Fritidsbåtens historia

Intervjuare 1 [00:00:09]: Då var det dags för Sjöhistorisk podd igen. Välkomna. Fritidsbåtsäsongen är väl i den närmaste över, men här dröjer vi oss kvar vid stillsamma turer på en spegelblank insjö, slussning i Göta kanal och kryssande bland kobbar och skär. Vi ska prata om fritidsbåtens historia, och det gör man gärna med Mattias Frihammar, etnolog på Stockholms universitet. Välkommen, Mattias.

Talare 1 [00:00:40]: Tack så mycket.

Intervjuare 1 [00:00:41]: Jag tänkte att vi skulle börja med lite fascinerande fakta. I Sverige har vi en kust som mäter 700 kilometer, vi har 60 000 öar i skärgården och 95 000 farbara sjöar. Antalet vuxna per fritidsbåt är åtta, och det kan jämföras med Englands 130 och Tysklands 185. Och närmare två och en halv miljon vuxna vistades i en fritidsbåt under 2010. Mattias, vad säger de här siffrorna om fritidsbåtens roll i vårt samhälle?

Talare 1 [00:01:19]: Först och främst kan vi väl säga att fritidsbåten är väldigt populär, det är väldigt många som åker fritidsbåt i Sverige. Och i förlängningen av det kan man väl säga att fritidsbåten är viktig och betydelsefull för väldigt många människor. Och att den har en speciell roll just i Sverige. Jag har märkt när jag har forskat om det här och försökt skriva om det på engelska till exempel, att det är väldigt svårt att hitta ett ord som bär alla de associationerna som fritidsbåt gör i Sverige. När man pratar om fritidsbåt här tror jag att de flesta får ungefär samma bild av det som du målade upp i början, alltså en härlig dag på sommaren ute på sjön och så där. Men det betyder också att väldigt många organiserar sitt liv kring den här fritidsbåten, för det ena är ju drömmen om att vara ute i fritidsbåten. Men fritidsbåtar är ju en ganska stor grej helt enkelt, eller stort föremål, som man behöver ta hand om, ja, under hela året.

Intervjuare 1 [00:02:22]: I forskningen som du har påbörjat tar du upp hur sociala, politiska och kulturella förutsättningar påverkat vår syn på fritidsbåtar och format fritidsbåtslivet. Så om vi backar tillbaka till första hälften av 1800-talet, då kan man se att det börjar växa fram ett fritidsbåtsliv. Hur såg det ut och varför skedde det just då?

Talare 1 [00:02:48]: Man kan väl säga att det är ju spännande med fritidsbåtsliv, som vi har konstaterat, att det är en inte speciellt märklig sak i Sverige: alla känner till fritidsbåtskonceptet och vad fritidsbåtar är för något. Men det hör egentligen till det moderna samhällets framväxt. På 1800-talet var det inte många som åkte fritidsbåt för bara nöjes skull. Det hörde ju samman med att det var väldigt få som hade en fritid egentligen att åka båt med. Men i början av 1800-talet började det bildas sådana här fritidsbåtsklubbar, eller fritidsbåtsklubb är ju fel ord eftersom det inte fanns ens begreppet fritid, utan mer klubbar och föreningar som samlade de som gillade att åka båt i Västeuropa, Australien och USA i början av 1800-talet. 1830 bildades Kungliga Svenska Segelsällskapet som en slags första organisation och så dök det upp liknande på andra platser. Men då var det ju inte alls någonting folkligt, utan här var det samhällets elit mer eller mindre, som träffades. Och man hade inte egna små båtar, utan man hade ju större båtar som man seglade med och man hade gastar också som var mer inhyrda. Jag skulle nog kunna likna det vid ett slags nätverksarbete i samhällets övre skikt. Man träffades här och det var ju lite så här punschdoftande gemenskap; man träffades och festade, och åkte på lustfärder, kallade man det då.

Intervjuare 1 [00:04:40]: Och sedan skrev Carl Smith, som var sjöofficer, boken "Om båtar och båtsegling". Och han hade ett annat synsätt på det här med båtar och nöje som var ganska långt från det här punschdoftandet.

