Jag räddar liv

[Ljud av vågor och spänningsfylld musik 00:00:01]

Talare 1 [00:00:06]: Vi utförde faktiskt svensk sjöräddningshistorias största massräddning med två stycken flottar med totalt 145 personer ombord, där de var i akut nödläge.

Talare 2 [00:00:18]: Nu har jag ingen mer hand att jobba med, jag måste ställa ned det jag har i handen - då tittar man ned och ser att det är två bäbisar man håller i, då blir man väldigt ställd. Herregud det här är på riktigt, tänker man.

Intervjuare 1 [00:00:31]: Tusentals människor tar sin flykt över Medelhavet. Svenska sjöräddare och svensk Kustbevakning visste inte vad som väntade när de gav sig ut i deras båtar, bara att deras räddningsarbete kommer att skilja liv från död. Just nu pågår utställningen "Jag räddar liv" på Sjöhistoriska museet som bygger på en dokumentation av Kustbevakningens och Sjöräddningssällskapets insatser. I det här poddavsnittet träffar vi Mikael Palmgren och Sofia Bergström som deltagit i insatserna i Medelhavet. Det här är Sjöhistorisk podd och jag heter Henrik Perälä.

[Ljud av vågor och spänningsfylld musik 00:01:04]

Talare 2 [00:01:25]: Det är ett sånt speciellt uppdrag som Kustbevakningen får. Det är inte varje år som vi har åkt iväg på sådana här operationer, så det är klart att man tyckte det verkade spännande och utmanande att få åka ut och göra det här. Det var självklart för mig att söka.

Intervjuare 1 [00:01:41]: Sofia Bergström har jobbat på Kustbevakningen i Stockholm i 6 år och är stationerad på Djurö och båten Jakt.

Talare 2 [00:01:48]: Våra dagar brukar vara runt 14-45 timmar långa. På båtdelen, det som ändå är största delen av året, då patrullerar vi mycket i vårat område och har både kontrollverksamhet och miljöberedskap som vi har 24/7, samt livräddning om det skulle behövas. Det är de huvudsakliga uppgifter som vi har.

Talare 1 [00:02:21]: Jag tänkte såhär när vi åkte ned "Klart att jag ska ställa upp och hjälpa till, vad händer om jag måste fly någon gång i livet - vem skulle hjälpa mig?".

Intervjuare 1 [00:02:32]: Mikael Palmgren är aktiv i Svenska Sjöräddningssällskapet på räddningsstation Stockholm.

Talare 1 [00:02:37]: Som frivillig i Svenska Sjöräddningssällskapet så har vi ett frivilligt engagemang där jag skänker min tid till den volontära verksamheten. Räddningsstation Stockholm som jag hör till har två stycken bryggor och ett antal båtar som vi frivilliga bemannar i fritiden, egentligen. Vårt uppdrag under Sjöfartsverket är att utföra sjöräddning i våra farvatten.

Intervjuare 1 [00:03:12]: Kriget i Syrien har pågått sedan våren 2011. Andra konflikter i världen har också bidraget till det stora antalet flyktingar över Medelhavet. Människor flyr från krig i bland annat Afghanistan, Eritrea, Somalia och Nigeria. Från början var den centrala vägen in i EU båtvägen över Medelhavet från Libyen till Italien. Sedan några år väljer fler att gå via den östra Medelhavsrutten från Turkiet till Grekland. Turkiet är granne med Syrien och flyktingar behöver därför inte betala smugglare för att korsa landsgränserna i samma utsträckning. När resan blir billigare har fler möjlighet att fly.

