Ragnar Östberg Sjöhistoriskas arkitekt

Det var många och långa diskussioner kring ett sjöhistoriskt museum i Stockholm men till slut kunde ett eget museum byggas i och med en donation från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Villkoren för donationen var att staten upplät en lämplig tomt - och att byggnaden inte uppfördes i funktionalistisk stil eftersom man inte ville se ännu "en skolåda" byggas.

Maritima inslag

Arkitekten Ragnar Östberg ritade en museibyggnad i klassicistisk stil med bland annat gustavianska förebilder. Samtidens funktionalistiska ideal smög på sätt och vis ändå in i form av enkelhet och ljusa rena ytor.

Husets böjda former ska erinra om fartyg: runda former är starkare än raka på stormande hav. Ännu en maritim finess kan beskådas av den som ser Stockholm från luften: museibyggnaden bildar tillsammans med stadshuset - även det ett verk av Östberg - ett gigantiskt ankare. Stadshuset är ankarets röring, eller topp, och Sjöhistoriska med de långa, böjda flyglarna bildar ankarets "armar".

Stor arkitekt

Ragnar Östberg anses vara en av Sveriges stora arkitekter. Han ritade både Stockholms stadshus och Sjöhistoriska museet men också mycket annat. Hela sitt liv var Ragnar Östberg stockholmare och det var också i Stockholm många av hans verk byggdes. När Östberg dog 79 år gammal 1945 hade han varit med om en spännande tid av svensk arkitekturhistoria. Efter att som ung ha arbetat på den store I G Clasons arkitektkontor och efter många studieresor ute i Europa, återkom han till Sverige och verkade som arkitekt i egen regi under 45 år.

Villor 1900-1911

Under 1890-talet började villan ses som svensk idealbostad. Ellen Key och Carl Larsson var två stilbildande personer som idealiserade hemmiljön. Ragnar Östberg blev en av de arkitekter som översatte idealen i fysisk form. Det fanns också en social aspekt i denna strömning - i mycket inspirerad av Morris och Ruskin i England - som hävdade hantverkets betydelse för vackrare miljöer avsedda för gemene man. I denna anda öppnade Ragnar Östberg och hans arkitektkollega Carl Westman 1902 en rådgivningsbyrå i bostadsfrågor för arbetarfamiljer. Den låg i Folkets Hus i Stockholm. Ytterst få arbetare vågade sig dit. Östberg gav också ut en tunn skrift med titeln "Ett hem" som handlar om hur en liten stuga kan se ut och inredas.

Citat ur "Ett hem" Fjärde upplagan 1913

Sid 3 "Må var och en som bygger besinna att han bygger för sig, för sin trevnad, för sitt behov, efter sina tillgångar och för njutande av sina goda vanor...bygg icke, inred icke, möblera icke för dina vänner, för dina gäster, för främmande som komma och gå!"

Sid 7 "Solen. allas vår välgörare. Allt bör ordnas och vändas, från byggnadsgrunden till innerväggar och fönster, för att mottaga och ge oss tillfälle att njuta av hennes mångsidiga gåvor".

Sid 11 "Ett kyffe till kök är en styggelse för allt vad renhet, hälsa, frisk luft och god smak heter. Kan ej ett rymligt och ljust kök uppföras, är det oändligt mycket klokare att anlägga kokspisen i det stora vardagsrummet, där husmodern får njuta behaget av luft och ljus och stora utrymmen under sitt arbete".

Observera att Lena Larssons på 1960-talet mycket hånade och uppskattade idé om allrummet tydligen också var Ragnar Östbergs – och det redan 1905! Östberg var ännu radikalare eftersom han enligt den gamla svenska bondköksprincipen föreslog spisen i vardagsrummet, något som vi ju ofta ser i dag i modern inredning.

Östberg ritade dock inga egnahemsområden utan han fick istället uppdrag på stora dyrbara villor på Lidingö, Djurgården och runtom i landet. Bland beställarna fanns direktörer, baroner, professorer och andra ur den högre borgerligheten. Östberg arbetade i många olika stilar och successivt förenklade han villorna mer och mer. (Själv bodde han i hela sitt liv i lägenhet i Stockholms innerstad).

Villa Ekarne

En av Östbergs villabeställare kom ur den närmaste vänkretsen. Han hette Thorsten Laurin och var bokförläggare. Trots att familjen var högborgerlig avskrev de båda helt och hållet den representationsmässiga aspekten. Detta var helt enligt Östbergs villaideal men något som hans beställare inte brukade tillåta honom.