Talare 1 [00:04:55]: Ja. Alltså han var ju pionjär på ett sätt, men han var väl ett uttryck också för en slags samhällssyn här i slutet av 1800-talet. Det är ju då Svenska Turistföreningen bildas och samhället söker på olika sätt ett sätt att hitta sig själva. 1800-talet är ju på många sätt nationsbyggandets tid i Europa och även på andra ställen i världen. Och i den här boken, som Smith skrev, propagerar han för ett mer enkelt och rejält sätt att möta naturen och då var ju fritidsbåten väldigt bra, eller båten; att komma ut och möta den på ett mycket mer kargt och levande sätt än det här ganska exklusiva livet på fördäck med punsch och sådant där. Och man kan väl säga att båten var någonting som kunde ge uttryck för två av den tidens strömningar: mekanismen och vitalismen, som var två sätt att förstå människan och hur människan fungerade. Mekanismen hävdade att människan är som en maskin som man måste härda och då får man livskrafter. Och många av de här gymnastikrörelserna, linggymnastiken och så, kommer ju där också. Det är väl lite i den ådran man ska se Smith; att det här gäller för människan att härda sig på något sätt och växa ut både kroppsligen, men också själsligen. Och den här andra rörelsen som egentligen är lite lik, men också ganska annorlunda, vitalismen, pratade också om att människan hade en inneboende kraft som behövde få uttryck genom att både röra sig, men också att få starka upplevelser och då gärna naturupplevelser. Så man kan säga att båda de här sätten att förstå, det fanns moraliska implikationer: människan borde ut i naturen och härda sig, lära känna sitt land, och så där. Och de idéerna speglar sig ju i det här sättet att beskriva båtlivet som mer riktigt om man gjorde det på egen hand, lite som en upptäcktsresande gav sig ut och upptäckte sitt eget land.

Intervjuare 1 [00:07:32]: Och han fokuserade på den manliga kroppen i sin beskrivning av det här.

Talare 1 [00:07:39]: Ja, man kan väl säga att båtlivet är fortfarande idag ganska manligt kodad och det har hängt med hela tiden. Och i de här rörelserna var det ju den manliga kroppen som skulle växa ut och bli någon slags titan som var stark. Om man tänker på kvinnans roll, hon skulle vara nätt och fin, så där, under 1800-talet och mannen skulle vara den store och starka.

Intervjuare 1 [00:08:08]: Hur såg båtlivet ut sedan då, runt sekelskiftet 1800/1900?

Talare 1 [00:08:15]: Det som är lite spännande är ju att båtens historia har länge beskrivits som yrkes, krig och handel; de delarna av samhället där man använt båt och fartyg. Men i början på 1900-talet ser man att det börjar bli lite vanligare att köpa sig en båt och bygga om den, och använda den just för färder ut i naturen och rekreation helt enkelt. Det var fortfarande väldigt ovanligt. Men också under den här tiden började det byggas eller konstrueras båtar som byggdes just för fritidsbruk. Så hade det inte varit tidigare utom i de mest exklusiva kretsarna. Alltså kungar och sådant där kunde bygga lustjakt och så, men det är ju en väldigt väldigt liten del av befolkningen. Men just under sekelskiftet 1800/1900 börjar det växa fram ett mer, inte alls som vi känner idag, men i alla fall någon slags... Ja, att åka båt blev en verksamhet som man kunde göra utanför yrkeslivet helt enkelt.

Intervjuare 1 [00:09:29]: Och så kom ytterligare en bok. Det var mycket böcker här.

Talare 1 [00:09:32]: Ja.

Intervjuare 1 [00:09:33]: Den hette "I prickade och oprickade farleder" och var skriven av en filosof, Erik Jonson. Och den handlade om skärgårdsmiljön som också hade varit ganska outforskad. Vad såg han för möjligheter med skärgården?

