Sjömän och brott i Göteborgs hamn

Intervjuare 1 [00:00:05]: Då var det dags för sjöhistorisk podd nummer nio. Gäst idag är Thomas Nilsson, historiker och högskolelektor. Välkommen.

Talare 1 [00:00:14]: Tack.

Intervjuare 1 [00:00:16]: Vi ska prata om sjömän och då framförallt sjömän i hamn. Du har bland annat skrivit och sjömän och brottslighet. Hur kommer det sig att du intresserar dig för just sjömän på land?

Talare 1 [00:00:28]: Ja, det är en bra fråga, faktiskt. Jag har inget som, sjöbakgrund alls, jag är landkrabba från inre delarna av Sverige. Men av någon anledning så blev jag, via faktiskt Leos Muller på Cemas, intresserad av just vad gör människor egentligen, vad är de för personer, och så vidare. Och då blev det så att jag tittade på vad de gjorde i hamnen. Ja, jag har en dålig förklaring där men jag har ingen bättre. [skratt 00:00:57]

Intervjuare 1 [00:00:58]: Och Cemas, som vi förklarade...

Talare 1 [00:01:00]: Ja, det är center för maritimes studies på Stockholms Universitet, då.

Intervjuare 1 [00:01:05]: Och under mellankrigstiden i Göteborg förekom många sjömän i polisens register som du har tittat på. Vad var det för brott som det handlade om?

Talare 1 [00:01:16]: Framförallt var det då fylleribrott. Jag tror att av dem, ungefär 700 olika brott som jag hittade under, det som jag studera under 1920, så var väl ungefär 75-80 procent rena fylleribrott. Man blir [?? 00:01:34]haffad för att man var full och störde ordningen på gatan, och så vidare. Sedan har vi då våld, våldsbrott. Ofta faktiskt i kombination med fylleri då, att man var berusad, att man slogs med andra sjömän eller överföll andra män, framförallt då. Ett annat spännande, faktiskt, rubrik har jag kallat för motstånd, det vill säga, när man då blir haffad av polisen så skedde det någonstans på en gata, sedan skulle man då transporteras till häktet eller polisstationen. Man gick ganska synligt på gatan och följd av en polis då. Och då var det skämmigt för den här sjömannen att inte bjuda motstånd mot polisen. Så jag kallar det för performativ, performativ violence. Alltså våld som teater ungefär. [?? 00:02:29] som blev haffad då var tvungen att visa att man inte alls följde med frivilligt. Utan då försökte man slita sig loss, man sätter krokben för polisen, man försöker slita sig loss med danska skallar, man slår poliserna, det finns långa beskrivningar vad de här gör. Men i de flesta fallen så hjälper det inte, utan man blir då släpad till häktet, trots allt. Men det är en sådan här liten rolig... Åtminstone för oss som sitter som, 90 år senare. Att läsa om detta. Så att, fylleri, våld av olika former, ofta kombinerat med fylleri eller det här motståndet. Det skulle jag vilja säga är de tydliga brotten.

Intervjuare 1 [00:03:12]: Och sjömännen som du har tittat närmare på då, de fanns i Göteborg år 1920. Varför blev det just det här årtalet som du studerade?

Talare 1 [00:03:21]: Det var för att jag är intresserad, faktiskt, av mellankrigstiden då, för ur ett shipping, eller sjöfartsperspektiv, så händer rätt mycket. Dels så är det två lågkonjukturer, dels i början på 20-talet och sedan då den stora depressionen, vilket gör att vi har perioder av högkonjuktur, där alla får jobb. Och så har vi två perioder där det är väldigt, väldigt svårt för sjömän att göra det de kan. Vara sjömän, jobba på fartyg och så. Så att det här är egentligen, jag skulle vilja säga, som start på en process. Så att, nästa gång så tar jag 1930 och sedan tar jag 1939 eller någonting sådant. Det här är ett första nedslag, liten pilotstudie. Och då har jag tittat på sjömän men jag tänker också titta på hamnarbetare, som en slags jämförelsegrupp. För att nu säger vi, okej, sjömännen var bråkiga på det här sättet. Men hur var det med hamnarbetarna som till stor del faktiskt var före detta sjömän. Och då, de har ett rykte om att vara ännu besvärligare än sjömännen när det gällde att dricka, att bråka, och så vidare.

Intervjuare 1 [00:04:29]: Kan du ta oss med till Göteborgs hamnkvarter vid den här tiden? Hur var det då?

