Transkribering av poddavsnittet Om humrar.
Intervjuare 1 [00:00:09]: Då var det dags för Sjöhistorisk podd nummer tre. Den här gången ska vi prata om humrar med Simon Ekström, som är lektor i maritim etnologi. Välkommen!
Talare 1 [00:00:20]: Tackar.
Intervjuare 1 [00:00:21]: Du håller på med ett forskningsprojekt om just humrar. Men det var inte din tanke från början. Egentligen skulle du göra en studie kring fiskelägen och lokalt hummerfiske, men humrarna tog över alltihop. Vad hände?
Talare 1 [00:00:39]: Ja, det är som du säger – de tog över. Jag började med den här idén att jag skulle jämföra två stycken väldigt närbelägna fiskelägen där man fiskade hummer på båda ställena, men där hummerfisket hade tagit sig ganska olika riktningar. På den ena sidan fanns det en marina som blivit en väldigt tydlig aktör i sammanhanget och ordnade hummersafari och serverade humrar i restaurangen och så vidare. Och det andra stället, som då var ett mycket minde fiskeläge – där fortsatte man mer med hummerfisket i någon mening som man alltid hade gjort. Det var de som bodde där som fiskade. Man fiskade för husbehov och man kanske sålde någon till någon i byn eller någonting sådant. Men inte på något sätt i någon sorts kommersiell regi. Min tanke var att jämföra de här två fiskelägena med avseende på hur hummerfisket och humrarna användes på plats och hur de kunde skapa lokal identitet och markandsföringsvärde och bli indragna i olika typer av lokala branding-processer utifrån den här marinan då, som ett sådant exempel. Det var min första tanke.
Talare 1 [00:01:42]: Och sedan tog alltså humrarna över. För då började jag titta på i vilka sammanhang som humrar egentligen dök upp. Jag började googla olika variantrar på humrar. Jag började hitta hummerkonsten. Det visste jag i och för sig att jag skulle hitta, det var nog det första som jag började leta på, bara av en sorts nyfikenhet för att se var humrarna fanns och vad de egentligen skulle hitta på. Men sedan började jag hitta andra humrar. Då började jag hitta humrar och kvinnor, humrar och män, humrar och barn. Massa olika sådana här hummerbilder. Jag följde de här bilderna och det gjorde att jag insåg att humrar fanns i de mest oväntade och även faktiskt rätt obskyra sammanhang. En av bilderna tog mig till en Playboy-sida med humrar och en Playboy-modell som poserade med en hummer tryckt mot bröstet. Då började jag förstå att det också fanns tydliga kopplingar till humrar och sex på olika sätt. Då blev det en tråd som jag började följa. Så då hade jag humrar i konsten och jag hade humrar i sex. Och sedan snurrade det där vidare. Plötsligt befann jag mig bland Alla hjärtans dag-humrar. Och då var det humrar i mat och det var hummer och kärlek istället för erotik. Eller någon sorts brygga däremellan, i alla fall. Sedan efter ett tag insåg jag att humrar på senare tid har blivit väldigt aktuellt i djurrättsfrågor, därför att vi har en förkärlek för att koka humrar levande, vilket många skulle uppfatta som radikal grymhet mot djur. Då blev det ett spår som jag följde, också tillbaka i tiden. Då visade det sig att redan på 1890-talet så fanns det en djurrättsorganisation i Sverige. Det var innan man egentligen började tala om djurskydd. Men idag skulle vi nog kalla det för en sådan rörelse. De hade en liten pamflett. Ett av deras allra första engagemang gick ut på att dra en lans för att humrar inte skulle fara illa – varken när man fiskade dem, när man kokade dem eller när de förevisades hos fiskhandlarna. Så på det här sättet har jag jobbat. Jag har liksom börjat nysta i humrarna och fått tag på en lös tråd och så har jag gått vidare med den tråden och hamnat någonstans där jag faktiskt inte alls hade förväntat mig från början.
Intervjuare 1 [00:03:55]: Men det är ingen djurstudie, utan något som kallas "human-animal studies". Vad innebär det?
