls.”
Sedan slog hon ihop händerna och fortsatte:
”Så! Nu går vi och dricker kaffe, så ska du få se min nya kaffekanna”.
Och så gick damen och väninnan iväg.
Men vad var det för något som dom pratade om? Två stora bollar, som det var fint att ha två av? Delfinen vände sig till draken.
”Men vad ÄR det för något?”, undrade hon.
Draken hade ingen aning, men han svarade:
”Det är fina glober och jag måste också ha såna, för annars har jag ju ingen stil alls!”
”Jaha?”, sa Galten förvirrat.
När damerna hade gått vågade sig maskotarna fram till en av de stora bollarna. Den var jättestor i jämförelse med dem.
Station 3
Maskotarna stod nu nedanför en av bollarna och tittade upp mot den.
”Det är som en karta”, sa Draken förundrad. ”Fast den är rund som en boll.”
”Tanten sa att det är en jordglob”, sa Delfinen hjälpsamt.
Galten knackade på globen.
”Det är det inte alls”, sa han och skakade på huvudet. ”Det finns ingen jord i den. Den är alldeles tom.”
Delfinen tänkte efter en stund och sa:
”Fast ibland kallar folk hela världen för jorden. Det kanske är en karta över världen. Men varför är den som en boll? Är jorden rund?”
”Eh... kanske, sa Draken.”
Men delfinen blev mer och mer säker på att hon hade rätt:
”Jo, det är den nog... för ibland har jag hört människorna kalla den för jordklotet. Och en boll och ett klot är ju samma sak. Då kanske en glob också är samma sak.”
Det var inte så dumt tänkt av Delfinen, för så är det. En boll och en glob och ett klot är tre olika ord på något som är helt runt. Galten förstod plötsligt vad hon menade.
”Jag har också hört folk säga jordklotet. Då är det så. Att jorden är rund som en boll och det här är en bild... jag menar... en boll som föreställer jorden”.
”Fast mindre”, sa Delfinen.
Draken stirrade på det stora klotet.
”Jag måste ha en!” sa han.
Galten såg tvivlande ut.
”Hur ska du få plats med den hemma?”, undrade han. ”Den är förstås mindre än hela världen, men det är fortfarande för stor för vårt hus.”
Där hade Galten rätt. Draken ville väldigt gärna vara någon som hade stil... men dom fick ju inte ens plats med EN glob hemma. Hur skulle dom då få plats med två?
”Det kanske finns mindre glober någonstans”, sa Draken.
”Var då?”, undrade Delfinen.
”Titta inte på mig”, sa Galten. ”Jag vet inte”.
”Men vem är det som GÖR glober, egentligen?”, frågade Delfinen
Ja, vem gör glober? Och hur skulle dom kunna få tag i glober som var så små att dom passade Draken?
Station 4
Nästa natt hade maskotarna snokat reda på vem som gjorde glober. Det fanns en globmakarverkstad i deras stad. De tog sig in till verkstaden genom skorstenen. Det var så de brukade göra när de skulle in i människornas hus, fast inte om någon eldade förstås.
Först firade dom ned galten i ett rep för att kolla om kusten var klar.
”Är kusten klar?”, väste Draken frågande ned genom skorstenen.
”Vad? Kusten?”, undrade Galten.
”Jag menar: Är det någon där? Eller kan vi också komma ned?”
”Jaha? Jo.... ja.... jag menar… Nej, det är ingen här.”
”Bra.”
De andra figurerna kom också ned. Snart stod de på Globmakarens bord och såg sig omkring. Väggarna var fulla av kartor.
”Vad många fina kartor!”, sa Delfinen beundrande.
Det verkade som om Globmakaren samlade på allt som hade med kartor att göra. Det fanns gamla kartor och det fanns nya kartor.
En karta tyckte de alla tre särskilt mycket om. Den var en väldigt gammal karta som föreställde norra Europa. Den hette Carta marina (och det betyder ”sjökartan”). På sjökartan fanns en väldig massa djur ute i havet. Eller snarare odjur.
