Sjöhistoriska har en av landets största och mest fascinerande samlingar galjonsbilder. Skeppen de en gång satt på är borta, men bilderna finns kvar. Vandra runt i museet och upptäck galjonsbilderna, alla med en egen fascinerande historia att berätta.
Varför galjonsbilder?
Kanske är seden att bygga stäv- och galjonsbilder lika gammal som skeppsbyggnadskonsten själv. Redan på forntidsskutor från olika delar av världen fanns figurer som föreställde skräckinjagande odjur; de var där för att skrämma farliga havsväsen. De gamla egypterna hade ett tag snidade tjurhuvuden i fören på sina båtar, eftersom man trodde att det skulle ge lycka på färden och blidka gudarna. Vikingaskeppens drakhuvuden skulle sätta skräck i fienden, men var också till för att hålla onda andar borta.
En fängslande samling
I Sjöhistoriskas stora samling av galjonsbilder är det lätt att se att modet för konstformen skiftat genom århundradena. På 1600- och i början av 1700-talet var lejon ett av de absolut vanligaste motiven för galjonsbilder – det var en symbol för makt och styrka. På museet finns ett vackert lejon från tidigt 1700-tal, byggt i ett hårt asiatiskt träslag och som troligen suttit på en ostindiefarare (handelsfartyg som användes av Ostindiska Kompaniet).
På 1800-talet var det vanligt att galjonsbilder föreställde skeppsredares döttrar eller hustrur. Sjöhistoriska har flera snidade figurer av kvinnor som suttit i fören på handelsfartyg från den tiden. I museets Minneshall finns till exempel den vackra galjonsbilden till ångfregatten Vanadis, byggd på 1860-talet. Figuren föreställer Vanadis, mer känd som Freja, fruktbarhetsgudinna i nordisk mytologi. Den är snidad av Henrik Nerpin, högt ansedd ornamentsbildhuggare som hade sin verkstad på Mäster Samuelsgatan i Stockholm.
De största och tyngsta av Sjöhistoriskas galjonsbilder är snidade av amiralitetsbildhuggaren Johan Törnström. I Minneshallen finns galjonsbilden till Linjeskeppet Dygden, en gigantisk rödmålad mansfigur i antik stil. I samma sal finns galjonsbilderna till fregatterna Eurydike och Thetis, båda döpta efter personer i grekisk mytologi. Alla tre är Johan Törnströms verk.
Amiralitetsbildhuggare Törnström
Johan Törnström växte upp som bondson i Västmanland och började tälja små träfigurer som litet barn. Som vuxen kom han att tillverka galjonsbilder som ibland vägde flera ton.
På 1760- och 1770-talet fick Törnström en gedigen utbildning; han var bland annat gesäll hos den mycket ansedde bildhuggaren Adrien Masreliez och senare också hos dennes son Jean Baptiste. Under sin tid i huvudstaden arbetade Törnström en hel del med utsmyckningen av Stockholms slott.
I början av 1780-talet började Johan Törnströms karriär som amiralitetsbildhuggare. Det var en tid när Gustav III gjorde en storsatsning på den svenska flottan. På bara tre år byggdes tio slagkraftiga moderna linjeskepp och tio fregatter när Sverige gjorde en ordentlig upprustning. Utöver det byggdes dessutom ett antal mindre segelfartyg, brigantiner och kuttrar. Det var på örlogsvarvet i Karlskrona det skedde, under ledning av skeppsbyggmästaren Fredrik Henrik af Chapman. Johan Törnström var mannen som skulle göra galjonsbilderna.
En omständlig process
Det handlade inte direkt om några hastverk när galjonsbilder, ofta flera meter höga och ett antal ton tunga, till Gustav III:s nya krigsfartyg tillverkades. Först skulle skisser av dem godkännas av varvschefen Fredrik Henrik af Chapman. Gick de igenom gjorde Johan Törnström en liten vaxfigur av konstverket som sedan skickades till Stockholm för att granskas av amiralitetskollegium (den myndighet som ledde den svenska flottan) eller ibland av kungen själv.
Blev det grönt ljus där, ibland efter att diverse nya synpunkter tagits in, ritade Törnström en teckning av den blivande galjonsbilden i full skala, som sattes upp på väggen i bildhuggarverkstaden på Karlskrona örlogsvarv. Gesäller och timmermän byggde upp massiva och mycket tunga träblock och ur dem växte sedan konstverken fram. Det hände att det tog ett par år att få klar en enda galjonsbild.
Galjonsbildkonstens förfall
När stålfartygen ersatte träskeppen betydde det så småningom slutet för galjonsbilderna, i stället ersattes de av vapensköldar på flottans fartyg. Det började ses som förlegat med galjonsbilder på krigsfartyg. Dessutom var det dyrt att tillverka dem och annan skeppsutsmyckning, och när det skulle sparas pengar inom det militära var det utgifter som man inte hade några problem med att dra in på.
Utvecklingen för handelsfartygen var delvis en annan, där galjonsbilder användes flitigt i slutet av 1800-talet, men när 1900-talet gjorde sitt intåg var det en trend som snart dog ut.