Talare 1 [00:04:02]: "Human-animal studies" eller HAS. Det innebär att det i en mening är en djurstudie. Det handlar om att man sätter djuret i centrum för ett intresse. Men det handlar också om att man avser att destabilisera människan som det här givna centrumet. Väldigt mycket av både humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning utgår ju från människan. Och etnologin betraktas, eller presenterar sig själv, som studiet av människan som kulturvarelse. Då tycker jag att det skulle vara intressant att se vad som händer om vi ersätter människan i centrum, eller människan i fokus, med att placera ett djur där. Varför inte en hummer? Det var det som jag gjorde. Men jag är fortfarande etnolog. Jag har väldigt svårt att frigöra mig ifrån hela det bagaget, också vad det gäller mina andra övriga teoretiska ingångar. Utan då blir det mycket hummern som en kulturvarelse. På vad sätt håller vi människor på att tillskriva humrar mening på olika sätt? På vad sätt blir humrar en del i det meningsskapande som vi håller på med på en mängd olika arenor? Varför dyker humrar upp i reklam för Felix ketchup, till exempel? Varför dyker det upp humrar när man ska sälja flytvästar eller räddningsutrustning, eller i alla möjliga olika sammanhang? På det här sättet så behåller jag både djuret i centrum i någon mening, men jag fortsätter att vara intresserad av det sätt som vi människor använder, förhåller oss till, ingår i relationer till djur på olika sätt. Mycket forskning inom HAS har handlat om vad man kallar för sällskapsarter, eller sällskapsdjur. Influerad av en forskare som heter Donna Haraway, som just pratar om sällskapsarter, där hon liksom frikopplar det här begreppet ifrån entydiga djur, så att det också kan börja handla om föremål som vi människor omger oss med, ingår i relationer med, ofta blir som en del av oss själva. Så har jag också betraktat humrar som en sorts sällskapsart, någonting som håller människor sällskap genom seklerna. Någonting som människor ingår i på sätt och vis täta förbindelser och förhållanden med. Även om vi inte sitter och kramar humrar så finns de hela tiden där någonstans i vår närhet. Och de betyder saker och ting för oss och gör saker och ting med oss.
Intervjuare 1 [00:06:35]: Du nämnde i inledningen här att du följer humrarna. Det är de som får leda hela vägen i forskningsprojektet?
Talare 1 [00:06:43]: Ja. Man kan faktiskt säga att jag låter dem leda vägen. Samtidigt så ska man ju inte hymla med att jag som forskare också står för ett urval. Jag följer inte alla humrar och jag följer inte alla humrar lika långt, utan jag håller ju på och väljer och försöker ha en sorts övergripande idé med vad det är som jag egentligen vill säga med hjälp av humrarna. För mig handlar det här projektet väldigt mycket om meningsbildning och översättningar. Det är en sorts översättningsproblematik där humrar översätts in och ut ur olika sammanhang med hjälp av olika inramningar, med hjälp av olika andra kompletterande föremål till exempel. Så varje gång man flyttar en hummer in och ut ur någon form av kontext, oavsett om det är en 1600-talstavla ifrån guldåldern i Holland, när humrar figurerar tillsammans med en massa andra spektakulära, exotiska och dyra objekt. Det kan vara sidentyg, det kan vara exotiska frukter, eller det kan vara olika typer av apor eller små djur som smyger sig med. Men det är också silverpokaler, fina glaspokaler, nautilussnäckor och så vidare. Liksom, lyxobjekt. Och där hittar vi också en röd hummer för det mesta någonstans, i de här bilderna. "För det mesta" kanske är starkt, men ganska ofta så finns det en röd hummer där. Den ingår då i en sorts nätverk, skulle man kunna säga. De här andra föremålen blir en sorts nätverk. Tillsammans så bygger de här upp en bild av vad de här förmögna borgarna ville visa upp. Då blir det en sorts självpresentationer: "Det här har vi råd att köpa. Det här är våra föremål. Det här är vi."
