Amphion - en ikon på Sjöhistoriska

När Knut och Alice Wallenbergs stiftelse i början av 1930-talet bestämde sig för att skänka 800 000 kronor till bygget av Sjöhistoriska ställde man ett par benhårda krav. Ett var att akterspegeln och kajutan till Gustav III:s fascinerande lustjakt Amphion skulle få en framträdande plats i det nya museet. Så blev det, och från det att Sjöhistoriska slog upp sina portar för första gången 1938 har det inte gått att missa Amphions praktfulla akterspegel för den som kliver in genom museets entré.

Historien om ett skepp

På 1770-talet gav Gustav III skeppsbyggmästaren Fredrik Henrik af Chapman uppdraget att rita flera nöjesbåtar som skulle finnas på Drottningholms slott. En av dem var lustjakten Amphion, byggd på Djurgårdsvarvet och sjösatt 1778. Skeppets enda beväpning var några små kanoner, nickhakar, som var där så att det gick att skjuta salut.

Det var ett vackert skepp, 33,5 meter långt och nästan sju meter brett. Amphion var ett segelfartyg med två master, men kunde också ros med hjälp av 16 par åror. Hon var målad i flera olika färger. Den praktfulla akterspegeln var mörkblå, förutom utsmyckningen som var guldfärgad. Där fanns bland annat ett stort snidat ansikte med solstrålar runtomkring, två sköldar med lilla riksvapnet och fyra fönster. Växtornament slingrade sig runt akterspegeln.

Galjonsbilden längst fram var gjord av hovbildhuggare Per Ljung och föreställde Amphion, halvgud och kulturens beskyddare i grekisk mytologi; i händerna håller han sin lyra. Skeppets kajuta såg ut som ett vackert slottsgemak. Vid festliga tillfällen hängde man dyrbara mörkblå kläden med gula kronor och vita stjärnor över relingen.
Det var ett stiligt skepp, mycket omtalat på sin tid och beskrivet i en visa av Gustav III:s hovskald Carl Michael Bellman.

Vacker men svårmanövrerad

Amphion var alltså en skönhet, men tungrodd och svår att segla. När Gustav III gjorde sin första tur med henne, mellan Karlskrona och Stockholm i juli 1778, höll skeppet på att förlisa nära Landsort. Efter det fick kungen nog, steg iland på Dalarö och åkte resten av biten till Djursholms slott med häst och vagn.

Amphion passade illa för att färdas på öppet hav, af Chapman hade byggt henne för stillsamma turer i skärgården. Och det var just det Gustav III hade henne till, i alla fall en tid.

Farligt liv mitt i kriget

1788 kom kriget mot Ryssland. På tio år hade Gustav III utvecklat en stark kärlek till sin Amphion och han började använda henne till stabsskepp och personligt högkvarter när ryssen skulle besegras. Det var i Amphions praktfulla kajuta som den svenske kungen och hans krigsråd bestämde sig för att anfalla den ryska flottan sommaren 1790, i det som skulle gå till historien som andra slaget vid Svensksund, Sveriges största seger till sjöss någonsin.Vid det kaotiska så kallade Viborgska gatloppet samma sommar skadades en av Amphions master.

Det var också på Amphion Gustav III tog farväl av en del av sina officerare efter att fred slutits med Ryssland i augusti 1790.

Men så sköts Gustav III på en maskeradbal på operan i Stockholm i mars 1792, och Amphions liv förändrades för alltid.

Amphion efter Gustav III

Efter Gustav III:s död hamnade Amphion i ett skjul på Skeppsholmen i Stockholm. Där stod hon och samlade damm fram till 1829 då kronprins Oscar (senare Oscar I, kung i Sverige 1844-1859) rustade upp henne och började använda henne i sin roll som storamiral över den svenska flottan.

1853 blev Amphion karantänfartyg för kolerasjuka vid Furusund. 1868 fick hon en ny roll, som logementsfartyg, och låg på lite olika platser i Stockholms skärgård. 1875 började Amphion användas som kasern på örlogsvarvet i Stockholm.

1885 beslutades det att Amphion skulle huggas upp till ved, men akterspegeln, galjonsbilden och stora delar av kajutan räddades, på vems order vet vi inte. 1897 ställdes Amphions akterspegel ut i flottans paviljong på Stockholmsutställningen. Idag finns den alltså på Sjöhistoriska museet tillsammans med Amphions kajuta där mycket av den flotta originalinredningen är bevarad.