Talare 1 [00:04:36]: Hamnkvarteren är ju jättespännande som en företeelse, inte bara i Göteborg utan, på engelska kallas de ju för sailor town. Det var de kvarteren där det fanns barer, det fanns prostituerade, det fanns ofta inkvartering, man kunde hyra rum för sjömän, och så vidare. Och när det gäller Göteborg så tycker jag om att titta historiskt sätt på det, så man kan nog, ja, faktiskt hitta tre stycken sailor town, eller hamnkvarter, då. Den första som ligger i Majorna, är det som idag kallas för Röda Sten. Det var den hamnen som fanns, då naturliga djup hamnen för att, Röda Sten var hamnen efter Röda Sten inte tillräckligt djup för fartygen. Då var man tvungen at stanna där, lasta om på mindre båtar och transportera upp till Göteborg. Så det är det första sailor town. Och där kryllade det av barer och krogar och sådant där, det var ökänt område. Det var rätt våldsamt och farligt att vistas där. Poliserna gick inte gärna in där, utan att vara två och två, och så vidare.

Sedan när man börjar muddra hamnen, eller man muddrar älven, efter 1850, så flyttar hamnen närmare och närmare centrum av Göteborg. Och då får vi då det som jag har undersökt, det sailor town, eller det hamnkvarteret. Och det ligger då, om ni känner till Göteborg så, där Stena, Danmarksterminalen, ligger. Där var de stora kajerna. Där gick det järnvägsspår. Där fanns det upplagringsställen eller hamnskjul för varorna, och så vidare. Och där låg fartygen. Man brukar prata om Stigbergskajen, Masthuggskajen, Nya kajen, Skeppsbron, till exempel, där låg det. Och då så flyttade man sig bara till Järntorget, där centrum, tycker jag, i Göteborgs sailor town eller hamnkvarter. Och om man då tittar på vart den här, jag tror vi helst ska att prata om kaféer, faktiskt, i det här fallet. Som serverade alkohol också. Innan jag fattade var nykterhetskafé var så förstod jag inte varför sjömännen, berusade sjömän slog med utkastarna för att komma in på en nykterhets kafé, [skratt 00:07:04] , tills jag förstod att de bara hade [?? 00:07:06] för att de serverade bara öl. På andra ställen serverade man också alkohol. Så det är de här kaféerna som framförallt som ligger runt Järntorget, Andra Långgatan och sedan två gator som ligger på andra sidan Järntorget som heter Södra Allén, Norra Allén och Nya Allén. Så att där, om vi pratar om den här Randall Collins, vi kommer till honom kanske, så pratar han om det här violent places, så där har vi då violent places. Långgatorna, Järntogret, och de här nya, de tre Alléerna.

Sedan skulle jag, tredje sailor town skulle jag vilja faktiskt utnämna det som idag heter Postgatan men, säg för 100 år sedan, eller lite längre tillbaks i tiden, hette Sillgatan. Då var det en gata som immigranterna gick ner till kajen för att ta fartyget, först till England och sedan till Amerika. Där fanns det också mängder med kaféer, det fanns prostituerade, det fanns hotell, och så vidare, agenter för immigration, sådär. Så att de här, och det tycker jag är lite spännande, ny forskning pratar nämligen om att vi, det finns ingen fix sailor town som är geografiskt, utan de ändrar sig lite grann utifrån olika. Som i Göteborgs fall kan vi se hur de flyttar till Röda Sten när man gör om älven, muddrar den så att fartygen kan komma in, så flyttar den sig till Järntorget. Och sedan har vi det här, som har att göra med migrationen, lite längre upp, trots allt. Så att, det tror jag är viktigt att påpeka, att sailor hoods, som en engelsk forskare har kallat det för, de är lite flyktiga och inte fasta och fixa, utan kan förändras över tid faktiskt.

Intervjuare 1 [00:08:53]: Och hur var det då, märktes sjömännen i Göteborgs stadsliv?

Talare 1 [00:08:58]: Ja, det tycker jag att de gjorde, faktiskt. Göteborg var ju en, med tiden, Sveriges ledande sjöfartsstad. På 1900-talet så gick ju den stora delen av exporten, och importen också, sjövägen, via Göteborg. Det beror på, i för sig, vart någonstans vi befinner oss i staden. Men speciellt områden som Masthugget eller Majorna som ligger då neråt älven, om vi jämför från Järntorget och sailor town. Neråt mot havet. Majorna var det här klassiska sjömansstadsdelen där har det alltid bott sjömän. Masthugget också därför att det ligger så pass nära det nya hamnområdet. Så att där fanns det, förstås, jättemycket sjömän. Där låg också sjömanshemmet, där låg också de affärer som sålde utrustning till sjömän. Där låg stället där man fick ny hyra och så vidare och så vidare. Hur det var i själva centrala delarna i Göteborg, det är svårare att säga. Men definitivt tycker jag att sjömännen bör ha varit väl synliga i Göteborg.