Talare 1 [00:09:49]: Det här är ju i slutet på 1920-talet, som han skriver den boken. Och han är väl också mer uttryck för en tid än egentligen ledare av alltihop. Även om han var väldigt väldigt viktig, vad jag förstått. Han hade väl gjort ungefär som Smith tyckte att man skulle göra: åkte ut och upptäckte svenska skärgården, eller den Stockholmska skärgården i hans fall, i en liten båt på egen hand. Och då sett att något sjökort som fanns då var ganska dåligt avpassat för de här mindre båtarna som ville ta sig ut på lustturer. Så egentligen, det uttalade målet med boken var att beskriva på ett bättre sätt än de dåtida sjökorten; skärgården, vart man kunde åka, vart man kunde resa, vilka passager som var möjliga och vad det var för fel i sjökortet, och så där. Men samtidigt tycker jag när jag har läst den där att det är väldigt spännande att se hur han beskriver nästan som i en reseskildring. Visst, det finns de här beskrivningarna om vart man kan åka och så och så djupt, och vart man bör åka. Men den här informationen fick ju han genom att träffa och vara med de, alltså skärgårdsbefolkningen. Det blev som en tidig turistisk blick på det egna landet och han beskriver precis som en guidebok, lite så här att här är det ett spännande ställe och så kommer det in lite anekdoter. Och han vänder sig också, precis som Smith gjorde, mot de som bara var ute och kappseglade, och så där. Jag tänkte att jag kunde läsa ett litet stycke ur boken om vilka han menar att han riktar sig till. Och först skriver han så här: 'Nej, jag vänder mig inte till de här kappseglarna som bara ser en fjärd som en slags racingbana. Och Jag är inte heller så intresserad av de här som leker att de är upptäcktsresande och bara håller på med nya navigationsredskap. Utan jag riktar mig till', och nu läser jag: "de som helt tagits till fångna av den skärgård de kallar sin. De önskar sannerligen icke att de vore borta, ja de vägrar till och med att jämföra den med andra kusttrakter. Icke en dag vilja de offra på utfärder i främmande farvatten och de behöva också all sin tid för att lära sig hitta bland de tusentals öarna." Det är alltså en slags lokalpatriotism här, som han pratar om. Som är helt i linjen med det som började i nationsbyggandet under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet: att svensken älskar sitt land och det är genom sitt land, genom naturen, som man lär sig veta vem man var. Man kan väl säga att här har han också fått inspiration av de konstnärer som ju flyttade ut till skärgården och såg skärgården som en slags viktig miljö. Man tänkte sig under det här nationsskapandet att man var helt enkelt, för att uttrycka det lite drastiskt, ute efter att fånga en folksjäl som höll på att försvinna i och med industrialismen. Och de delar som var orörda var både folklivsforskarna, alltså de som på ett vetenskapligt sätt sökte den här folksjälen, och konstnärerna, de som ville ge ett estetiskt uttryck till folksjälen; de sökte sig till de här, vad ska man säga, som de tyckte var orörda delar. Det är ju en ganska exotiserande blick på folket och så. Men om man tänker Carl Larsson, han var ju väldigt mycket i Dalarna som var en av de här delarna som var arketypiska, tyckte man, för Sverige. Men även skärgårdstrakten, som tidigare faktiskt hade under lång tid i de flesta kretsar ansetts som en helt ointressant del. En död del, död perifer, ointressant del av landet börjar man nu se med att där ute fanns det ursprungliga, det autentiska svenska livet på något sätt.

Intervjuare 1 [00:14:11]: Fick han gehör för det här då? Började folk ge sig ut i skärgården?

Talare 1 [00:14:16]: Just under den här tiden fick han gehör, kan man säga. Eller som sagt, han var ju del av en strömning, för skärgårdsbefolkningen ökade drastiskt ända från 1900-talets början och framåt. Och man kan också säga att när han skrev om ön Svartlöga i "I prickade och oprickade farleder", beskrev han det just som en sådan här väldigt exotisk plats där knappt någon stadsbo hade satt sin fot; väldigt spännande, där bor, han kallar det faktiskt "infödingen" och de som kommer dit är som "främlingar", säger han. Men när han bara några år senare i en annan tidskrift skriver om samma Svartlöga, beskriver han det inte alls som avlägset eller svårtillgängligt, utan då skriver han att då finns det pensionat och det finns sommargäster, och en ångbåtsförbindelse är här. För det är klart att Vaxholmsbolaget svarade på den här större utflyttningen och färjetrafiken ökade. Så det är ju en väldigt dynamisk tid i skärgården, i Stockholms skärgård framförallt, under den här tiden.

