Fyrskeppet Finngrundet byggdes i Gävle 1903. Fyrskepp var fartyg som förr i tiden hjälpte sjöfarten på platser där det var svårt att bygga fasta fyrar.
För sjöfarare var de specialbyggda fyrskeppen en orienteringspunkt men de användes också för att markera undervattensgrund. Enligt internationella regler var fyrskepp alltid rödmålade och hade sitt namn med stora vita bokstäver längs fartygssidorna.
Finngrundet låg för ankar i södra Bottenhavet under den isfria delen av året. Skeppet togs ur tjänst 1969 och är museifartyg sedan 1970.
Den första fyren ombord på Finngrundet utgjordes av fotogenlampor och speglar. Efter ombyggnad 1927 fick skeppet en AGA-fyr. Samtidigt kompletterades klockan på däck med ny signalsutrustning – nautofon och undervattensklocka – som kunde användas i tjock dimma då fyrljuset syntes dåligt.
Fartyget fick även en radiosändare. Tidigare hade enda kontakten med land varit en lotsångare som kom varannan vecka med post, bränsle, mat och annat. Vid nästa ombyggnad 1940 elektrifierades AGA-fyren och skeppet utrustades med radiofyr.
Finngrundet hade en besättning på åtta man. Livet ombord var ofta enformigt – fritiden fördrevs med bland annat träslöjd och fiske.
Samtliga svenska fyrskepp har ersatts med bottenfasta fyrtorn, så kallade kassunfyrar.
Fakta
Längd: 31 m
Bredd: 6,85 m
Djupgående: 3,1 m
Fyrens räckvidd: ca 11 sjömil
Besättning - 8 man
Samarbeten
Vid evenemang och visningar samarbetar Sjöhistoriska med Svenska fyrsällskapet. Sjöhistoriska samarbetar även med Södertörns Radioamatörer och Mariningenjörsföreningen. Föreningarna bedriver verksamhet ombord på Finngrundet och Sankt Erik.
Södertörns Radioamatörers (extern webbplats)
Mariningenjörsföreningen (extern webbplats)
Svenska Fyrsällskapet (extern webbplats)