Intervjuare 1 [00:10:20]: Du var inne på där att polisen inte så gärna ville vistas i några av de här kvarteren och sådär. Hur såg myndigheterna på sjömän vid den här tiden?

Talare 1 [00:10:31]: Jag tror att man såg dem med misstanke, faktiskt. Man såg dem som sjömän, man drog dem över en kam, som en kategori så som moraliskt svaga, lite lättledda, stora barn, faktiskt. Det var, man får tänka på att det här är någon slags klassisk patriarkarlisk ideologi här då, att någon måste leda. Någon måste fördela arbetet, någon måste tala om vad man ska göra, och så vidare. Och det här, speciellt under mellankrigstiden, så har vi fortfarande jättemycket av det här kvar. Det är ju en gammal ideologi, patriarkalismen. Men speciellt utomlands, då har vi det här konsulerna, alltså konsulväsendet. Det vill säga, att i de stora hamnständerna så fanns det en svensk konsul som skulle hjälpa till exempel sjömän som hade hamnat i trubbel, akterseglade, rånade, ja, hamnat i fängelse eller någonting sådant. Så kunde man söka hjälp hos konsen, men de hade då faktiskt på order av utrikesdepartementet, de lydde under dem, skulle vara rätt hårda mot sjömännen. Man skulle se till att de inte kunde lata sig och ha semester och aldrig ta ny hyra, och så vidare, på statens bekostnad.

Jag har faktiskt läst redogörelser, fall, om sjömän där man en gång i tiden har betalat en hemresa och sedan så kräver man tillbaka de här pengarna. Och så jagar man den här stackars personen i tio år, till exempel, och han säger, nej, morsan har dött och jag har suttit inne i fängelse, har inga pengar. Men staten fortsätter att jaga den här mannen, att han ska betala tillbaka. Så det var rätt tufft faktiskt. Så man såg de som moraliskt svaga och det här var ju ett fall som man försökte lösa på olika sätt. Till exempel, man pratar om att, de skandinaviska sjömännen faller lätt offer för lurendrejare i hamnstäderna, på kontinenten därför att de har så jättemycket pengar när de mustar av, därför att då får man ta med sig hela hyran. Istället så förordar man obligatorisk dragsedel, det vill säga, att skepparen eller kaptenen drar en del av löne, kanske halva lönen, skickar den tillbaka till Sverige till ett bankkonto. På så sätt så kan man inte slösa bort pengarna i främmande hamn då. Och det tyckte man var nationalekonomiskt ganska smart också, i Sverige här, för då spenderas ju pengarna i Sverige, inte utomlands.

Så att, det där, och smittspridare, vi pratade om veneriska sjudomar. Sjömännen fick ofta det, faktiskt, därför att i hamn, så besökte man kanske prostituerade, och så. Men av någon anledning får de klä skott, för jag tror nämligen inte att de var avvikande på något sätt i det förhållandet, utan det var andra grupper som också fick veneriska sjukdomar och besökte prostituerade. Men man var lite misstänksamma och man drog alla över en kam. Och det tycker jag är lite orättvist.

Intervjuare 1 [00:13:48]: Om vi går tillbaka till Göteborg, poliserna där? Hur var deras arbete?

Talare 1 [00:13:54]: Ja, den här undersökningen jag har gjort som handlar om brott i Göteborg 1920, utgår från det som kallas för fjärde vaktdistriktet. Staden var ju uppdelad i olika distrikt och de blev flera och fler ju mer staden växte. Men fjärde vakdistriktet är det som ligger just runt Järntorget, Haga, Masthugget, själva hamnområdet och sailor town, då. Polisen vid den här tiden var ju kommunal, faktiskt, det här var ju ingen statlig polisen utan de var avlönade av Göteborgs stad. Och de jag tittat på tillhör ordningspolisen, det vill säga, de som patrullerade gatorna och så vidare. Och vad jag tror är viktigt för de här poliserna, det var att känna sitt klientel, på något sätt. Att man visste vilka som var de bråkiga elementen i sitt kvarter eller sitt distrikt, då. Så hade man tillräckligt med erfarenhet, pondus, så behövde man inte anhålla någon eller ta med den till station, utan räckte med att säga till, nej Johansson, nu räcker det, inget mer dricka idag. Men då måste man ha respekt med sig, och den här respekten var ju svår att få. Jag har läst, det finns en etnolog som heter Kjell Bergman som har skrivit om poliser i Göteborg då 1850 til 1900. Han pekar på att man ofta av någon anledning rekryterade poliser från landsbygden, stora starka bonddrängar, [skratt 00:15:22] , som då kom till Majorna och då var man då tvungen att bevisa sig själv. Så då blev det ofta konfrontation, brottningsmatcher och slagsmål och så vidare. Men när man väl hade fått den här respekten, när de som bodde i Majorna förstod att den här konstapeln backar inte utan han är bra på att slåss, då fick man den här respekten. Och sedan då kunde man komma till den här nivån då det räckte kanske med en tillsägelse. Men jag tror att det var väldigt tufft att vara polis på den här, för att det var fysiskt [skratt 00:15:52].