Talare 2 [00:03:52]: Poseidon var en operation som leddes av Frontex, som är EUs gränsorgan. Kustbevakningen var med i den operationen från hösten 2015 till våren 2017; så ganska lång tid. Vi hade två livbåtar, ungefär 12 meter långa, placerade på Lesbos under den tiden. Vi var ungefär 7 person där samtidigt som jobbade, och så byttes vi av med jämna mellanrum med nya besättningar, och patrullerade mellan Turkiet och Grekland. Den huvudsakliga uppgiften vi hade var gränskontroll i och med att vi var där och jobbade för Frontex, men om man tittar på vad vi gjorde så var det i början till stor del mest livräddning - det var det som behövdes då, det var otroligt mycket människor som kom över. Det var det som vi höll på med allra mest i början. Sedan så övergick det mer och mer till gränskontroll ju mer flödet av människor minskade. Alla får en utbildning innan man åker ned, så man är ganska väl förberedd på vad som väntar och hur vi jobbar, och sådana saker. Det kände jag inte var något stort problem, vi brukar lösa det mesta tillsammans i besättningarna. Men det är klart att man var spänd och nervös första gången man åkte ned. Man hade egentligen ingen aning på hur man skulle reagera när man kommer ut i en sådan här extrem situation. Det är ganska fascinerande hur en människas hjärna anpassar sig till olika situationer. Det som var superstressande första gången man var nere, och verkligen gick ned i stresskonen, men efter några månader av att ha varit där flera gånger så tyckte man att det var ganska enkelt att hantera.

Det vanligaste var nog att flottan hade någon form av motorproblem, de hade motorstopp och låg och drev vind för våg. Det är det jag kommer ihåg mest som problemet, i alla fall. Men sen ska man komma ihåg att det var människor som ofta inte hade sett vatten över huvud taget. Det var väldigt många gånger man kanske kunde få igång motorn igen, och vi hade som rutin till en början att om båten inte behövde hjälp så fick de åka till land själva och vi rapporterade bara in en position - "Hit kommer de", så kunde det komma landbaserad hjälp och hjälpa dem. Det mest riskfyllda momentet är en förflyttning från deras båt till våran. Kunde vi undvika det så gjorde vi det, och kunde leda in dem till land själva.

Talare 1 [00:06:44]: Sjöräddningssällskapet gick ju ihop med Schibsted, mediaföretaget, och startade en insamling för att göra en insats i Medelhavet. I samband med det så gick man ut från centralt håll och frågade efter besättningar. Jag anmälde mig väldigt snart, det var i September 2014 måste det bli. Jag fick inte plats förrän i Team 11 som var en bit in i 2016. Så jag var nere i Samos i februari 2016. Jag var jättespänd. Jag hade hört historier från mina kompisar som varit där innan om hur jobbiga uppdrag de har genomfört, så jag var jättespänd när jag kom ned. Men det kändes tryggt, vi hade en väldigt erfaren besättning och jag hade dessutom två kompisar redan där nere på plats. Så det gick bra.

Direkt på måndag morgon så började uppdraget med att ge oss ut mot operationsområdet, det som i pressen kom att kallas Dödens kust. Det första vi gjorde var egentligen en lokakännedomsövning där vi åkte igenom området och tittade på hur det såg ut, och fick berättelser om vad de andra hade upplevt och vad vi kunde titta efter. Det var en lite makaber upplevelse, vinden hade blåst och vänt, så den hade tagit med sig en del av flytvästarna som låg på land. Under den här perioden så låg det flera tusen flytvästar på land längst klipporna, strandkanten egentligen. De hade då flutit ut i vattnet, och när vi kommer dit ligger det cirka 10 flytvästar och flyter omkring i vattnet. För mig som svensk, ser man en flytväst i vattnet så går pulsen upp jättemycket och man blir stressad och undrar om det ligger någon i den här flytvästen. Det var en chockartad upplevelse. Som tar var så var alla flytvästar vi hittade tomma. De hade sannolikt flutit ut på grund av att vinden vände.

[Ljud av vågor och spänningsfylld musik 00:09:19]

