Sjömanstatueringar

[Ljud av vågor och fiskmåsar 00:00:01]

Intervjuare 1 [00:00:12]: Välkomna till Sjöhistoriska och våran första podd som handlar om sjömanstatueringar. Sedan 2012 visar vi en utställning om just sjömanstatueringar med titeln "Tro, hopp och kärlek", och den visas under hela 2014. Nu har det även skrivits en antologi på ämnet, både utställningen och boken utgår från de tatueringsförlagor som finns i museets samlingar.

Mirja Arnshav, du arbetar med forskning här på museet och har varit med både i utställningsarbetet, och är redaktör för boken "Svenska sjömanstatueringar". Vad kan du berätta om de här förlagorna som vi har i våra samlingar?

Talare 1 [00:00:58]: Tatueringsförlagor, det är de här små bilderna man hade för att visa hur tatueringen skulle se ut; man utgick från de här och kalkerade av på kroppen. Sådana här har vi nästan 200 stycken av i Sjöhistoriska museets samlingar. De är jättefina bilder - ibland kolorerade, ibland bara kalkerat. Det är av drakar, geishor, tigrar, pinuppor och skepp; en jättespännande bildvärld med alla möjliga slags motiv. De här började samlas in på tidigt 1930-tal, när man misstänkte att tatuering som fenomen var på väg att försvinna. I och med att segelfartygen fasades ut så trodde man att den gamla sjömanskulturen var på väg bort och att tatuering skulle försvinna med det. Då blev det intressant att dokumentera det här innan det var borta. Så vi har väldigt rikt material från mellankrigstiden, men sedan har museet fortsatt ända fram till idag att samla in det här som en slags samtidsinsamling. Vi har väldigt spännande material i de här bilderna.

Intervjuare 1 [00:02:20]: Man trodde att det höll på att försvinna, men samtidigt kan man läsa i boken att det var ångsjöfartens frammarsch som gav tatueringarna det stora genomslaget, och att seglande sjömän var mer restriktiva med tatueringar; hur kommer det sig?

Talare 1 [00:02:36]: Sjömän som var mönstrade på svenska fartyg hade väldigt dåliga villkor under tidiga 1930-talet. Det var enormt tufft arbete och jämför man med engelska sjömän, eller norska fartyg, eller andra stora sjöfartsnationer så hade de generellt lite bättre villkor. Många svenska sjömän passade på att rymma vid utländska hamnar och mönstra på andra fartyg. Då var det med tatueringar en nackdel i det sammanhanget. I deras sjömansböcker hade befälen skrivit in deras kännetecken, nämligen om de hade några synliga tatueringar eller liknande. De blev lättare att identifiera. De riskerade även att råka ut för fördomar som fanns kring det här, sjömän var en ganska socialt utsatt grupp. När ångsjöfarten slog igenom så blev det lite annorlunda, eftersom de sjömännen var snabbare att organisera sig fackligt. De hade en del utbildning, de var mer industriarbetare som skötte maskin och så vidare. De hade bättre villkor och såg till att skaffa sig ett bättre anseende. De var något modernt på den här tiden, så de kunde i större utsträckning kunna kosta på sig att använda tatuering utan att löpa risk för stigmatisering; att det skulle bli en nackdel för dem. Samtidigt hade de kanske ett behov att visa att de var riktiga sjömän - det fanns lite schismer mellan de gamla matroserna som klättrat i riggen och dessa nya industriarbetare som arbetade under däck. De fick hävda sig lite som sjöbjörnar också genom att ta till sig tatueringar. Då spred sig det här med ångsjöfarten som gick mycket kustnära och i passagerar trafik så kommer det med tatueringar att spridas i större utsträckning.

Intervjuare 1 [00:04:52]: Hur var det på passagerarfartygen - om man tog hand om resenärer och hade tatueringar, vet vi någonting om det?

Talare 1 [00:05:02]: Nej, jag vet inte riktigt hur det var förr. Men generellt så tror jag att ju högre man var i graderna, desto mindre tatuerad var man. Det här var något som manskapet ägnade sig åt, medans befälen ofta inte var tatuerade. Fortfarande idag så är det att just inom kryssningssjöfarten så finns det vissa policys mot tatueringar - man ska till exempel inte ha synliga tatueringar om man är servispersonal, eller möter kunder helt enkelt. Då får man se till att tatueringarna ligger på överarmen eller liknande där man kan dölja dem under kläderna. Det är inte helt ovanligt, då kan man tänka sig att det säkert var samma sak, om inte mer, av det förr.