Talare 1 [00:08:24]: Men i ett helt annat sammanhang figurerar humrarna omgivna av andra föremål. Jag nämnde ju den här marinan i ett av de här fiskelägena. På bryggorna och i restaurangerna där ligger det hummertinor. Menyn är full av olika rätter på hummer. Väggarna kan vara prydda med vad man kallar för hummervälen, alltså de träflöten som man förr i tiden ofta hade som flöten till hummertinorna. Humrar fiskas alltså i en sorts burar som ligger nersänkta på botten och så drar man upp de här burarna, som då kallas för tinor. Där blir hela den här historiska inramningen, alla de här historiska fiskeförmålen, det blir ett annat sätt att för den här marinan tala om att det här är en plats som är präglad av ett äldre fiske. Det här är en plats där hummerfiske är en tradition. Det här är en plats dit du som turist eller besökare kan komma och koppla av. Där du kan sitta mitt i en vacker västkustmiljö omgiven av den här typen av föremål, omgiven av den här traditionen. Och omgiven också av de här humrarna, som du då dessutom kan äta. Och dessutom kan du följa med ut på hummersafari och fiska och dra upp själv, och bli en del av den här traditionen. Så på det här sättet hamnar humrarna i väldigt olika inramningar.
Intervjuare 1 [00:09:44]: Om vi backar lite grann och går tillbaka till det här mer historiska perspektivet, som en av texterna som du har skrivit handlar om. Vet man när man började fiska hummer i Sverige?
Talare 1 [00:09:56]: Man vet på inga sätt säkert när man fiskar hummer. Nu är inte jag arkeolog, så jag har ingen riktig koll på det här, men jag tror att det är så att man faktiskt inte har hittat några äldre hummerskal. De verkar bli nedbrutna i kökkenmöddingar och liknande. Där hittar man ju andra skal, som av ostron och så vidare. Men just hummerskal verkar man inte ha hittat. Men det mesta tyder ändå på att man har kunnat fiska hummer ända in i förhistorisk tid. Det finns en del källor från framförallt USA, där man menar på att så är absolut fallet. Och där har också humrarna, vad jag förstår, rört sig in mot grundare vatten än vad man idag ofta ser. Men jag tror man kan säga att humrar har fiskats här även på förhistorisk tid. Annars kommer de första verkligen kända beläggen i olika typer av skriftliga källor ifrån medeltiden, där man talar om att man fiskar humrar med håvar framförallt. Och med stänger, som är en sorts tång längst fram på två stycken kniptänger, som man lyfter upp dem med. Då har man också kunnat titta ner genom botten med en sorts bottenkikare och så vidare. Det kommer senare, i och för sig. Men annars har man fiskat humrar med nät. Men nu är det alltså tinor som gäller. Nu för tiden får man bara fiska humrar med hjälp av tinor. Det förekommer också att dykare smiter ner och lyfter upp humrar, men det får man alltså inte göra.
Intervjuare 1 [00:11:15]: Vilka var det som fiskade hummer förr, och vilka var köparna?
Talare 1 [00:11:21]: Det är en lång historia. Holländarna var tidigt ute. Redan på 1600-talet hade de kontakter med Sverige, för att de ville köpa svensk hummer. Och det verkar som att de också har influerat svenska fiskare på västkusten. Eller egentligen då danska och norska fiskare, eftersom det var innan freden i Brömsebro. Men de verkar ha tagit med sig både teknik och i viss mån även utrustning, för att lära svenska, norska, danska fiskare att fånga hummer med hjälp av tinor. Så där någonstans börjar man kunna belägga existensen av en nättina, alltså en knuten tina. Annars så tror man att tinan som form har varit äldre, men att den då har varit mer flätad, flätade vidjor och liknande. Så om man ändå har 1600-talet som en sorts startpunkt för ett mer organiserat fiske. Holländarna, de kastas lite in och ut som handelspartner till Sverige. De ersätts under 1700- och början på 1800-talet av engelsmän. Och mer och mer så försöker också svenska staten gå in och styra upp det här väldigt inkomstbringande fisket.
Intervjuare 1 [00:12:33]: Så det var en internationell handel tidigt?
Talare 1 [00:12:35]: I allra högst grad en internationell handel. Med ganska stora pengar för vad man kallar för hummerhukare, som var de norska, tidiga fartygen, så kallade kvassar med en sorts seglande sumpar som kunde transportera levande hummer. De kunde ta upp emot 10 000-15 000 humrar per resa i sina största format.
