For English scroll further down. (only text)
Lasse 16 år 1941 Lasse 97 år 2022
Svensk text: Försommaren 1943 ”Klockan fem…”
Om jag skulle åka till den tyska inkallelsen.. och Waffen SS, så visste jag ju vad som väntade. Dom skickade oss för att arkebusera judar och andra folk. Det visste vi, för jag hade en skolkamrat som vägrade skjuta. Då sköt tyskarna honom. Pang bara. Att skjuta folk – det kunde jag bara inte tänka mig. Och till den tyska fronten ville man ju inte. Eller så kunde man hamna i Sibirien. Enda möjligheten att rädda livhanken var att fly. Så pappa pratade med en fiskare som hette Isak om att jag och Olle, min bror, som var ett och ett halvt år yngre, kunde följa med hans båt till Sverige.
Pappa var föreståndare på Röda korskontoret i Haapsalu. och en dag, när jag var där, klockan var tolv, så ringde telefonen. En bekant röst sa: ”Klockan fem…”. Det var koden… allt vi behövde veta. Platsen var bestämd i förväg, det var bara dagen och tiden jag behövde få veta. Eftersom vi var på fastlandet och måste hem innan kl 5 blev det plötsligt bråttom. Vi sprang till en fiskarstuga och knackade på, ljög att vi behövde över sundet på en gång, att någon blivit sjuk, fiskaren tvivlade och sa att han inte orkade ro oss över, men då tog pappa fram 260 -Mark. Gubben gapade, han hade aldrig sett så mycket pengar, han ändrade sig direkt. Vi satte oss i hans eka och han rodde oss över sundet, 3 kilometer. När vi satt i ekan passerade den tyska patrullbåten som skulle på uppdrag. I akterna vajade hakkorsflaggan och jag sa till pappa: ”Hoppas det är sista gången jag ser den flaggan…”
Hemma hade mamma förberett en liten resväska med lakan och kläder till mig och Olle. På köksbordet hade hon ställt fram mat. Men det fanns ingen tid att äta, så vi sprang vi till stranden så fort vi kunde. När vi kom fram stod Isak där och väntade med sin båt, 10 personer var ombord, det var hans familj och några släktingar. Det blev ett snabbt avsked av pappa, sen kavla vi upp byxorna Olle och jag och vadade ut till båten. Sen åkte vi.
Allt verkade bra först, men det blev snart dimma och dålig sikt Ombord fanns bara en dålig pejlkompass som for fram och tillbaka och Isak tappade snart orienteringen. Men efter ett par timmar stötte vi på en liten båt som kämpar mot vågorna. ”Oj!” säger Isak, ”det är ju min granne. Han har en riktig spritkompass, vi tar honom på släp och så får han skicka över sin fina kompass till oss”
Skepparen från den lilla båten klättrade över med kompassen till vår båt. Han kollapsade nästan direkt och kunde inte gå tillbaka. Hans egen lilla båt låg djupt i vattnet, det översta bordet var det enda som stack upp. Båten täcktes av en stor presenning och under den, hukade hans familj. Eftersom båtägaren inte kunde ta hand om sina egna så jag sa: ”Min tur att ta hand om båten istället.” Så jag klev över i den andra båten. Den var bara 4 – 5 meter lång, och gungade kraftigt i sjön. Under presenningen satt en man. Han hade druckit så mycket brännvin så han var helt redlös, och båten läckte så mycket att vattnet skvalpade över honom. Och skepparens fru - hon satt i fören på båten, med två små barn. Hon var fullkomligt paralyserad. Jag fick genast börja pumpa, oavbrutet, annars skulle båten sjunka. En bogsertross fästes mellan båtarna och vi fortsatte resan.