Talare 2 [00:09:29]: Man minns många människor, sådana som kom nära en på den korta tid de var ombord. Det handlade oftast om 1-3 timmar innan vi hade kommit in till land, och där slutade vårat ansvarsområde. När de hade kommit i kaj så var det andra myndigheter som tog över ansvaret för människorna. Men det var många som man knöt an till på olika sätt. Antingen för att de kunde prata bra engelska och man kunde prata en stund innan de släpptes av, eller för att det var en speciell situation. Det kan ha varit svårt att få ombord dem eller liknande. Det är många ansikten man kommer ihåg, många människor som man tänker över vad som kan ha hänt personen. Man hoppas det gick bra, men det var ganska ofta man undrade det. Sen kommer man ihåg olika händelser och räddningar, eller lastningar som vi kallar dem, där det till exempel en gång var väldigt dåligt väder och det gick inte ens att förtöja båtarna i varandra. Varje gång de slog ihop fick vi nästan kasta över personer från den ena båten till den andra. Det var en otrolig press under de flera timmar som det tog att få över de här människorna. Man hoppades att varje gång en människa kom över att de inte trillade i vattnet, för då blir det här jätte svårt. Det var adrenalin i tre timmar som fick en att göra det. Men det gick bra, vi fick över allihopa och in till land. Men den dagen var vi rejält trötta.

Talare 1 [00:11:10]: Vi gjorde 5-6 insatser av varierande typ. Totalt räddade vårt team 328 människor under de här två veckorna. Vi utförde faktiskt svensk sjöräddningshistorias största massräddning med två stycken flottar med totalt 145 personer ombord, där de var i akut nödläge. De var kvar på flottan och rörde sig knappt. De hade knappt fart i vattnet och låg djupt. Vi lyckades bärga alla 145 människorna på de två båtarna som var väldigt små för ändamålet, de var bara 12 meter långa, och transporterade dem in till [Malagari? 00:12:04] som flyktinglägret på Samos hette. Om du har 80 personer på en av flottarna, jag vet inte om lyssnarna vet vad jag pratar om, det är 10 meter långa gummijollar som är av jätte dålig kvalitet. Tunt gummi med tveksam motor på som är av konstig tillverkning som inte är känt. Det sitter människor överallt. Kvinnor och barn sitter mitt i flottan i vattnet och blir nedkylda. Längst kanterna sitter det mycket människor också. Det räcker att någon reser på sig och det vinglar till, så har man människor i vattnet. När vi kommer fram är räddningen nära, då är det mänskligt att resa sig upp och försöka ta sig dit. För mång av de här människorna är det första gången de ser vatten. De kommer från bergsområden i Afghanistan eller Irak och blir utsläppta på havet. Vi pratar Egeiska havet, det är inte direkt någon insjö, det är ett riktigt hav i Medelhavet - stort. De flesta visade gott nog, den ena båten vi kom fram till jublade de när vi kom. De var jätteglada. Den andra båten var med panikartat, det var väldigt mycket rädsla och panik för de var i ännu värre läge. Det som gäller är att se till att kontrollera situationen. Tittar man på videofilmer ifrån när vi gör ingrepp så kan vi verka hårda mot flyktningarna, men det är för att de måste lyda. Vi kan inte en anstormning ombord så båten välter, eller kapsejsar deras jolle så att vi har 40 personer i vattnet där hälften inte kan simma. Det går inte. Därför är det ganska hårda ord, mycket tydlighet och fasthet; "Sitt ned, sit down." Med tecken visade man att man skulle ta det lugnt, så tog vi en och en över. Som tur var det lugnt vatten. Jag är högst tveksam på att vi hade gjort en liknande insats om det hade varit lite sjö. Men det gick bra.

Intervjuare 1 [00:14:42]: En avgörande skillnad i arbetet var att Sjöräddningssällskapet enbart åkte ut dagtid medans Kustbevakningen även patrullerade och gjorde insatser nattetid; något som kunde göra arbetet väldigt riskfyllt.

Talare 2 [00:14:56]: Det låg ofta väldigt mycket skräp i vattnet. Övergivna flottar som kanske blivit förstörda, som låg i marvattnet och flöt - man såg dem nästan inte ens när det var dag. De var väldigt ödesdigert för våran båt att köra på en sådan, det kan förstöra propellrar och då har man ännu större problem. Då kan man inte agera alls helt plötsligt, så mörkret var definitivt svårt att jobba i. Jag minns bland de första lastningarna vi hade där det var väldigt mycket barn med. Det var nästan hälften barn, närmare 50 stycken på den båt med 80 person. Jag vart så tagen av situationen när det helt plötsligt kom upp två spädbarn. Man höll ett i varje hand och tänkte att nu har jag ingen mer hand att jobba med, jag måste ställa ned det jag har i handen - då tittar man ned och ser att det är två bäbisar man håller i, då blir man väldigt ställd. Herregud det här är på riktigt, tänker man. Det här händer, och det händer hela tiden när man är där nere. Men just första gången man stod där och höll i två barn var som en direktport in i verkligheten. Man vart väldigt taken av allvaret i situationen och kände att det var på riktigt.

