Sankt Erik

Fatyget ägdes formellt av Stockholms hamnstyrelse, men hyrdes vid behov in av staten för att assistera sjöfarten i Bottenviken och runt skånska kusten. År 1977 togs Sankt Erik ur bruk och sedan 1980 är hon museifartyg.

Fartyget, som till en början kallades Isbrytaren II, ersatte en äldre isbrytare som var mindre lämpad för användning till havs. Efter en ombyggnad 1958 fick Sankt Erik sitt nuvarande namn. Kommandobryggan byggdes in för att skydda besättningen från kyla samtidigt som kommunikationsradio och radar installerades. Fartyget byggdes om från kol- till oljeeldning vilket kraftigt minskade behovet av att bunkra bränsle. 

Sankt Erik är byggd som en klassisk östersjöisbrytare. Stäven är vinklad för att kunna glida upp på isen så att den krossas av fartygets tyngd. I fören finns en propeller som spolar vatten och krossad is längs skeppets sidor.

Sankt Erik har även ett krängningssystem där vatten kan pumpas mellan tankar i fartygssidorna. Isbrytaren "vaggar" sig fram genom isen för att bredda rännan. I aktern finns en bogserklyka för att kunna fästa vajrar till assisterade fartyg.

Sankt Erik har två trecylindiga ångmaskiner. Den aktra, som är på 2 800 hästkrafter, är Sveriges största fungerande sjöångmaskin. Den förliga maskinen är på 1 200 hkr.

Fakta

Längd: 60 meter
Bredd: 17 meter
Djupgående: 6,5 meter
Besättning: 30 man

Samarbeten

Sjöhistoriska samarbetar med Södertörns Radioamatörer och Svenska Fyrsällskapet. Föreningarna bedriver verksamhet ombord på Sankt Erik och Finngrundet.

Södertörns Radioamatörers (extern webbplats)
Svenska Fyrsällskapet (extern webbplats)

Vänföreningen för Sankt Erik

Föreningen arbetar för ett bevarande och brukande av isbrytaren Sankt Erik. Efter ansökan från föreningen K-märktes Sankt Erik 2018.

Bli medlem nu! Pg 23 42 13 - 7, 200 kr /år och ange namn och adress och gärna även e-postadress.

Vänföreningen (extern webbplats)