Under natten ökade vinden, vågorna blev större. Bogsertrossen brast ideligen. Varje gång det hände måste jag klättra fram för att skarva ihop den. Jag satt gränsle över fören på presenningen och klamrade mig fast med tårna under relingslisten så hårt jag kunde för att inte spolas överbord. Jag fiskade upp tampen ur vattnet, och fånga den andra änden, som kastades till mig från den andra båten, som var mycket större och ofta hotfullt nära. Men alternativet, att hamna vid fronten, eller att spolas överbord, gav hela tiden drivkraft.
Mitt i natten rusade plötsligt motorn upp på högvarv. Jag fick släppa pumpen och stänga av motorn och skrika till Isak att han måste sakta in och lägga sig så att vågorna inte skulle slå omkull oss. Kanske hade vi tappat propellern? Jag lyckades väcka den fulle mannen som fick hålla i mina fötter medan jag lutade mig ut och kände efter om propellern var kvar. Det var den. Så felet var inombords. Då såg jag att bultarna till kopplingen lossnat. Jag hittade en bult i kölsvinet som jag satte dit, och i de andra hålen fäste jag ståltråd som jag tvinnande med en skiftnyckel så gott jag kunde. Och så startade jag motorn. Den gick igång. Under tiden hade vattnet stigit i båten, och hade det stigit fem millimeter till hade vattnet nått motorn som hade dött… Då hade vi säkert gått till botten…
Under resten av natten fortsatte jag pumpa och skarva trossen om vart annat. Den brast säkert 20 gånger. När vi startade var den ungefär 50 meter lång, i gryningen var den så kort att den inte gick att skarva längre. Jag var dyblöt under hela resan och hungrig och törstig och försökte äta några skorpor mamma skickat med, men allt var blött så jag fick inget i mig. Så höll vi på.. i två dygn.
I gryningen efter andra natten ropade någon: Land i sikte! Vi kunde se den svenska landkonturen. Förmodligen var vi någonstans söder om Sandhamn. Det var mycket bränningar när vi kom in. Men vi hittade ett hål där det inte var bränningar och åkte in där. Och snart var det skog runt om oss på öarna. När vi kom in i lä, då stannade vi motorerna och skar bort presenningarna så att folk fick frisk luft. En kvinna började sjunga ”Vår Gud är oss en väldig borg” och alla, till och med dom garvade fiskarna, började gråta!
Då gick jag över i den större båten och satte mig i fören på den. Det var ett otroligt ögonblick. Äntligen var vi i Sverige! Ingen hade varit här förut, men vi visste att allt det hemska vi lämnat nu var borta. Jag tog fram mitt Sibirienpass, och den tyska inkallelsen, ur fickan på mina blöta byxor, rev allt i små smulor och kastade det i sjön. Ett nytt liv skulle börja – i frihet!
Lasse Lindström
English text:The early summer of 1943, ”Five o’clock...”
If I had to be conscripted into the German forces – and the Waffen SS – I knew what to expect. They sent us to execute Jews and other peoples by firing squad. That much we knew, because I had a schoolmate who refused to shoot. So the Germans shot him. Boom, just like that. Shooting people – I just couldn’t imagine that. And you sure didn’t want to go to the German front, or you could end up in Siberia. The only way to make it out alive was to escape. So dad talked to a fisherman named Isak about how I and my brother Olle, who was a year and a half younger, could travel in his boat to Sweden.
My father was the director of the Red Cross office in Haapsalu. One day when I was there, it was twelve o’clock and the phone rang. A familiar voice said, “Five o’clock...” That was the code – everything we needed to know. The place was decided in advance, so it was only the day and time I needed to know. Since we were on the mainland and had to go home before 5 o’clock, there was suddenly no time to lose. We ran to a fisherman’s cottage, knocked and lied, saying that we needed to cross the strait right away because someone was sick. The fisherman seemed a bit suspicious and said he couldn’t row us over, but then dad produced 260 Marks. The old man’s jaws dropped – he had never seen so much money. In an instant, he changed his mind. So we got in his rowboat and he rowed us across the strait, 3 kilometres. As we sat in the boat, the German patrol boat that was on a mission passed by. In the stern, the swastika flag was flying and I said to dad, “Hope that’s the last time I see that flag.”