Villan ligger invid Bellmansro på Djurgården i Stockholm, byggdes 1905 och fick namnet Villa Ekarne. Det ligger högt och avsikten att få den stora villan att smälta in i den omgivande lummiga naturen och bli så lite märkbar som möjligt har lyckats väl.

Grund och terrass är av granit och huset är byggt av stående plank som laserades i avsikt att få samma färg som gamla gärdesgårdar. Det inre domineras av en stor hall med galleri eftersom ägaren ville få plats med sin stora konstsamling.

Nedre Manilla

Familjen Bonniers egendom Nedre Manilla på södra Djurgården förvärvade bokförläggare Karl Otto Bonnier 1909. När Ragnar Östberg fick uppdraget att bygga en stor villa på platsen inlemmade han den väl i vad som redan fanns i den idylliska backsluttningen mot vattnet. Där fanns nämligen ett litet gulputsat stenhus bebott sedan 1700-talet. Den nya byggnaden byggdes ihop med den gamla, den gula putsen behölls och alla tak fick samma enkupiga röda pannor som det gamla så kallade Kruthuset hade.

Villa Geber

När man började bygga Diplomatstaden vid Djurgårdsbrunnsviken i Stockholm beställde bankir Philip Geber en villa där av Ragnar Östberg. Den byggdes 1911-1913. I denna Villa Geber finns många likheter med Stadshusbygget som pågick samtidigt. Taket har ett insvängt fall som påminner om taken över Stadshuslängorna, teglet är maskinslaget, gården är en taklös miniatyr av Blå hallen med arkader i brutna vinklar och mönstrat marmorgolv, en altan är analog till altanen i Blå hallen. Arkitekten föregriper alltså och prövar en mängd uppslag som han sedan använder i sitt huvudarbete Stadshuset. Inspiration finns från venezianska privatpalats och italienska stadsgårdar med medeltidstraditioner.

Monumental tegelarkitektur

Nationalromantiken förde in teglet och de äkta stenmaterialen i svensk arkitektur. Det tunga och slutna ansågs svara mot det svenska kynnet och flera sådana monumentalbyggen såg dagens ljus. Till exempel Stockholms Stadion ritad av Torben Grut, Saltsjöbadens kyrka ritad av Ferdinand Boberg och Danvikens hospital av Aron Johansson. Av dessa anglosachsiskt inriktade arkitekter som skrev i tidningen Arkitektur utifrån gemensamma utgångspunkter är säkert Östberg den mest kände.

Östra Real

Den stora skolan, Östra Real, på Östermalm i Stockholm blev Östbergs första monumentalbygge. Den blev något av ett mandomsprov när den byggdes 1906-1910. Den mäktiga tegelborgen gav Östberg värdefulla erfarenheter som han sedan utvecklade i många byggen. Inte minst insikter i tegelhantverkets svåra konst.

Byggnadens kärva monumentala enkelhet har ansetts väl sträng och tom, men tomheten mildras något av satsningen på konstnärlig utsmyckning. I linje med sina konstnärliga ambitioner anlitade nämligen Östberg flera av tidens stora konstnärer, till exempel Carl Eldh, prins Eugen och Georg Pauli.

Stockholms stadshus

Redan 1893 ställde Östberg ut skisser om ny förvaltningsbyggnad för Stockholm. Först 1911 påbörjades stadshusbygget efter Östbergs omarbetade ritningar. Östberg fortsatte att arbeta med och ändra i sina förslag på eget och andras initiativ ända tills byggnaden stod färdig 1923.

Stadshuset präglade under många år hela hans liv med framgångar och svårigheter som var oerhörda. Myndigheter, allmänhet och press engagerade sig väldigt mycket i bygget. "Stadshuset är en politisk faktor av stort värde ...alla från hög till låg entreprenörer under dito osv äro parasitiska brackor och Östbergs personliga fiender...Ö är ofta melankolisk, dyster, hypernervös och uttrycker sig om att han blir nog vansinnig osv. Ej för att jag tror det är någon fara precis – men det är ej nyttigt". Skrev en av Östbergs nära medarbetare Ernst Spolén i ett brev 1915. Val av utmärkta lojala medarbetare (huvudsakligen anlitades sådana som kunde underordna sig beställaren Östberg...) samt Östbergs egen uthållighet gjorde att allt gick väl till slut. Byggnaden blev en unik skapelse med en mängd olika stildrag påbörjad i en epok och avslutad i en annan. Östberg fick medaljer och hedersbetygelser i många olika länder. Samtidigt fanns invändningar redan när Stadshuset invigdes därför att det inte sågs som uttryck för sin egen tid.