Intervjuare 1 [00:15:55]: Sjömän som jobbade då i ångans tidsålder, skiljde sig från sina föregångare, de kom inte bara från kustområden med traditionell maritim kultur utan hade sitt ursprung i alla regioner, skriver du i din studie. En majoritet av de tillhörde arbetarklass och arbetarklasskulturen. Och det kommer du in mycket på i studien också. Vad kännetecknar den här arbetarklasskulturen?

Talare 1 [00:16:23]: Det är en bra fråga. Så som jag vill definiera arbetarklasskultur och då kanske jag bygger väl mycket, ska vi säga, engelska studier och så, så är det manlighet. Att vara maskulin på något sätt i form av att man inte backade om man blev utmanad. Man accepterade inte, ska vi säga, förolämpningar om sig själv eller till sin familj. Utan då blev det slagsmål. Att försvara sig själv, att bemöta hot, förolämpningar med våld, om behövdes, var väldigt viktigt. Att vara, på engelska säger man, att vara en hard man, var väldigt viktigt. Hörde man ett rykte så kunde man inte backa utan då var man tvungen att försvara detta då. Så att just våld förknippar jag väldigt mycket, faktiskt med maskulinitet och arbetarklasskultur. Men lika mycket hård arbete. För att om vi då pratar om en slags hierarki, där vilken typ av man kommer i toppen och vem hamnar längst ner. Så att kunna arbeta hårt, att kunna utnyttja sin kropp var väldigt viktigt. Och pratar vi sjömän så var det ju extremt viktigt att visa att man kunde arbeta hårt trots att också ibland elementen var emot en. Det var storm och man var tvungen att vara uppe i riggen och reva seglet eller man var tvungen att arbeta extra pass för att hålla steam:en, ångan, uppe, och sådana där saker. Så att kunna arbeta, att tåla hårt arbete, var också väldigt viktigt.

Men sedan tror jag också en tredje sak, som har att göra med drickandet, åtminstone för engelska förhållanden så var just det här att, också tåla alkohol, någonting viktigt och någonting som var väldigt manligt och maskulint. Den bråkiga kulturen pratar svenska etnologer om, och den bråkiga kulturen är ju någon slags motstånd mot vad som sker. Till exempel när industrialiseringen började. Det här med att nu måste man vara på plats, man måste komma i tid, man måste utföra sitt arbete, givna tider, och så vidare. Tidigare så hade man kunnat, till exempel ta en vad som kallas för blå måndag. Okej, nu ska jag göra 100 grejer av den här saken, under veckan. Då kan jag ju stanna hemma på måndag, då gör jag några extra på tisdag istället. Men i fabrikssystemet så gick inte det, utan då var det, det var en boss, alltså en förman som var där och kollade. Och skötte man sig inte så fick man sparken.

Så här finns det också studier, till exempel av en historiker som heter Björn [Horrby? 00:19:04] som pekar just på att man uppfann olika strategier, motståndsstrategier som inte var öppet trots, då kunde man få sparken. Utan andra saker som maskning, förlöjligande, humor och sådant. Det tror jag är också någonting som kommer, för att även inom eller från arbetarhåll började man prata om den skötsamma arbetaren. Och det var lite politiskt tror jag, utan jag tror att det har att göra med att för att kunna ta den politiska makten så måste man visa att vi inte är bråkiga. Vi är pålitliga, skötsamma, vi har läst böcker, vi studerar, och så vidare. Så man brukar säga att det var ungefär runt 1930 så har socialdemokratiska partiet åtminstone, blivit skötsamt, man har rensat bort alla revolutionärer, och så vidare, nu är man pålitlig och kan ta regeringsmakten, til exempel. Så det är mycket som händer här. Vi har den skötsamma kulturen, då, kontra den bråkiga kulturen. Men båda är arbetarklass förstås, men man har olika mål, på något sätt.