Intervjuare 1 [00:12:53]: Det finns ett begrepp också där i din text: "hummerkungar". Vilka var de?
Talare 1 [00:13:00]: Det var en sorts fiskarsocietet som fanns framförallt i Norge. Efter att holländarna inte längre fick bedriva den typen av handel som de ville på svenska vatten, så övergick de istället till att göra affärer med norrmännen. Så småningom utvecklas det också en sorts enormt förmögna handelsmän, en sorts fiskesocietet, längs den norska kusten. Och de kallades lokalt för "hummerkungar". Det där tror jag också är ett begrepp som har använts lite grann även på svenska sidan bland större hummerhandlare, en sorts partihandlare i hummer, som kunde tjäna, och förmodligen även förlora, grova pengar på hummerhandel.
Intervjuare 1 [00:13:47]: Hur var ekonomin? Du var inne lite grann på det där att den omsatte ganska stora pengar. Vet man i vilken omfattning?
Talare 1 [00:13:56]: Jag vet att de här större hummerhandlarna i Sverige kunde ligga ute med sumpade humrar i storleksordningen 50 000 kronor på 1920-30-talet, om jag nu kommer ihåg rätt. Om man då betänker att en liter mjölk kostade omkring 20 öre, tror jag, så förstår man att det i alla fall var relativt grova pengar som det handlade om. Och då är ändå den svenska hummerhandeln bara en piss i Mississippi om man jämför med vad som försiggår i USA, Kanada och så vidare. Så globalt sett idag är hummerhandel en miljardindustri, alltså. Vad det gäller de här äldre varianterna av svenskt fiske har jag faktiskt inga riktigt bra siffror att komma med.
Intervjuare 1 [00:14:39]: Och sedan kom någonting som lite grann revolutionerade hela hummerindustrin – järnvägen?
Talare 1 [00:14:47]: Ja, 1862 byggs västra stambanan ut med en linje mellan Stockholm och Göteborg, och lite senare också en sorts avstickare till Uddevalla. Och det här revolutionerar transportmöjligheterna för humrar. Humrar, precis som många andra skaldjur, har ju den obenägenheten att de utsöndrar en sorts gift som i vissa fall till och med är dödligt för människor. Det har ju varit några sådana förgiftningsfall under åren, med både humrar och givetvis ostron och sådant också. Men järnvägen gjorde att de här transporterna – som tidigare hade skötts av ett skjutssystem, gästgivarskjuts – revolutionerades, så att man kunde transportera upp väldigt mycket mer hummer. Framförallt till huvudstadsregionen, men även till andra delar av Sverige i takt med att järnvägsnätet byggdes ut. Så under andra halvan av 1800-talet och början på 1900-talet var hummern betydligt mycket mer tillgänglig. Kanske inte för vanligt folk, för det är fortfarande så att det har varit en exklusiv råvara och det har varit dyr restaurangmat och sådant. Men den var ändå åtkomlig för en betydligt bredare del av befolkningen än vad den har varit tidigare. Samtidigt som man måste komma ihåg att under alla år så har hummern varit fattigmansmat, billig mat och lättåtkomlig mat i kusttrakterna där humrar har fiskats. I samma stund som den alltså har varit oerhört lyxig och fantastiskt dyr och exklusiv mat långt bort ifrån kusterna, på grund av de här transportproblemen som man länge hade. Så å ena sidan hade man fiskare som kunde äta hummer nästan hur mycket de ville. Vilket de oftast inte ville, för det betraktades som fattigmansmat. Å andra sidan hade man då kungarna och adeln som kunde sitta och smörja kråset på humrar vid stora tillställningar och fester och så vidare.
Intervjuare 1 [00:16:40]: Ja, nu var du inne på det här med att smörja kråset vid stora tillställningar. Du skriver ju om hummerns närvaro i Nobelmiddagar genom tiderna. Vad har hummern haft för betydelse vid de här festligheterna?