”Kolla på alla sjömonstren”, sa Galten och mys-ryste. ”Man blir ju nästan rädd.”
”Inte jag”, sa Draken. ”Jag blir aldrig rädd.”
”Jag tror inte att dom där monstren är riktiga”, sa Delfinen.
Nej, monstren är inte riktiga. Men kartan är som sagt väldigt gammal. Den är från den tiden då människorna inte hade en aning om vad som fanns i haven. Han som har ritat kartan har försökt rita djur som han har hört talas om, men aldrig sett på riktigt.
En del av djuren finns på sätt och vis. Ser du att flera av dem sprutar upp vatten ur huvudet? Så gör valar, fast de brukar bara spruta upp en vattenstråle, inte två som på den här kartan. Om kartritaren hade sett en val på riktigt, skulle han ha vetat det. Men han hade säkert bara hört att det fanns jättestora djur som kom upp och sprutade vatten. Det lät ju väldigt otäck och han trodde nog att valarna såg läskigare ut än de gjorde. Idag vet vi att valar ser ganska snälla ut och inte alls några monster, även om de är stora. en del valar är väldigt nyfikna och det händer att de kommer upp och tittar på båtar.
Fast de flesta av monstren på kartan finns inte alls. Det var nog så att sjömän hittade på en del när de berättade vad de sett.
Station 5
Galten hade funderat över en sak i en lång stund och nu kunde han inte hålla tyst längre:
”Jag fattar att jorden är rund. Men hur fungerar den där himmelsgloben? Himlen är ju blå på dagen och svart på natten, men jag har aldrig sett en massa stora djur på himlen. Och den är inte rund som en boll. Om den var det skulle man väl kunna se kanterna på bollen?”
De andra maskotarna fattade inte heller hur himlen kunde vara formad som en boll med en massa djur på. Men när dom tittade närmare såg dom att djuren hade stjärnor på sig. En hund hade stjärnor på svansen och på tassarna.
”Ja, stjärnor finns ju på himlen”, sa Galten. ”På natten alltså. Men inte hundar. Det är jag helt säker på.”
”Stjärnorna sitter kanske så att de liknar en hund”, föreslog Draken.
”Inte särskilt likt, om du frågar mig!”
”Fast lite, kanske?” tyckte Delfinen.
Galten fattade plötsligt.
”Då kanske någon har ritat djuren för att komma ihåg var stjärnorna sitter. Om man vill prata om just den stjärnan som sitter på hundens svans, så säger man ’Titta på stjärnan i hundens svans’. Då vet man vilken stjärna man talar om!”
”Smart!”, sa Delfinen.
Men de kunde fortfarande inte fatta hur himlen kunde vara rund? De funderade och funderade, men det var inte förrän Galten råkade fundera så hårt att han ramlade över kanten på bordet som de fann lösningen. Galten föll nämligen rakt ned i en glob av glas som stod på golvet
”Oj,” sa Delfinen, gjorde du illa dig?”
”Det verkar inte så”, sa Draken. ”Han har väldigt tjockt skinn. Prima svinläder!”
Nej, Galten hade inte gjort sig illa. Han såg glad ut där han var inne i glasbollen.
”Nu fattar jag!”, hojtade han.
”Vad?”, sa Draken och Delfinen. Det hördes inte vad han sa genom glaset. Galten klättrade ur globen och förklarade:
”Stjärnorna är ritade på utsidan av glaset på den här globen. Om man ser dem inifrån ser det ut som en stjärnhimmel. Man ska tänka att man ser stjärngloben inifrån. Då ser det rätt ut.”
Nu förstod maskotarna vad globerna var bra för, men de kunde fortfarande inte hitta någon liten glob, varken en himmelsglob eller en jordglob. Hur de än letade, så var alla glober för stora. Draken började känna sig ledsen.
”Det finns visst inga små glober”, suckade han uppgivet. ”Och jag som verkligen ville ha en! Typiskt!”
Galten var också besviken:
”Det hade faktiskt varit ganska roligt att ha såna. Nu tycker jag också det. ”
Då kom Delfinen uppdykande ur en stor skräplåda.