Stadshusbygget blev som en gammaldags byggnadshytta och de arbeten som där utfördes hör till de yppersta av svenskt konsthantverk omkring 1920. Konsten att slå komplicerade valv var denna tid bortglömd i Sverige, men återupplivades av yrkesskickliga murare.

Det finns en historia som handlar om att Östberg någon gång på 1930-talet gick en promenad längs Norr Mälarstrand tillsammans med sin vän och kollega Cyrillus Johansson. De satte sig att vila och Östberg såg åt Stadshuset och sade: "Jag har ingen själ, jag har lagt ner min själ i det där huset".

Patentverket

Samma sommar som Stadshuset invigdes var också en annan av Östbergs byggnader klar, Det var Patentverket på Valhallavägen i Stockholm som även det blev till under lång tid – 13 år. Huset är en väldig fyrkant av maskinslaget tegel där fasaden består av likformiga fönsterrader mellan pilastrar och räfflat tegel. Det fick inte särskilt stor uppmärksamhet men recenserades positivt som "rationell" arkitektur. Samtiden verkar ha uppfattat Stadshuset som en traditionell och Patentverket som en modern byggnad. En nyansskillnad som inte är lika uppenbar för oss i dag.

Krematoriet i Helsingborg

Uppdraget att bygga ett krematorium blev svårt eftersom det saknade riktlinjer och krematorietanken dessutom var ny i Sverige. Anläggningen byggdes stram och sträng i mitten av tjugotalet med influenser från romansk stil och högrenässans. En ö bildades med hjälp av grävda kanaler runtomkring. Detta i avsikt att betona den avskilda och högtidliga stämningen. Slät puts, sparsam ornamentik och ett torn. Krematoriet påminner faktiskt både interiört och exteriört om Sjöhistoriska museet som började byggas några år senare.

Industricentralen på Hudiksvallsgatan 4-6 byggd 1930-1937 samt Pumpseparator på Svarvargatan 7-11 byggd 1938-1941, Stockholm

Det märkliga är att Ragnar Östberg under slutet av sitt liv – i sjuttioårsåldern - faktiskt ritade funktionalistiska byggnader. Samtidigt som han arbetade med Sjöhistoriska museet hade han ett annat projekt i staden, nämligen ett stort hus på Hudiksvallsgatan avsett för hantverk och mindre industrier. För detta så kallade Industricentralens hus accepterade han uppenbarligen tidens tankegång att en industribyggnad är sin egen symbol. Planen blev ett väl genomfört modulsystem för betongpelare genom alla våningar och en tegelfasad med många fönster.

På Svarvargatan på Kungsholmen byggdes lite senare en vacker industrifastighet med funktionalistiska, ljusputsade fasader i trubbig vinkel. Utmärkande är de stora fönstren och en hög glasad arkad i de nedre våningarna.

Brevlåda

1912 fick Östberg beställning från postverket att rita en ny svensk brevlåda. Först 1924 började den sättas upp men då över hela landet. Denna brevlåda har blivit ett av landets mest spridda och långlivade alster av industriell formgivning. Brevlådans gestaltning med dess barockartade övre avslutning hade Östberg till hands i sin egen motivkrets. Det är takpartiet och andra detaljer i takpartierna på hans villor som givit uppslaget!

Fakta om Ragnar Östberg

• 1884-1891 Studerade vid Tekniska högskolan och Konstakademins arkitekturskola
• 1891-1896 Arbetade på Clasons ritkontor
• 1896-1899 Statsunderstödda studieresor till många europeiska länder
• 1900 Praktiserande arkitekt i Stockholm
• 1909-1919 Gift med Elsa Skoglund, tre döttrar.
• 1919-1945 Gift med Carin Thiel, en dotter.
• 1921 Professor i arkitektur vid konsthögskolan
• 1923 Ledamot av Konstakademin

Dog i Stockholm den 5:e februari 1945. Ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.

Ett urval av Ragnar Östbergs verk

• Villa Ekarne, Djurgården, 1905
• Villa Pauli, Djursholm, 1905
• Scharinska villan och Aschanska villan i Umeå, 1905 0ch 1906
• Östra Real, Östermalm, Stockholm, 1906 - 1910
• Carl Eldhs ateljemuseum, Stockholm, 1918
• Stockholms stadshus, 1923
• Helsingborgs krematorium, 1929
• Riksbron, Stockholm 1926 – 1930
• Värmlands nation, Uppsala, 1930
• Stagneliusskolan, Kalmar, 1931 – 1932
• Zornmuseet, Mora, 1939.