Intervjuare 1 [00:20:07]: Du nämnde där att alkohol var en del i den här kulturen. Hur blev man sedd om man inte drack?

Talare 1 [00:20:18]: Ja, som avvikande, skulle jag vilja säga. Åtminstone när det gäller engelska förhållanden så, vart någonstans arbetarklassen umgicks, så var det antingen på arbetsplatsen, på gatan, eller puben. Det var de tre områdena som socialisering skedde, då. Och om man då inte gick på puben, så missade man ju massa saker och exkluderades från vissa sammanhang. Så det var avvikande. Men nu tror jag det är viktigt att skilja på att jag tar ganska många exempel just från den engelska kontexten. Jag är säker på att de, ska vi säga, svenska nykterhetsarbetet var lite annorlunda, faktiskt. Även om alkoholen var ett stort problem under den här perioden, det är inte konstigt att man kommer med en idé om nykterhetsarbete därför att människors drack alldeles för mycket, faktiskt.

Intervjuare 1 [00:21:19]: I din studie har du använt dig av sociologen Randall Collins, som du nämnde. Och hans tankar kring platser för konflikt för att bättre förstå den rådande uppfattningen av arbetarklassens våld. Vad innebär Collins teorier?

Talare 1 [00:21:35]: Jag hittade Randall Collins lite av en slump, faktiskt. Han går emot lite grann, han utgår inte från att våld ligger inbyggt i människor. Utan våld är någonting som uppstår i vissa specifika situationer och på vissa specifika platser. Till exempel där en stor mängd unga män, ofta berusade, befinner sig samtidigt. Då uppstår det konflikter. Han kallar detta för violent hotspots. Och när jag gjorde den här studien så försökte jag tänka så, vart någonstans inträffar de här våldsdåden. Och sedan så tog jag en karta från 1921 över Göteborg och sedan så prickar jag in vart någonstans anger poliserna att de har haffat eller anhållit de här sjömännen. Och så fick jag då någon form av violent space, eller violent places. Och de utgick då från Järntorget, som jag nämnde tidigare, de här Allé-gatorna, Långgatorna och sedan också lite neråt, för från Järntorget till Slottsskogen så går Linnégatan. Så att, lite den övre delen av Linnégatan, så det blir som ett t. Järntorget i mitten, de här gatorna, och så vidare. Där har vi the violent places i Göteborg. Och jag tror att det är rätt smart faktiskt, för att han pekar, Collins har till exempel undersökt då idrottsevenemang, moderna sådana. Och kommer fram till att det är väldigt få gånger som konflikter eskalerar så mycket att det blir fysiskt, så att man börjar slåss med varandra. Utan istället börjar man kalla varandra namn eller förolämpa varandra. Men det är bara i vissa fall som det går över gränsen, man börjar bli våldsam, då. Ja, platsen, miljön triggar våldet. tror jag. Det är det som Collins pekar på så tydligt, så därför tänkte jag, ja, men det blir ganska snyggt. Rumslig grej, man kan kartera det här på något sätt. Och sedan så kan man se, okej, varför sker det så mycket våldsdåd just på Järntorget, till exempel? Jo, därför att, till Järntorget mynnar alla de här gatorna med kaféerna ut. Så när man då blir utslängd ifrån kaféerna, så hamnar man på Järntorget tillsammans med andra berusade män och ja, då händer saker.

Intervjuare 1 [00:24:00]: Du har ju studerat polisens register noga, och identifierat de här olika brottsbrotten. Hur ser det ut bakom de här siffrorna, då? Vilka var sjömännen som begick brotten?

Talare 1 [00:24:12]: Ja, generellt kan man säga att det var yngre män. Man brukar säga att det finns väldigt få sjömän efter 40. Nu har man inte gjort någon bra studie på svenska förhållanden utan det är sådana här studier, lite mindre, som min och någon annan, och så vidare. Men i Holland har man gjort en väldigt omfattande om detta och kom fram till att det fanns, några procent bara som var yrkesverksamma efter 40. Och det kan man ju diskutera vad det beror på, är yrket för hårt så att man slits ut, man börjar väldigt tidigt att gå till sjöss. Eller är det så att man vill bilda familj, helt enkelt, och stanna kvar på landbacken? Jag vet inte, en kombination, tror jag. Men de väldigt unge män, faktiskt, jag tror att majoriteten av de som jag hittade som begick brott var 25 och under. Det var väldigt få efter det. Tittar man på vart någonstans de kommer ifrån så, i min studie så var ungefär 50 procent av de som haffades, anhölls, bodde på båtar som låg i Göteborgs hamn för att lassa eller lossa. Och de hade ingen som helst anknytning till Göteborg utan de var bara sjömän. Och det är den här stereotypen, tror jag, med sjömän inte, ja, arbetar, så går de ut och gör någonting på stan, då.