Talare 1 [00:16:54]: Jag tror att man ska säga att hummern har haft flera olika betydelser. Den första Nobelmiddagen, den går av stapeln i samband med det första priset 1901. Redan under de första tiotalen år serveras det hummer vid sex eller sju tillfällen, tror jag. Och då skulle jag nog säga att hummer var en del av Nobelpriskommitténs önskan om att kunna visa att även här i Sverige, i det höga nord, avlägset från övriga Europa och så vidare, så kunde vi verkligen bjuda på det bästa. Vi hade ett kök, vi hade kunskaperna nog att kunna anordna ett pris av den här storleken. Och vi hade också mat som kunde göra priset rättvisa. Men då drogs humrarna in i en sorts fransk matlagningstradition huvudsakligen, därför att det var det som var tidens rådande mode. Så då fanns det inga som helst kopplingar mellan hummern och Sverige. Det var inte så att man eftersökte en svensk råvara. Men det är precis det som händer om man ser på den inramning som omger humrarna längre fram i Nobelprisets historia.
Talare 1 [00:18:06]: Om man går tillbaka till 80-90-talet och även den trend som håller på just nu, då försöker man ifrån Nobelpriskommitténs och kockarnas sida hela tiden föra fram det svenska, det nordiska, i förgrunden på ett helt annat sätt. Maten och humrarna är fortsatt väldigt viktiga. Men det är framförallt som ett exempel på vad Norden och Sverige och de svenska vattnen och kusterna och den svenska och nordiska regionen har att erbjuda i form av fantastiska råvaror och även kulinariskt konnässörskap. Och då har hummern placerats in i ett annat meningsskapande sammanhang. Det är samma humrar i någon mening, men den franska matlagningskonsten är inte längre relevant på samma sätt när man vill marknadsföra både Nobelpriset och Sverige, eller den nordiska regionen. Utan då har humrarna dragits in en sorts branding-process, som nu pågår på en nationell nordisk arena. Så det är en stor skillnad. Och vill man så kan man bygga vidare på det här resonemanget genom att titta på att i Nobelprisets begynnelse, då var kungen å andra sidan en väldigt, väldigt viktig person inom ramen för Nobelpriset och Nobelmiddagen. Det var väldigt mycket som cirklade kring kungen därför att kungen var en hjälp för att marknadsföra priset. Kungen, kungafamiljen och olika typer av kungliga regalier och utsmyckningar och så vidare är fortfarande i hög grad relevant när Nobelpriset delas ut och när man äter middagen. Man har en parallell middag, eller en annan middag, som man äter på Kungliga slottet också, för bara Nobelpristagarna själva. Men relativt sett har kungen fått ta ett steg tillbaka till förmån för de här nordiska råvarorna som har tagit ett tydligt kliv framåt. Det är inte så att kungen har försvunnit, men han har definitivt fått tydligt sällskap av till exempel humrar och andra skaldjur.
Intervjuare 1 [00:20:20]: Ja. Undrar vad han tänker om det.
Talare 1 [00:20:23]: Ja, det vet man inte.
Intervjuare 1 [00:20:26]: Ett annat lite överraskande perspektiv som du var inne på lite grann på i början är det här med konsten. Humrar, surrealism och avantgarde. Hur kommer humrarna in i det här sammanhanget?
Talare 1 [00:20:40]: Ja, jag nämnde ju de här 1600-talsmålningarna från Holland under den holländska guldåldern. Man kan säga att det är ett möjligt avstamp ifrån humrar och konsten. Det finns även humrar i konst som föregår det här. Där finns de i ganska stor omfattning, som en sorts betydande hummerpopulation. Ett annat närmast ikoniskt objekt inom konsten som inbegriper en hummer är Salvador Dalis "Lobster Telephone", som alltså är en sorts sammansättning mellan en bakelittelefon och en hummer. Förvisso konstgjord, men i alla fall. Och den telefonen kände jag till redan innan förstås. Men när jag började tänka på den så började jag också känna igen tanken att Dali har ju faktiskt flera humrar i sina målningar. Så jag började leta efter humrar i Dalis bildvärld, och då hittade jag flera exempel på humrar. Bland annat några installationer som han har gjort, "The Dream of Venus", under sin period i USA. Där humrar och andra havsdjur är en sorts bärande tematik tillsammans med mer eller mindre avklädda kvinnor. Så där finns också kopplingen mellan humrar och kvinnor, och humrar och sex. Och när jag var inne på den tråden visade det sig att även mycket mer sentida konstnärer har börjat referera till Dali och surrealismen med hjälp av humrarna. Humrarna blir en sorts symbolisk ställföreträdare dels för Salvador Dali som konstnär, men också för surrealismen som sådan. Den som är intresserad nu kan nog vandra förbi NK:s skyltfönster, som i alla fall för ett par veckor sedan hade en stor uppbyggd installation med en kvinna som är en hybrid form av hummer och kvinna, som ligger på en tallrik som hålls upp i luften av en gigantisk hand. Strax bakom så skymtar en broccoli i form av ett träd. Och det här är en väldigt Dalisk, en väldigt surrealistisk installation. Så på det här sättet så fortsätter de här humrarna och då fortsätter den här meningstilldelningen att hela tiden finnas runt omkring oss.