Intervjuare 1 [00:16:24]: Hur hanterar man det?

Talare 2 [00:16:27]: Just då tänkte man inte alls på det. När man är i situationen och är tjänsteman så jobbar man bara och löser det. Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde - jag gav dem nog till en kvinna eller man som satt bredvid mig. Det är först när man ligger i sängen på kvällen som man funderar på vad man gjort under dagen. Det är då känslorna kommer och man funderar på vad som händer och hur det fungerar i världen, varför är det så här och hur ska man göra för att lösa det, man ligger där och tänker på det. Men sedan nästa dag när passet börjar igen så kliver man in i sin tjänstemannaroll och jobbar igen.

Intervjuare 1 [00:17:17]: Trots en del olika förutsättningar så var det mycket som var likt för Sofia och Mikael, både i arbetsuppgifter och upplevelser.

Talare 1 [00:17:25]: Det är en konstig känsla, man står plötsligt där med en månad gammal bäbis i famnen som man har tagit med på den helt galna resan i förhoppning om att klara livhanken, eller få ett bättre liv. Det var en lustig känsla, faktiskt. Det är en annan upplevelse, just det här att ta emot någon annans barn i den situationen blir så stort, det blir ett jätte ansvar. Där håller vi verkligen en annans liv i famnen. Det är också något som sitter kvar, för min del.

Intervjuare 1 [00:18:19]: Du har barn själv?

Talare 1 [00:18:22]: Ja, nu är hon vuxen. [Skratt 00:18:23] Det är lätt att leva sig in i tanken.

Det var en annan incident vi haft, det var faktiskt en av de första. Den med den stora räddningsinsatsen var senare. Vi hade en annan insats när en smugglare hade satt i land ett 20-tal personer i en skreva på sydost sidan av Samos. När vi kommer dit har de varit där i nästan ett halvt dygn, de kom tidig natt och vi kom dit tidig förmiddag. Då är det en herre i min ålder, 50-års åldern, som är halvkroppsförlamad - antagligen efter en stroke, som under natten har trillat i vattnet och var rejält nedkylt. Dessutom lyckades vi inte transportera honom från klippan där han var via land till båten, vi fick ta honom via en flotte. När han kom ombord var han rejält hypo term, dessutom hade han ett nedsatt hälsotillstånd i och med att han var halvkroppsförlamad. Men vi fick ombord honom och kunde tolka tecknen och göra rätt insatser, så han fick filtar och mössor - vi använde oss av bubbelplast för att skydda kroppsdelar med, och under resan som tog en knapp timme lyckades vi få upp hans kroppstemperatur till över 35 grader i alla fall. Det är en av de händelserna som jag verkligen tänker på fortfarande. Dels så blev det väldigt nära i och med att det skulle kunna ha varit jag, även om jag inte är halvkroppsförlamad, men i samma ålder och ser ut som en normal man. Dessutom utsätta sig för den prövningen. Det var en av de händelserna där jag uppfattade att det de flyr ifrån är jobbigt. Det är en svår situation. Jag hade inte gjort det med dem riskerna om jag inte hade behövt, vilket de antagligen var tvungna till - de flydde ju från krig, många av dem.

Så den händelsen sitter kvar, och idag undrar jag såklart vad som hände med honom. Det är en nackdel med uppdraget. Några vet jag har träffat och pratat med flyktingar efteråt, men vi har inte gjort det.

Intervjuare 1 [00:21:35]: Medan Mikael och Sjöräddningssällskapet pysslade med räddningsinsatser hade Sofia och Kustbevakningen uppgiften att patrullera gränsen och ingripa mot obehöriga båtar, och däribland smugglare.