Men vi har också, rätt många, faktiskt, som har någon typ av fast adress. Inte så många men ändå har någon fast adress i Göteborg, vilket tyder på att de är Göteborgare fast de jobbar som sjömän, då. Och där måste man göra lite tydligare för att ta reda på exakt vad det är för personer, är de gifta, vem bor de med, och så vidare. Tittar man på de som är inneboende så är det ofta så faktiskt att man bor, antingen släktingar. Och då är det ofta såhär, mellan törnarna, till exempel, när man är i hamn så bor man hemma hos morsan, till exempel. Det är väldigt, väldigt vanligt. Och det var ju ganska praktiskt, slapp man ha något boende någonstans. Utan varje gång man var hemma så bodde man hemma där man kom ifrån. Eller så bodde man hos andra släktingar, kan vara bröder, kan vara, ja, någon annan form av släkting. Eller så bodde man på sjömanshemmet. Där var det rätt dyrt, i för sig, så var bara vissa som kunde. Sjömanshemmet låg just vid Masthuggstorget i sailor town. Eller så bodde man mycket billigare på frälsningsarmens härbärge i Majorna. Eller så finns det en jättestor grupp, faktiskt, som det står, utan känd adress, vilket jag tyder på någon form av hemlösa personer. Något slags proletariat. Och så finns det då, ska vi säga, inte så många men några åtminstone från utlandet som, ja, jag antar att de, ja, det här måste man undersöka lite mer men, som sagt, yngre män, hälften av dem kommer från båtar och är bara där för att hämta last eller lossa last i Göteborg. Väldigt mycket tillfälliga boenden.

Och då, precis som systemet såg ut i sailor town på kontinenten, så var det, sailor town var en kombination av ställen där man kunde dricka alkohol, kan vara krogar, barer, kaféer. Kombination av prostitution och också boende, faktiskt. Det var ofta så att kaféägaren hade, övervåningen kunde man hyra in sig, när det gäller prostitution, för en timme eller så. Gällde det ett längre, när man hade mönstrat av, så var systemet av man oftare, säg att man fick med sig... Nu håller jag på och läser en bok om Antwerp, hur man fick med sig 5000 [frang? 00:27:47], till exempel, när man lämnade båten. Då betalade man i förskott 4000 till ett boende, till ett så kallat boarding master. Sedan bodde man där så länge 4000 räckte. Då slapp man bekymra sig för det. Och sedan när man behövde leva på krita då, eller på kredit, då sa, nästa gång du får hyra får du förskott, då får du betala med förskottet, den skuld du har åsamkat dig eller dragit på dig. Och där blev man ju ofta lurad på kontinenten, att, har jag druckit såhär mycket? Ja, det har du. Och sedan så 10.000, [skratt 00:28:22]. Men när det gäller Göteborg så är inte då, den här, det är en ganska liten hamnstad i jämförelse med de på kontinenten då. Så att själva systemet av det här med lurendrejeri och så vidare, tror jag inte var så utbyggt som till exempel i Antwerp, som ansågs vara den absolut värsta staden, ur den synpunkten.

Intervjuare 1 [00:28:47]: Så vad skulle du säga att det beror på, att det fanns så många sjömän i polisens register 1920?