At home, mum had already packed a small suitcase with sheets and clothes for me and Olle. She had set out food on the kitchen table. But there was no time to eat, so we ran to the shoreline as fast as we could. When we got there, Isak was standing there waiting in his boat with 10 people on board, his family and some relatives. We got a hasty farewell from dad, and then Olle and I rolled up our pants and waded out to the boat. Then we left.
Everything seemed fine at first, but soon fog appeared along with poor visibility. There was only a bad azimuth compass on board with its hands spinning back and forth, and Isak soon lost our bearings. But after a couple of hours, we came across a small boat that was fighting the waves. “Hey!” says Isaac. “That’s my neighbour. He has a real spirit compass. We’ll take him in tow and then he can give us his nice compass.”
The skipper from the small boat climbed over with the compass into our boat. He collapsed almost instantly, unable to go back. His own little boat lay deep in the water, with only the top deck visible. The boat was covered by a big tarp, with his family hovering underneath it. Since the boat owner couldn’t take care of his own people, I said, “My turn to take charge of this boat.” So I stepped into the other boat. It was only 4-5 metres long and and swayed heavily in the waves. Under the tarp sat a man. He had drunk himself into a stupor with alcohol, and the boat was leaking so much that the water was splashing all over him. And the skipper’s wife, she sat in the bow of the boat with two small children. She was completely paralysed. I immediately had to start pumping non-stop, or otherwise the boat would sink. A tow rope was attached between the boats and we continued our journey.
During the night, the wind picked up and the waves got bigger. The tow rope kept on coming loose. Every time it happened, I had to climb up and splice it together. I straddled the bow on the tarp, clinging on with my toes under the railing as hard as I could to keep from being washed overboard. I fished the line out of the water and caught the other end that was thrown to me from the other boat, which was much larger and often dangerously close. But the alternative – ending up at the warfront or being washed overboard – always gave me courage.
In the middle of the night, the engine suddenly revved up speed. I had to let go of the pump and turn off the engine and shout to Isak that he needed to slow down and guide the boat so that the waves wouldn’t knock us over. Maybe we were about to lose the propeller! I managed to wake the drunken man, who had to hold onto my feet as I leaned over to feel if the propeller was still there. It was. And so was the cause of the problem onboard. I saw that the bolts on the clutch were too loose. I found a bolt in the keel and I put it there, and I attached steel wire in the other holes, which I twisted with a wrench as best as I could. So then I started the engine, and it cranked up. In the meantime, the water had risen in the boat, and if it had risen just five more millimetres it would have reached the dead engine ... So we would surely have sunk right to the bottom.
For the rest of the night, I kept pumping and splicing the line in turns. It broke 20 times, no doubt. When we started it was about 50 metres long, but at dawn it was so short that it couldn’t be spliced anymore. I was soaked throughout the trip and hungry and thirsty, and I tried to eat a few biscuits mum had sent along but everything was wet so I didn’t get anything down. So we kept at it – for two days.
At dawn after the second night, someone shouted “Land in sight!” We could see the outline of the Swedish coast. We were probably somewhere south of Sandhamn. There were a lot of breakers when we got there. But we found a hole where there weren’t any and went in there. And soon there was forest all around us on the islands. When we came in the lee, we switched off the engines and cut the tarps loose so that people could get fresh air. One woman started singing “Our God is us a mighty fortress” and everyone, even the seasoned fishermen, started crying.
That’s when I went over to the bigger boat and sat in the bow. It was an incredible moment. At last, we were in Sweden! Although no one had been here before, we knew that all the horrible things we had left behind were now memories. I took my Siberia passport and the German conscription notice out of the pocket of my wet pants, tore everything into tiny shreds and flung them into the sea. A new life would begin — in freedom.
Lasse Lindström