Intervjuare 1 [00:15:28]: Och sedan, under 20-talet, myntar ju stadsminister Per Albin Hansson ordet 'folkhemmet'. Och i din forskning skriver du att folkhemsidealen kunde få konkret uttryck i fritidsbåtslivet. På vilket sätt ser du det här?

Talare 1 [00:15:43]: Om man först tänker på vad folklivet skulle innebära, var ju det en slags metafor för att samhället inte skulle präglas av klassmotsättningar. Det här kan ju också tolkas som ett sätt att domesticera eller göra arbetarklassen lite foglig, men det var en metafor som verkligen slog an och som blev ett begrepp. Och i folkhemmet skulle hela nationen vara som en familj som hjälptes åt och så där, men det skulle ändå finnas någon slags landsfader som hade det slutgiltiga bestämmandet. Det var både en väldigt generös och lite uppfordrande hållning, för att det var ju också så, eftersom alla skulle vara med här i folkhemmet, skulle ju alla vara uppbyggliga på något sätt. Och då kan man väl säga att man kan se fritidsbåten, som nu börjar etablera sig som ett slags begrepp eller idé, som, visst, det blir ju ett väldigt litet folk i miniatyr om man tänker allegoriskt eller metaforiskt att alla sitter i samma båt och måste hjälpas åt för att det här ska gå bra, men det måste ändå finnas en kapten. Man kunde i båtlivet verkligen leva ut folkhemsidealet, liksom leva dem, både på båten och i båtklubbarna. För båtklubbar blir ju, det är de väl fortfarande idag, som en egen liten värld; man lämnar de roller man har ute i samhället bakom sig och sedan är det en ganska... Alla hjälps åt att lyfta upp varandras båtar, kollektivt ser man till att man går nattvakt och så där, och man sköter om... Båtklubbarna växte ofta ut till centrum inom socialt liv: många båtklubbar har skaffat sig en klubbholme, man hade bastu, man åkte på gemensamma utfärder, man hade också ibland dansbanor. Så att det blev som ett helt litet liv som organiseras, kollektivt här, samtidigt som det fanns väldigt väl utpekade roller med hamnkapten och så där, man måste ha någon ledare här som skötte det. Så jag tycker att mycket av folkhemsretoriken går att se i sättet att leva båtlivet på något sätt. Om man då bortser från ett genusperspektiv såklart eftersom den här gemenskapen, det var ju en väldigt patriarkal ordning såklart; det var män som styrde båten, vem som var kapten var det ju inte något snack om egentligen. Och samma sak på båtklubbarna. Som vanligt kan man väl säga att männen hade den produktiva rollen, det var de som tog upp och ner båtar, och den reproduktiva rollen att göra i ordning mat låg på kvinnorna. Men alla hjälptes i alla fall åt.

Intervjuare 1 [00:18:46]: Och 1938 är ett ganska viktigt årtal i det här sammanhanget. Vad är det som händer då?

Talare 1 [00:18:51]: Det är väldigt viktigt skulle man kunna säga, om vi pratar om fritidsbåtar. För att det ska finnas något som heter fritidsbåt måste det ju finnas något som heter 'fritid'. Och som jag sade förut är ju fritid inte en... Idag tycker vi att det är en självklarhet, men det är 1938, det är då den allmänna semestern kommer; två veckors allmän semester. Och det gör ju att en stor del av befolkningen får, alltså, två veckor där de får göra vad de vill. Det här är en nyhet, och många är ganska oroliga i samhället över vad som kommer hända när den här arbetarklassen får den här tiden: Kommer de ta vara på den och vara uppbyggliga? Eller kommer de bara slösa bort den med... De kanske börjar dricka och festa eller bara lata sig. Och det kom faktiskt till och med ut en bok som hette "Tolv dagars semester" av Svenska Turistföreningen, som är en slags handbok i hur man ska ta vara på de här dagarna, semesterdagarna. Och då ingår faktiskt båtåkandet som en av de här uppbyggliga sysselsättningarna man kan ägna sig åt på semester, man kan både bygga familjen genom att åka ut med familjen och lära känna sitt land.