”Jag har hittat en boll!”, ropade hon glatt. ”En lagom stor boll som bara skulle slängas!”
”Jag vill inte ha en boll”, fräste Draken. ”Jag vill ha en jordglob!”
”Men vi kan väl göra om den till en jordglob?” , föreslog delfinen.
Draken blev alldeles paff.
”Hur då?”, sa han.
”Vi är ju i en globverkstad!”, sa Delfinen. ”Det måste ju finnas verktyg och sånt som vi kan använda. Det ligger en massa papper på globmakarens bord. Vi kollar in dem!”
Sagt och gjort. Maskotarna klättrade upp på Globmakarens bord och började titta sig omkring. Och precis som Delfinen räknat ut fanns allt man behövde för att göra en egen glob i verkstaden. Man behövde en liten karta av jorden. Sedan klippte man den i remsor. Sedan limmade man remsorna på en boll och då blev det en glob.
Draken var ganska bra på att rita, så han fick rita en liten världskarta och sedan klippte Delfinen den i långa remsor. Galten hämtade klister och pensel. Så långt gick allt bra, men det var när de skulle börja klistra som det blev problem.
Station 6
Klistret var för klistrigt, så remsorna fastnade på händerna och innan de visste ordet av hade dom lyckats klistra dem på varandra i stället för på den lilla bollen. När de äntligen tog sig loss var de alldeles klistriga och var tvungna att bada i en hink med vatten för att bli rena. Och remsorna hade blivit en stor kletig hög. Draken var jättesur:
”Nä, nu ger jag upp! Det blir inga glober för mig. Typiskt att människorna får allt och jag inte får någonting.”
Delfinen visste inte vad hon skulle säga. Hon hade slut på idéer. Men då fick Galten syn på något!
”Titta!”, ropade han. ”Det sitter ett band med en liten rosett på bollen! Jag tror att den går att öppna.”
Alla maskotarna tittade på bollen. Galten hade rätt. Dom hade varit så ivriga att göra om bollen till en glob, att dom inte hade sett det lilla bandet som höll ihop bollen. Bollen var liknade en rund present. Draken smög sig fram till den och drog i snöret. Då föll den isär och ut rullade en liten jordglob. Draken blev så paff att han satte sig på rumpan och bara stirrade. Delfinen var också förvånad.
”Men... den låg ju i lådan för saker som skulle slängas!”, sa Delfinen förvånat. ”Skulle dom slänga bort en fin liten glob? Som var inslagen som en present?”
Men Galten hade ögonen med sig den här natten. Han hade fått syn på något mer inne i den runda bollformade lådan som den lilla globen legat i.
”Titta!”, sa han och pekade. ”Det är en himmelsglob!”
Ja, det var det. Maskotarna hade hittat en mini-jordglob och en mini-himmelsglob. Bollen som var runt jordgloben var en himmelsglob som gick att ta i sär. Och alla stjärnbilderna var ritade på insidan, istället för på utsidan.
Station 7
Maskotarna tog med sig de små globerna hem. Draken ställde jordgloben mitt på golvet där han kunde beundra den. Galten och Delfinen tog varsin halva av den bollformade lådan. Sedan hängde de upp dem över sina sängar, så att de fick varsin liten stjärnhimmel att titta på innan de skulle somna.
”Åh, det är som känns som att jag ligger och tittar på en riktig himmel”, sa Delfinen lyckligt.
Galten beundrade stjärnorna över sig.
”Vad många dom är”, sa han.
”Titta där!” sa Delfinen och pekade. ”Där är hunden!”
De små globerna var gjorda av Sveriges allra första globmakare, en gubbe som hette Åkerman. Han hade gjort dem därför att han tänkte att de kunde vara bra att ha med sig i fickan när man var ute och reste. Men när folk reste tog dom hellre med sig en karta över jorden eller himlen. Jordglober köpte dom för att de var fina att ha hemma. Där kunde man sitta och fantisera om hur det skulle vara att resa.
Globmakaren hade slängt bort minigloberna, för han tyckte att dom var gamla och oanvändbara. Vilken tur för maskotarna!