Intervjuare 1 [00:22:58]: Vad kan de betyda i konsten? Har du kommit fram till någonting att de överhuvudtaget finns där?
Talare 1 [00:23:06]: Jag är ju då inte konstvetare. Så jag vågar inte riktigt spekulera hejvilt i det här. Jag tycker nog att jag har tillräckligt mycket på fötterna för att kunna hävda att de där humrarna signalerar lyx och exklusivitet. Och i en mening också utvaldhet, när man ser på det äldre måleriet, alltså det från 1600-talet. När det gäller Dali, han är ju surrealist. Och det ligger liksom i det konstnärskapets natur att han ställer saker och ting på ända och jobbar med dikotomier och absurda sammanhang, miljöer och sammansättningar. Det gör att det också blir lite svårt att egentligen tolka de här bilderna. Men vad man åtminstone skulle kunna säga är att om man sätter ihop en telefon och en hummer, då har man nog på något sätt arbetat med idén om det inrutade, småborgerliga, kanske kontorslivet eller någonting sådant. Som drabbas av en våldsam kontrast med hjälp av den här signalröda hummern som ligger som en klyka, som man förväntas sätta mot örat. Det här har några stycken andra personer, bland annat just konstvetare, skrivit om. Och då pekat på det osannolika att någon skulle vilja sätta en levande hummer till sitt öra, med tanke på de klor som de har. Och det kan man ju hålla med om. Det finns en del tolkningar som säger att Dali var väldigt upptagen av humrar därför att det handlade om en slags kastrationsångest. Den sortens psykologiserande tolkningar har jag ingen som helst riktigt inblick i. Det är fullt möjligt att det fanns där. Man kan konstatera att det är gott om humrar i den här Daliska bildvärlden. Å andra sidan så kan man också konstatera att även om det är osannolikt att någon skulle vilja sätta en levande hummer mot örat, så har vi nog allihop prövat att sätta en snäcka till örat för att lyssna på havets brus. Det är inte så avlägset att man skulle kunna tänka sig att den tankefiguren också har varit närvarande i "Lobster Telehpone". Hummern är ändå ett havslevande djur. Vi kanske kan höra havets brus även i en hummerklo.
Intervjuare 1 [00:25:17]: Du tittar också närmare på skämt där humrar förekommer. Ett sådant exempel på skämt är ju det som skapar likhet mellan människor som badar och det faktum att vi kokar humrar levande. Och här kommer du fram till att hummerskämten inte handlar om humrar, utan om villkoren för vår egen tillvaro. Hur menar du då?
