M/s Estonia

Olycksnatten

Kvällen den 27 september då Estonia lämnade Tallinn var en vanlig blåsig höstkväll. Under kvällen och natten ökade vinden till 15–20 meter i sekunden från sydväst och vågorna blev ungefär 3–4 meter höga. Fartyget gungade i vågorna och en del av passagerarna blev sjösjuka.

Strax före midnatt hörde vakthavande matros, som gick sin rond på bildäck ett kraftigt ljud från bogvisiret. Ett bogvisir är dörren till bildäck och sitter i fören på fartyget. När bogvisiret öppnas kan bilarna köra in på bildäck. Estonias bogvisir var stort: nio meter brett och tolv meter högt.

Tio minuter senare hördes mer buller från fören och matrosen gick ner för att undersöka igen men kunde inte komma fram. Någon gång strax efter midnatt lossnade Estonias bogvisir helt. Stora mängder vatten forsade in på bildäck och fartyget började snabbt luta åt höger. Strax efter gavs allmänt livbåtslarm. Det betyder att alla passagerare ska ta sig till båtdäck. Båtdäck är den våning på fartyget där livbåtar och livflottarna finns. Den ligger ofta högt upp i fartyget.

Det är skillnad mellan en livflotte och en livbåt. En livflotte är en stor gummiflotte med tak som vecklas ut och blåser upp sig själv när den hamnar i vattnet. När livflottarna är hopfällda ser de ut som stora vita tunnor och sitter högt upp på de stora passagerarfartygens sidor. En livbåt är en stor öppen båt. I den får det plats flera personer samtidigt. Den sänks ner från fartyget med dem som skall räddas.

Passagerare började rusa uppför trapporna till båtdäck när fartyget började luta och larmet lät. Det blev panik. Flytvästar delades ut till passagerare som var på båtdäck. Från båtdäck hoppade de i vattnet. Några lyckades klättra upp i livflottar som flöt runt fartyget. Men inga livbåtar kunde sättas i vattnet på grund av fartygets kraftiga lutning. Ytterligare lite senare kunde fartyg runt om kring höra nödanrop från Estonia. Men då var det för sent. Redan efter en halv timme sjönk Estonia till botten.

Några räddades

Finlandsfärjor som fanns i närheten styrde mot olycksplatsen för att hjälpa Estonia. De närmaste var nästan en timme bort. Men det var svårt för passagerarfärjorna att hjälpa dem som låg i vattnet. Deras egna livbåtar kunde inte sänkas ner i vattnet därför att det blåste för mycket.

Tidigt i gryningen kom de första räddningshelikoptrarna. Tillsammans med fartygen räddade de 137 personer. Vattnet där Estonia sjönk var ungefär 10 – 11 grader varmt och det blåste väldigt mycket. Det var svårt att simma för dem som var i vattnet när det blåste och det var även svårt att se dem från helikoptrar och fartyg.

Varför sjönk Estonia?

När Estonia sjönk blev många människor chockade och mycket ledsna. Många på fartyget var svenskar och olyckan blev viktig för Sverige. Sveriges regering beslutade att olyckan skulle undersökas. De två största frågorna var: Hur kunde olyckan ske? Skulle Estonia bärgas? Att bärga ett fartyg betyder att plocka upp det ur havet.

Den svenska regeringen bad Statens haverikommission (extern webbplats) att undersöka olyckan. Haverikommissionen är en grupp experter som undersöker vad som hänt när det sker en större olycka. Särskilt viktigt är det när människor skadats och dött.

Haverikommissionen skrev en stor rapport där de berättade om hur Estonia sjunkit. Olyckan berodde på att fartygets bogvisir hade lossnat och att mycket stora mängder vatten kommit in i fartyget och gjort så att det sjönk väldigt snabbt.

En grav i havet

Många hoppades att fartyget skulle tas upp. Men så blev det aldrig. Sveriges, Finlands och Estlands regeringar bestämde att platsen där Estonia ligger på bottnen skall vara en grav och att gravfrid skall råda. Gravfrid betyder att den plats där människor ligger begravda ska lämnas ifred.

En svår fråga

Fortfarande är Estoniakatastrofen en svår fråga för många människor. Alla är inte överens med Haverikommissionen om varför Estonia sjönk.

Minnesvård iland

Många människor försvann när Estonia sjönk och dessa kunde inte begravas i land. För deras familjer och vänner har Sverige byggt en minnesvård i Stockholm. En minnesvård är en plats dit familjer och vänner kan gå för att minnas och sörja. Estonias minnesvård (extern webbplats) är en böjd stenmur. På den finns namnen på alla de som dog.

Muren finns bakom Vasamuseet, på Djurgården i Stockholm. I närheten finns Galärvarvskyrkogården. Det är en gammal kyrkogård där sjömän begravts i flera hundra år. Det finns flera liknande platser för att minnas Estoniaolyckan och de som omkom.

Båtarna är säkrare idag

Efter Estoniakatastrofen var det många som tyckte det var otäckt att åka med stora passagerarbåtar. Flera valde istället att resa med flyg, tåg eller bil.

Kan en liknande olycka som Estonias hända igen? Det är svårt att svara på. Idag är fartygen säkrare. Bogvisiren är byggda på ett annat sätt och undersöks extra noga. De som jobbar med att kontrollera stora färjor tittar extra noga så att alla bogvisir ska hålla för höga vågor.

Estonias bogvisir

Bogvisiret plockades upp från havsbottnen efter olyckan. Haverikommissonen tog upp visiret för att undersöka skadorna och se om det varit något fel på det. Efter undersökningarna lämnades Estonias bogvisir till Sjöhistoriska museet.

Idag är bogvisiret placerat i ett stort rum på Muskö. Det är en del av museets föremål från Estonia och skall bevaras för framtiden. Bogvisiret är stort. Det är 9 meter brett, 12 meter högt och väger 64 ton.