Intervjuare 1 [00:20:13]: Och sedan, under kriget, stannade fritidsbåtslivet av. Men därefter fick det en ordentlig skjuts.

Talare 1 [00:20:20]: Ja, det fortsatte ju att utvecklas... Man kan väl säga, under 1900-talets första hälft var de flesta fritidsbåtar som byggdes som fritidsbåtar, den absoluta majoriteten var sådana båtar som byggdes på beställning. Det byggdes alltså en av varje. Och det förstår man ju själv att det blir en stor investering som inte många har råd med. Men under 30-talet kommer något som heter folkbåten, som var en enklare träbåt som ändå var serietillverkad och som folk kunde börja ha. Också som en del av den här demokratiseringen av fritidslivet. Och välfärdssamhället växte under den här tiden, så folk fick inte bara två veckors semester; de fick mer semester, de fick mer pengar. Och kombinationen mer fritid att göra någonting av och mer resurser att lägga på fritiden gjorde ju att båtlivet expanderade eftersom det finns, precis som du sade i början här, väldigt mycket vatten i Sverige. Och fritidslivet passar ju ganska bra eftersom vi till exempel inte har, till skillnad från många andra ställen, vi har inget tidvatten här, så att båtarna kan ligga på sin plats, och så där. Och svenskarna har en lång tradition av föreningsliv, så vi hade de där upparbetade... Det var ganska lätt att organisera de här båtklubbarna. Så det växte och växte, men den stora explosionen kom ju i slutet på 60-talet och början på 70-talet med plastbåten. Då skulle jag säga att den stora demokratiseringen av fritidsbåtslivet äger rum, då ökar fritidsbåtsflottan dramatiskt. Mellan 1971 och -74 ökar den med 100 000: från 500 000 till 600 000. Och det är ju en ordentlig ökning. Så det är här man börjar se ett fritidsbåtsliv, som det ser ut idag, växa fram.

Intervjuare 1 [00:22:24]: Och sedan blev båtlivet politik på allvar i och med statens offentliga utredning "Båtliv - samhället och fritidsbåtarna", 1974. Och det var också i och med rapporten som ordet ’fritidsbåt’ etablerades. Vad kom man fram till i den här utredningen?

Talare 1 [00:22:44]: Man kan väl säga, det är ju väldigt spännande, i Svenska Akademiens ordlista finns inte 'fritidsbåt' förrän 1963, tror jag, eller om det är -64, jag tror att det är -63. Men det är precis där. Det är alltså ganska sent. Och det slår igenom just i och med fritidsbåtsutredningen, alltså myndigheterna var ju väldigt positiva, man kan säga att fritidsbåtslivet hela tiden har haft en slags positiv betydelse, eller laddats positiv, för man tyckte att det var jättebra att folk hade åkt i fritidsbåt: det var uppbyggligt på samma sätt, lite den här lilla moraliska idén fortfarande, det hindrade också folk från att åka på utlandssemester, man tog alltså inte med sig stålarna ut när man hade semester, man kunde umgås med familjen, och så där. Så att man såg på det oerhört positivt och man uppmanade kommunerna att verkligen satsa på det här fritidsbåtslivet. I alla fall idéerna i den här utredningen, då ville man verkligen satsa: man skulle ha sjövettsutbildning i skolorna, man skulle satsa på bättre väderleksrapporter, man skulle göra sjökorten mer dugliga. Man var väldigt väldigt positiv till det här. Man såg nästan inga negativa konsekvenser alls förutom miljöförstöring och olycksrisken, för man är ju ute på sjön och så där och då sker det ändå olyckor. Så man ska satsa väldigt mycket på ett säkert fritidsbåtsliv, man ska bygga ut hamnarna, man ska öka tillgängligheten i affärer, alltså det är; hela infrastrukturen för fritidsbåtarna bör byggas ut. Och så skedde nog också, även om man inte fick sjövettsutbildning i skolan inskrivet i skolplanen. Men samtidigt är det spännande att se en annan arena med farkoster, om man säger så. Biltrafiken, där har man ju också satsat på säkerhet, och så där. Men om man jämför med hur pass rigid man är när det gäller båtar och bilar, ser man att bilarna är mycket mer reglerade; här finns det ju promillegräns, man ska ha körkort, man ska ha säkerhetsbälte, det finns massor. Men det finns ju inte i fritidsbåtslivet så mycket. Och då kan man spekulera lite varför det är så egentligen. Varför finns det till exempel inte en promillegräns här? Varför föreslår inte utredningen det? För man är tydlig med att det inte bör finnas en promillegräns. Och jag funderar lite på om det beror på den här frihetssymboliken som finns inbyggt i fritidsbåtarna: man vill inte reglera det för mycket, man vill ändå ha det som en slags fri arena för människor att uppleva sin frihet och semester på.