Talare 1 [00:28:56]: Ja, jag tror ju att, för det första så är det ju, de sjömän vi hittade i registerna, vi vet inte hur stor andel de utgör av samtliga sjömän. Då skulle man behöva jämföra med hur många sjömän finns det i Göteborg, och hur många hamnar i klammeri med rättvisan. Vi får också jämföra sjömän med andra grupper, jag pratade tidigare om handarbetare, de var ju precis lika goda kålsupare, faktiskt hade, till och med, ett ännu sämre rykte än sjömän. Det finns inga sådana undersökningar gjorda, så det vet vi inte. Men vi kan ju säga såhär, att sjömän då, den här stereotypen att när man väl har varit ute till sjöss några månader så... Vissa norska sociologer pratar om kanalfeber, channel fever, så fort man börjar närma sig land så börjar det krypa i kroppen, måste vi dricka alkohol, hitta prostituerade, et cetera. Men man hade en osäker tillvaro. Man hade inget fast boende i Göteborg, utan man var där tillfälligt. Man var ung, man var inte sexuellt stadgad, man hade ingen familj än, att ta hänsyn til. Äventyrslystnad, förstås. Återigen, när jag pratar om det här med unga män, berusade på samma ställe. Det finns någonting som heter type A personality. Det är de här männen, utåtagerande, unga männen som vi träffar på på ställen som, till exempel, guldrusch-städer, vilda västern eller efter, till exempel, första världskriget så har vi mängder med piloter, före detta air force piloter som då blir postflygare, och de dör ju en gång i veckan. De har någon slags personlighet, utåtagerat, det är mycket möjligt att vi har en massa sjömän med den typen också. Det här är spekulationer än så länge, utan det här måste vi undersöka mycket tydligare. Och då kanske vi upptäcker att vi har att göra med en stereotyp. Det är inte alls så att sjömän är mer benägna att göra de här sakerna, utan, ja, det finns andra grupper som är precis lika benägna. Vilket jag tror, faktiskt.

Intervjuare 1 [00:31:12]: Engelska historikern Robert Lee menar att den här stereotypa bilden av sjömannen som någon som går till prostituerade, dricker och slåss, härstammar från ett alltför snävt fokus på beteendet hos unga män i hamnstäder, tillbaka från långa resor. Hur skulle du säga att den här stereotypa bilden stämmer överens då, med verkligheten, efter att ha tittat på de här sjömännen i Göteborg?

Talare 1 [00:31:37]: Ja, grejen är väl att de sjömän som man hittar, de som uppfyller stereotypen, det är ju bara de vi har att arbeta med, eller de som jag har aktivt letat efter. Robert Lee har ju letat efter den andra personen, de som inte berusar sig, inte hamnar i slagsmål, och så vidare, utan går på museer eller dricker te i Slottsskogen, [skratt 00:32:01] eller någonting sådant. De har jag inte letat än efter, så att det är svårt att säga, faktiskt. Men det är en jätteviktigt uppgift, att nyansera bilden av sjömän, och inte bara utgå från en stereotyp bild av att alla sjömän är på det här sättet. För det tror jag inte alls. Eller jag vet att det inte är så. Det gäller bara att hitta någon form av, göra en studier för att kunna säga, få lite mått, perspektiv, på de här sakerna. Men Robert Lees uppsatts är jätteviktig, för det är den första, faktiskt, som pekar på att det går att hitta de andra, de som inte är stereotyper, faktiskt. Så det är jätteviktigt att göra.

Intervjuare 1 [00:32:42]: Var det någonting som förvånade dig när du tittade på det här materialet?

Talare 1 [00:32:47]: Nej, jo, det var kanske så att våldsbrotten var mycket, mycket mindre än antalet fylleriföreteelser. Det tror jag nog var så. Jag vet inte varför, för när man läser andra studier om poliser så vet man ju att från 1850 till 1900 så var det 80 procent fylleri, generellt i samhället. Det var det man togs in för. Så kan man ju diskutera om ändrade åsikter om fylleri, det kanske blev, så att säga, mindre accepterat, så därför togs man in av polisen mycket lättare än man hade gjort 50 år tidigare kanske. Men det som jag har tänkt nu, som jag inte riktigt skrev ut i den studien, det var just det här som jag skulle vilja undersöka mer. Det är den här motståndsstrategierna mot, inte att bara vara våldsam, inte utföra det här våld som teater, performative violence, utan andra, mer subtila saker. Som att stå mitt i gatan, till exempel, och prata med sina kompisar och vägra flytta på sig för att konstapeln säger det. Ja, det finns jättemånga saker, där man på något sätt opponerar sig mot vad konstaplarna säger. Den skulle vara spännande att försöka undersöka.

Sedan en annan sak som jag tror har att göra med någon form av sexualiserat våld, för nu finns det, och som jag inte greppade när jag tittade på materialet, det var att det måste finnas massor med sexuellt inriktade brott riktade mot kvinnor, helt enkelt. För det finns, fastän de är omskrivna på ett annat sätt, med dåtidens språkbruk, man antastar på så sätt att man går efter, skriker efter en kvinna, drar en kvinna i armen, och så vidare. För att under den här tiden så var de sexuella brotten rätt uppenbara, faktiskt. Men det är först kanske inom hemmet vägnar, som de blir riktigt tydliga. Men här tycker jag, om jag hade kollat om lite grann, vad de här brotten egentligen innebär, så tror jag att jag hade hittat betydligt fler av den typen. Där kvinnorna faktiskt är utsatta för någonting, som har att göra med någon form av sexuellt agerande.