Talare 1 [00:25:41]: Ja, i den bok som jag håller på att jobba med där jag då följer humrar på olika sätt, så drar jag ut en del tankar till en sorts extremer, skulle man nog kunna säga. Det där kanske är ett sådant exempel där jag har tillåtit mig att fara iväg lite. Men om vi tar ett steg tillbaka och ser på den här typen av hummerkomik. Det jag har tittat på är alltså den här typen av enbildsskämt som finns i tidningar som Larson eller Bizarro och så vidare. Då är väldigt många av de skämten koncentrerade kring det faktum att vi kokar humrar levande. Det är alltså en sorts djurrättstematik som kommer till uttryck i de här bilderna. Och de liknar därmed den äldre skämtform där man kan se hur missionärer eller upptäcktsresande kokas i stora grytor på olika sätt och så har man någon slags replikskifte kring den här grytan. I en mening är det en sorts kannibalskämt som återupprepas i de här hummerskämten. Men det är också det att på en annan existentiell nivå så plockar de här hummerskämten fram vår egen utsatthet inför livets alla skiften, inför det oväntade som kan komma. Precis som hummern plötsligt kan råka ut för att bli upphissad ur havet och nerstoppad i en gryta och kokad, så råkar också vi ut för saker och ting som vi inte styr över och som vi inte vet när det ska drabba oss. Plötsligt så förlorar vi jobbet eller blir indragna i en skilsmässa eller blir sjuka, eller någonting annat händer oss. Man kan se de här hummerskämten genom den typen av lins också. Det handlar inte bara om att på ett ganska tydligt sätt föra fram djuretiska frågeställningar i skämtets form, vilket ju är en väldigt allvarsam form av komik naturligtvis, utan man kan också se att det här är en sorts skämt som har möjligheten av slå an en sträng i oss själva.
Talare 1 [00:27:51]: Det finns ett antal berättelser om hur tidiga martyrer har kokats ihjäl i både olja och vatten och så vidare. Och det är verkligen ett närmast arketypiskt sätt att föreställa sig den mest obehagliga döden, att bli kokad levande. Och det är klart att det här är någonting som vi har lätt att relatera till också som människor. Och jag menar att det här spelet mellan djur och människa, mellan hummer och människa, det försiggår på ett väldigt tydligt sätt i just den här typen av komiska skämtbilder. Och jag tror att det faktum att humrarna just kokas är någonting som lyfter fram den här dimensionen på ett väldigt tydligt sätt för oss själva. Inom "human-animal studies" och liknande pratar man ibland om "the absent referent", den frånvarande referenten. Och då har det att göra med att när vi idag går in i ett snabbköp och plockar på oss den mat som vi vill ha – om vi nu inte råkar vara vegetarianer – då köper vi köttfärs där, vi köper en filé eller en kotlett. Allting är inplastat och det levande djuret är väldigt avlägset, det är liksom inte där. Det är bortkapat ur vår egen förståelse för vad det innebär att äta kött. Och det är det här som man pratar om som "the absent referent". Själva kopplingen mellan maten och djuren har på något sätt försvunnit. Och det är någonting som vi gärna vill ska försvinna. Vi vill ogärna tänka på det här på det sättet, att den här kotletten har en gång varit en levande gris eller vad det nu har varit. Men hummern och grytan plockar fram och gör "the absent referent" plötsligt närvarande. Det blir en påtagligt närvarande referens igen. Det drar tråden tillbaka till oss själva. Och det gör att jag också tror att humrar är någonting som är väldigt tacksamt att skämta med på det här sättet. Det tydliggör någonting som nästan är ett kulturellt trauma. Det tydliggör en sorts sakförhållanden som vi förvisso är helt medvetna om, men som vi gärna avstår från att tänka på, för det är inte riktigt trevligt alla gånger. Det är lättare att tänka att fiskpinnarna bor i frysen.
Intervjuare 1 [00:30:11]: Precis. Och vi måste ta upp det här som du nämnde i början också. Om man googlar humrar på nätet så förekommer de ju på bilder i alla möjliga situationer. Och det här med humrar och avklädda kvinnokroppar – varför den här kombinationen?
Talare 1 [00:30:30]: Ja, den ter sig ju som rätt udda, måste jag säga. Jag hade rätt svårt för de där bilderna. Jag hade väldigt svårt för hur jag skulle förstå dem. Det blev lite enklare faktiskt när jag började gå in i de här konsthistoriska referenserna, för då finns den här typen av bilder på plats på något sätt. Men jag har också försökt leta mig vidare i den här bildvärlden. Och vad man då bland annat kommer fram till är amerikanska kuststäder. Omkring 1890-1900, någonstans sekelskiftet där – förmodligen i samband med att också USA får ett mer utbyggt järnvägsnät – så poppar det upp vad man kallar för "hummerpalats". En sorts inrättningar där man kunde servera sprit trots att det fanns förbud mot det vissa tider på dygnet. Och som frekventerades av förmögna människor som åt gott, drack mycket och tittade på kabaréer med lättklädda damer. Det som framförallt serverades var alltså hummer. Och det här gjorde att det blev en tydlig koppling mellan humrarna och kvinnorna. Tidens tidningar skrev väldigt mycket om uppmärksammade skandaler med "scandal beauties" och så vidare. Så det här underblåste hela tiden den här kopplingen som uppstod mellan humrar och erotik.