Intervjuare 1 [00:25:49]: Mm. Samtidigt som plastbåten blev alltmer populär växte också intresset för äldre båtar. Och flera föreningar kring så kallade veteranbåtar bildades under 70-talet. Varför det här intresset för äldre båtar när ny teknik och nya möjligheter precis gjort sig gällande?

Talare 1 [00:26:09]: Jag skulle nog säga att det är precis därför. Det är ju så att för att någonting ska ses som gammalt och värdefullt för att det är gammalt, då måste det komma någonting nytt. Och det är precis när fritidsbåtarna, alltså plastbåtarna, börjar dominera som en del ser de här gamla båtarna som ett slags kulturarv. För det är spännande att se att Sjöhistoriska museet till exempel, som bildades på 30-talet, 1934 eller något sådant där, har samlat in båtar till sina samlingar, men inte varit så intresserade av fritidsbåtarna. Det är först på senare tid som man börjar intressera sig för det. Och man kan väl sig att det finns två grenar här på 70-talet, de som organiserar sig kring båtarna, det är dels de som kommer ur en slags gräv-där-du-står-rörelse som var stor då, man hade ett lokalt historieintresse och ville skriva de lokalas historia. Ett exempel på den här gräv-där-du-står-rörelsen är Föreningen Allmogebåtar på västkusten som samlar sig med fokus på äldre nordiska båttyper. Men mer i Stockholmstrakten bildades andra föreningar, Motor Yacht Society och så där som var de här lite mer eleganta, exklusiva båtarna som man samlades kring. Och jag tycker en förening som var jätteintressant, som fortfarande är jättestark och som jobbar tillsammans med Sjöhistoriska museet, är Föreningen Veteranbåten eller Museiföreningen Sveriges Fritidsbåtar som bildades 1973, tror jag, som en direkt reaktion på vad man tyckte var ett ointresse från Sjöhistoriska för fritidsbåtarnas kulturhistoria. Och nu vet jag att den föreningen är bland annat med och visar båtarna i båthall 2, som är i Sjöhistoriska där, som är den öppna samlingen av fritidsbåtar. Så det tycker jag är jättespännande. Och sedan har ju det här intresset för de äldre båtarna bara ökat som en del av en mycket större rörelse i samhället som går mot retro och vintage, och så där. Jag tycker att man kan jämföra med sådana här affärer som säljer gamla kläder: en gång i tiden var det en lumpbod, och sedan blev det en andrahandsbutik, och sedan blev det second hand, och nu är det vintage-butiker som säljer ungefär samma saker. Alltså, en slags bakåtblickande och väldigt uppskattande blick på den tiden som har varit. Så jag tycker att det är spännande att mycket av det här kulturarvsarbetet när det gäller gamla fritidsbåtar inte sker bara inom museer eller sådana myndigheters ramar, utan även av vanligt folk ute på båtklubbar som lägger ner jättemycket tid på att restaurera gamla båtar och sätta dem i stånd som de var. Det finns en konsthistoriker som heter Thompson, som på 70-talet skrev en bok som hette "Rubbish Theory", alltså 'skräpteori'. Och han var lite intresserad av hur det kommer sig att vissa saker kanske först var värdefulla, sedan tapper de i värdet och sedan så blir de värdefulla igen. Och han säger lite in den här "Rubbish Theory" eller "Skräpteorin", där menar han att det finns inte bara ett slags värde, utan det finns egentligen två slags värde: det finns sådant värde som är avklingande och så finns det sådant värde som är hållfast. Och det avklingande värdet knyts till bruksvärde helt enkelt, man kan köpa en jättedyr bil, men man är ganska säker på att om man åker omkring i den i 10 år kommer den att ha förlorat i värde väldigt mycket. Men så finns det också sådant värde, mer affektionsvärde och sådant, alltså om man har ett smycke som man har ärvt av sin farfar eller farmor, det sjunker inte i värde med tiden på samma sätt, utan det kanske blir mer och mer värdefullt, det är ett hållfast värde. Och så finns det det som är icke-värde, ovärde; alltså skräpet. Och enligt den här "Skräpteorin" kan man inte nå upp till det här hållfasta värdet om inte det som har ett avklingande eller fallande värde först når ner och blir skräp på något sätt, då kan vissa delar av det här lyftas upp och bli hållfast värde. Och så kan man ju tolka det här med fritidsbåtarna, de byggdes oerhört exklusiva under början av 1900-talet och sedan var de i cirkulation och var vanliga båtar, och så sjönk de ner, och så blev de lite äldre med tiden så där, och så kom den nya: plastbåten, glänsande och tjusig. Och de började nästan, inte alla båtar såklart, men som kategori blev de gamla båtar helt enkelt, och sedan började de identifieras av vissa grupper som värdefulla på ett annat sätt. Och numera ses de såklart som bruksföremål eftersom man åker med dem. Men också som kulturarvsföremål som är viktiga att vårda och behålla, inte bara för att de är farkoster, utan för att de bär på ett annat slags värde.