Talare 2 [00:21:48]: Jag kontrollerade ju alla båtar som kom in på grekiskt territorium som inte var grekiska båtar. Det var rutinkontroller. Sedan fick vi hantera varje kontroll utifrån vad vi hittade där. Vi har ju gripit flertalet människor där nere, bland annat de som är misstänkta för människosmuggling. Jag kan inte gå in på detaljer, det får jag inte.

[Ljud av vågor och spänningsfylld musik 00:22:18]

Intervjuare 1 [00:22:30]: Medans Sofia åkte ned i flera omgångar så blev det bara en vända för Mikael. Men för båda gav det konsekvenser att komma hem.

Talare 1 [00:22:36]: De där två veckorna gick väldigt fort. Jag kände direkt att jag inte var klar med det här. Jag skulle definitivt kunna vara kvar längre. Det blir nästan som en drog, man blir beroende av att få hjälpa till - det är en helt fantastisk känsla, och att få göra det i den mängd som vi gjorde där nere händer inte här hemma, tack och lov. Jag ville ned och hjälpa till mer, men insatsen avslutades innan jag kunde göra det. Vi hade planerat in att åka ned någon gång i juni, men båtarna gick ju hem i maj. När jag kom hem fick det några konsekvenser. I Sjöräddningssällskapet är det en frivillig verksamhet och man behöver lite engagemang för att gå från den frivilliga insatsen. När jag kom hem kändes det nästan meningslöst att åka ut till Stockholm skärgård. Jag vill inte låta nedlåtande, men de här smågrejerna - i jämförelse med Samos så var det smågrejer. Jag tappade lite sugen och hade ett uppehåll på ett år efter Samos. Nu är jag tillbaka igen och jourar. Men det tog ungefär ett år att hitta tillbaka till engagemanget.

Talare 2 [00:24:24]: Det hade man pratat om väldigt mycket i besättningarna innan, att det kommer vara annorlunda när man kommer hem. Man kanske känner en tomhet i jobbet här hemma. Man känner att man vill tillbaka, eller att det inte betyder lika mycket att jobba hemma helt plätsligt. Men i och med att man var medveten om det så var det något man aktivt kunde jobba med. Nu är den känslan borta och jag känner att det vi gör här hemma på daglig basis är lika meningsfullt. Men från början var det så, då ville man inget hellre än att åka tillbaka och fortsätta jobba.

Intervjuare 1 [00:25:03]: Att ha deltagit i räddningsinsatserna i Medelhavet har varit personligt utvecklande - det tycker både Sofia och Mikael, men det har också inneburit en kompetenshöjning för såväl Kustbevakningen som Sjöräddningssällskapet.

Talare 2 [00:25:16]: Jag hade en otrolig utveckling som tjänsteman i och med det här uppdraget. Man är lugnare och stabilare, och vet vad man klarar av och kan hantera. Det är en otrolig fördel i ens fortsatta karriär. Jag tror myndigheten kommer ha mycket nytta av de erfarenheter som så många tjänstemän har med sig från de här uppdragen.

Talare 1 [00:25:44]: Det har stärkt mig som människa. Jag vet att jag kan fungera i svåra situationer. Jag är en ganska bra sjöräddare, faktiskt [Skratt 00:25:56] Får man säga så?

Intervjuare 1 [00:25:58]: Det får man.

Talare 1 [00:26:01]: Jag tar också med mig en erfarenhet av massjöräddning som inte jättemånga har. Nu är vi 130 personer i Sverige som har erfarenhet av det. Det är en bra fördel, det finns scenarier där vi kan hamna i den situationen även i Sverige. Det är väldigt mycket färjor och kryssningsfartyg i Sverige, som det skulle kunna hända något med. Då är det bra att ha den erfarenheten.

Intervjuare 1 [00:26:39]: Sofia Bergström kan du även höra och se på i Sjöhistoriska museets utställning "Jag räddar liv" fram tills Januari 2019. Mikael Palmgren kan du möta i Stockholm skärgård på någon av Sjöräddningssällskapets båtar. Du har hört Sjöhistorisk podd producerad av statens maritima museer.

[Ljud av vågor och spänningsfylld musik 00:26:58]