Intervjuare 1 [00:35:08]: Har du någon uppfattning om hur brottsligheten bland sjömän sedan utvecklades över tiden?

Talare 1 [00:35:16]: Nej, jag tror såhär, eftersom, om man går tillbaka i tiden så ser man ungefär samma mönster som 1920, då. Och jag tror att vi upptäcker, kommer att finna ungefär samma mönster under, då vi tittar på, fortsätter mellan krigstiden 30-talet, krigsåren, det vet jag inte riktigt men enda fram till 50-talet, så tror jag då. Därför att hamnen och sjöfarten fortfarande såg ut på samma sätt. Man kom in med styckegods, man lossade, lastade det centralt, nära det så kallade sailor town där alkoholen och prostituerade fanns. På 60-talet så börjar sjöfarten i sig förändras, vi får containers i trafiken, vilket gör att fartygen blir mycket större. Mamnarna flyttar ut, närmare havet. De blir inhägnade och inte tillgängliga till någonting annat än att lassa och lossa containers. Och liggtiderna för fartygen blir ju mycket, mycket kortare. Nu är man ju uppe i absurt korta, man kan lossa ett helt fartyg på 24 timmar och så är man borta igen. Vilket gör att, det finns ingen tid för att vara ute och svira på stan. Så jag tror att den här typen av brott vi såg, att man kunde vara en vecka i hamn, som då gav upphov till att man kunde vara ute och dricka kanske, ett antal dagar och hamna i klammeri med rättvisan, försvinner av sig själv. Så att, men det är mycket med det här att det beteendet finns kvar i de stora hamnstäderna på kontinenten. Just för Göteborg så, det har jag inget belägg för men det är bara min gissningar vad jag tror att man kommer att hitta om man fortsätter längre fram i tiden.

Intervjuare 1 [00:37:00]: Och din studie här, kommer publiceras inom kort?

Talare 1 [00:37:04]: Ja, det här är ett samarbete med forskare i Portsmouth. Portsmouth är ju spännande för dels är det Royal Navys hemmahamn. Så det är flottan, [? 00:37:14] men också en väldigt stor civil sjöfart, finns också där. Så att, de har gjort studier utifrån detta som man skulle kunna applicera på Göteborg, till exempel. Just det här med, det jag nämnde tidigare sailor towns som flytande och föränderliga, och så vidare, kommer från idéer man har gjort där. Och det som jag skulle vilja göra, det skulle vara jättespännande. Vi har faktiskt sökt jättemycket pengar från engelska finansiell för att göra en jämförelse mellan London och Göteborg under 200 år. Just med, det handlar om otherness, det här olika sjömännen, någonting avvikande i samhället, eller vad är sjömannen för någonting? Att man gör olika karteringar, det vill säga, man tittar på vart begicks brotten, som jag pratade om utifrån Randall Collins, de här places of violence. Prickade in de på en karta, sedan frågade man, vart fanns pubarna, var fanns krogarna. Ja, då är jag säker på att de kommer att ligga ganska nära brottspunkterna, då. Och sedan kan man ju lägga in, till exempel, andra [raster? 00:38:25] som boende, underhållning som inte är rent... biografer, music hall när det gäller England, och så vidare. Man får olika lager så kan man få jättespännande... Och gör man det över en lång och tid så kommer de här att flyta runt och förflytta sig. Under en period är de här gatorna som är centrala, sedan kommer det någonting, händer, och så får vi nytt centrum för detta. Det skulle jag jättegärna vilja göra.

Intervjuare 1 [00:38:52]: Spännande. Då får vi önska lycka till och hoppas att det blir av.

Talare 1 [00:38:55]: Ja, tack, tack.

Intervjuare 1 [00:38:56]: Och tack för att du var här idag, Thomas.

Talare 1 [00:38:58]: Ja, det var bara mitt nöje.

Intervjuare 1 [00:39:02]: Du hittar våra tidigare poddar på Sjöhistoriska webbplats, Soundcloud, iTunes eller Acast. Och du får gärna höra av dig till oss och önska ämnen som du tycker vi ska ta upp. Mejla då till podd@maritima.se. Eller använd hastaggen sjöhistorisk podd. Ha det gott
hälsar jag, Carolina Blaad.