Talare 1 [00:31:55]: Men sedan är det klart att det här också går tillbaka med hummern som ett afrodisiakum, som har alltså även antika rötter. Om vi tänker oss Botticellis "Venus födelse", den här där hon stiger upp ur en stor snäcka som färdas på havet. Venus föddes ju ur havets skum, och havsvarelserna är också hennes skyddslingar, tillhör hennes domäner. Och Venus, eller Afrodite, är kärleksgudinnan i den antika traditionen. Det här gjorde att havsvarelser fick en sorts koppling till kärleksgudinnan. Och några av dem som då blev tydligast indragna i det här, det blev just humrarna. Förmodligen därför att humrar även under antiken var ganska sällsynt förekommande. Så det var liksom dyr och exklusiv mat. Så då fick de också ett rykte om sig att fungera som en potenshöjande eller erotikbefrämjande substans. Så det finns någonting att bygga på när man då tänker vidare kring humrar, sex och erotik. Men den kopplingen tycks vara tydligare, vad jag förstår, när det handlar om humrar och kvinnor, än mellan humrar och män. Åtminstone när man ser på den här typen av bildvärldar. Så det är nog det spåret som jag har försökt att utforska lite grann.
Intervjuare 1 [00:33:10]: Det är mycket man inte vet om humrar, helt enkelt.
Talare 1 [00:33:13]: Det är knappt man vågar fortsätta forska också. Man vet ju inte vart de tar en. Men det är också den kopplingen som sedan omger oss när vi närmar oss Alla hjärtans dag eller när vi ska ha en nyårssupé. Eller om vi tillsammans med vår käresta vill fira ett årsjubileum av att vi har varit tillsammans eller gifta eller guldbröllop, eller någonting sådant. Eller att vi ska gifta oss, till och med. Det känns sällan fel i den här typen av inramningar att slå till med en hummer, därför att den har de här konnotationerna kring kärlek, sexualitet och erotik.
Intervjuare 1 [00:33:50]: Till sist: Vad har överraskat dig mest i det här projektet?
Talare 1 [00:33:58]: Jag hade aldrig kunnat drömma på förhand om att humrarna skulle ta mig till så många olika ställen och att humrar kunde betyda så många skilda saker. Någonstans är det nog den här samlade massverkan av all dessa humrar... Alltså, jag pratar om dem och tänker på dem som en sorts populationer, där jag letar upp skilda populationer som då finns i skilda kontexter. Jag hade inte kunnat föreställa mig att de skulle vara så massiva. Men den enskilt mest udda tycker jag nog faktiskt är den här täta kopplingen som jag gång efter gång ser i den här typen av bilder som kombinerar mer eller mindre avklädda kvinnor med humrar, alltså kvinnor som trycker humrar mot sina bröst eller har dem i närheten av sina sköten. Den typen av bilder gjorde mig överraskad på riktigt.
Intervjuare 1 [00:34:53]: När tror du att din forskning är klar och att du håller en bok om humrar i din hand?
Talare 1 [00:35:00]: Ja, det blir två frågor. Så det var två svar. Jag vet inte om man någonsin avslutar forskning av humrar. Det känns inte så just nu. Det bara pågår. Men boken hoppas jag på att jag ska kunna bli klar med inom en inte alltför avlägsen framtid.
Intervjuare 1 [00:35:13]: Tack så mycket, Simon.
Talare 1 [00:35:15]: Ja, tack själv.
Intervjuare 1 [00:35:15]: Och det här var alltså den tredje podden från Sjöhistoriska. Har du missat våra tidigare avsnitt, så hittar du dem på sjohistoriska.se. Tack och hej!