Intervjuare 1 [00:31:55]: Och det handlar inte heller bara om att man restaurerar de här gamla båtarna, utan man gör ganska mycket efterforskningar, som du var inne på, kring historia och tittar i arkiv och så vidare.

Talare 1 [00:32:07]: Ja. Man kan väl säga att de här båtarna blir mycket mer än bara båtar, de blir ett slags identifikationsobjekt och man skapar, för det här värdet måste på något sätt skapas, och det gör det ju dels genom att man lägger ner mycket tid på att restaurera dem rent fysiskt, det materiella håller man i gott stånd, och så där. Men också väldigt många söker reda på båtens biografi, man är jätteintresserad: Vart har den här båten varit förut? Vem byggde den? Det är väldigt viktigt, liksom: Vem byggde den här båten? Vilka klubbar har den legat i? Vad har den varit med om? Det finns som en hel liten historia. Och det är ju ett sätt att både uttrycka båtens värde, men också skapa båtens värde. Och det är väldigt likt så som man gör i en museikontext, alltså att man vet exakt vad som har hänt med de föremål man har. Och det spiller över, det här tänkandet, i båten som kulturarvsobjekt.

Intervjuare 1 [00:33:14]: Ja. Och det här fortsätter ju, som du var inne på, det här med äldre båtar och det växer alltmer, och är väldigt stort idag. Hur ser det övriga fritidsbåtslivet ut idag?

Talare 1 [00:33:27]: Ja, jag har ju i min forskning egentligen riktat in mig, för man måste avgränsa sig, på de här veteranbåtarna. Så jag har inte studerat det jättemycket. Men en sak som jag tycker är spännande och som jag vet att många inom det här veteranbåtsfältet vänder sig mot, det är själva det sociala livet som man kopplar ihop med fritidsbåtarna. Och det hänger ju ihop med båtklubbarna, båtklubbslivet var en social arena där man träffades och umgicks genom att ta hand om sina båtar. Nu sker en utveckling när så kallade marinor blir vanligare och vanligare. Och man kanske har en båt, men den enda tiden man tillbringar med båten, det är när man är ute och seglar med den, för resten av tiden tar marinan hand om den, de tar upp det: torrsättning, sjösättning, skruva botten, och så där. Allt det lejer man ut och så åker man kanske till Thailand eller gör någonting annat på semestern också. Och det här är någonting som jag har hört flera inom veteranbåtsfältet, de vänder sig mot det, det här är inte rätt sätt att ha fritidsbåtar: fritidsbåten är också ett sätt att vara tillsammans, det är ett mervärde. På sätt och vis kan man se det här som en mild form av samhällskritik, kan man faktiskt kalla det, att åka omkring i sin gamla båt, för den är väldigt mycket 'on display', så säger man i undertexten så här: "Här kommer jag i den här båten som jag tar hand om och det finns andra värden än att bara glassa snabbt i en modern båt."

Intervjuare 1 [00:35:01]: Mm. Vi har ju varit inne litegrann på det här med att fritidsbåtslivet är påtagligt könsuppdelat. Och till exempel då, fokuserade Carl Smith mest på den manliga kroppens utveckling i sina tankar kring båtlivet, och i båtklubbarna är det också främst män som har engagerat sig. I skriften "Fakta om båtlivet i Sverige", som sammanställs av Båtbranschens Riksförbund, visar en studie att två och en halv miljoner människor som idag inte är delaktiga i båtlivet drömmer om ett liv på sjön, och av dem är kvinnor i majoritet. Vad tänker du kring det här?

Talare 1 [00:35:39]: Det är ett spännande faktum, tycker jag, att det är nästan som jag sade, som en seg struktur när det gäller könsrollsmönstret i båten. Och det är ju svårt för mig att veta egentligen vad det beror på, det kanske har att göra med, ja, det har ju absolut att göra med traditioner och kanske det marina livet som en manlig arena med en kapten, och så där. Samtidigt finns det ju rörelser som aktivt jobbar mot det här. Vad jag vet, på en båtklubb som jag har träffat, där har man tagit in konsulter för att man har noterat det här att man har en övervägande del män, men det finns många kvinnor, och verkligen arbetat aktivt med att få in kvinnor. Men som sagt, det här är ingenting som man ändrar i en handvändning, det är ju en spegling av samhället i stort och patriarkala strukturer som finns, det är ingen isolerad del av samhället det här. Men jag tycker att det är intressant och jag tror väl att det följer samhällsutvecklingen i stort, det här båtlivet. Man kan väl säga så här, om jag återgår till det här fältet med veteranbåtar och tänker: "Varför vill man ha en gammal båt? " Ja, det finns ju många olika anledningar till det; man kanske vill ha något att pyssla med, men på många sätt är det ju en nostalgiskt driven verksamhet man håller på med, alltså en tillbakablickande, även om man inte aktivt längtar tillbaka så förhåller man sig till en tid. Det blir lite som en idealbild av hur det här är. Man kan se på nostalgi på två sätt, man kan se det som antingen en längtan att återskapa det som varit, alltså att man tycker att det var bättre förr helt enkelt och så vill man återskapa det som det var nu. Men så kan man också se det som ett slags sätt att bara reflektera över att tiden går och saker och ting förändras, en slags reflekterande nostalgi. Och jag skulle säga att det finns båda de här delarna i veteranbåtsfältet, där en del är att förr i tiden var det så otroligt härligt med fritidsbåtsliv, det är så man ska ha det, fritidsbåtslivet nu. Och om man då tittar på de bilder som man förhåller sig till, speglar ju de ett ytterligare mer patriarkalt samhälle där mannen står vid styrpulpeten eller rodret och de eventuella kvinnor som är med sitter som kuttersmycken. Och då kan man ju säga att det blir svårt att omforma den här bilden, om det är en bild av ett förr som man vill återskapa, det blir helt enkelt ganska konservativt. Men om man istället tycker om de här gamla båtarna för att de på ett sätt berättar om att tiden går, det blir ett sätt som man kan förhålla sig till tiden; man ser att tiden går, båten patroneras, den förändras, det är en gammal modell. Då kan man ju omforma den för nutiden på ett annat sätt. Ja, jag tror helt enkelt att det är en öppen fråga, vad som händer i framtiden.

Intervjuare 1 [00:39:15]: Ja, fritidsbåtar, det är något som vi skulle kunna prata länge om. Och kanske får vi anledning att återkomma i senare poddavsnitt. Tack Mattias och lycka till med din fortsatta forskning.

Talare 1 [00:39:26]: Tack så mycket. Det var jättekul att vara här.

Intervjuare 1 [00:39:29]: Och du som lyssnar får också gärna höra av dig till oss och önska ämne som du tycker att vi ska ta upp. Mejla då till podd@maritima.se eller använd hashtaggen #sjöhistoriskpodd i sociala medier. Och det hälsar jag som heter Carolina Bladh.