Intervjuare 1 [00:05:52]: Om vi backar tillbaka litegrann - i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet så var det ganska vanligt att kungligheter tatuerade sig, och tatueringar blev en modesak. Men sedan ökade tillgängligheten och tatueringar blev inte längre exklusiva. De gick från mode till stigma, som det står i boken. Hur uppfattades tatueringar i samhället under det tidiga 1900-talet?

Talare 1 [00:06:19]: I den lärda världen, det är de spåren vi har, så var det otroligt negativa attityder gentemot tatuering. Man associerade det med grupper som stod lite utanför samhället, såsom rallare, sjömän, prostituerade och kriminella. I tidens evolutionistiska tankesätt tänkte man att det med tatuering var primitivt, något som vildar ägnade sig åt. Det hörde inte hemma i det moderna samhället man ville bygga. Man trodde att det var dömt att försvinna, ett spår av primitivitet. Det här att män skulle smycka sig var inte riktigt föredömligt. Det är barn och kvinnor som ägnar sig åt sådant, inte riktiga karlar - fanns det utryck för. Det var inte riktigt socialt acceptabelt, man fick nog räkna med att stå lite utanför om man tatuerade sig. Man tänkte också att tatueringar kunde vara ett tecken på att man hade kriminell läggningar, eller ett smutsigt inre, som en del utryckte det som. Det var lite rasbiologins blomstrande dagar, i början av 30-talet när man intresserade sig mycket för det fysiska och trodde fysiska egenskaper kunde hänga ihop med själen och sinnelag - kategorisera folk.

Intervjuare 1 [00:08:09]: Men varför valde många sjömän att lägga sig under nålen?

Talare 1 [00:08:14]: Det är en bra fråga. Tyvärr var det ingen som ställde den frågan då när dokumentationerna gjorde. Det hade varit jätte spännande att få höra deras egna ord om det här. Men man kan väl ana att det var en viktigt gruppmarkör - det gav cred inom sjömansgruppen. Det verkar som att många började tatuera sig väldigt tidigt när de anträdde sjömansbanan, det är bland det första man gör. Förmodligen för att man har behov att visa att man är lite erfaren trots allt, även om man är en ung spoling - och att man klarar av de tuffa tagen som sjömanslivet innebar. Att man inte räds sånt här. Det är en yrkesmarkör och förmodligen en del av att verkligen gå in i den starka sjömansidentiteten. Sedan måste man också tänka på att långt ifrån alla sjömän var tatuerade. När man pratar om det såhär så är det lätt att man tänker att alla var det, men så var det förstås inte. Bara det att en del av de var det var tillräckligt anmärkningsvärt för att associera tatueringar med hela sjömansgruppen. När man ser på foton av gamla besättningar så verkar en eller annan ha varit det. Ombord på varje fartyg har det säkert funnits åtminstone någon med tatueringar.

Intervjuare 1 [00:09:46]: Vilka motiv var vanligast bland sjömännen?

Talare 1 [00:09:52]: Då tänker man kanske först på ankaret på underarmen som Karl-Alfred har, stora fullriggaren på bröstet och så. Men på den här tiden, mellankrigstiden, där är det kvinnor som är absolut vanligaste motivet. Kvinnobilder av alla slag och arketyper. Ofta just, som det stora portalmotivet på bröstet, så är det ett stort kvinnohuvud - en brunett med någon ros vid örat. Sedan finns kvinnor i, vad vi kanske skulle kalla pinuppor idag, lite mer utmanande och frigjorda kvinnor som röker och har cigaretter och smink. Sedan finns de här sjömans hustrun som väntar hemma som är avbildade. En del filmstjärnor som var poppis då ser man referenser till, populärkulturen och veckotidningar som man har hämtat inspiration från. En och annan sjöjungfru förstås. Otroligt mycket kvinnor. Sedan finns förstås de här skeppen också, ankarna, och tro, hopp och kärlek. Hjärtan, korset och ankaret. Handslaget är ganska vanligt, den här solidaritets symbolen som var vanlig då. Vi har en del lite exotiska djur, de orientaliska motiven jag har nämnt; geishan, och ormar och så vidare. Det är en brokig samling bilder skulle jag vilja säga.

Intervjuare 1 [00:11:43]: Om vi fördjupar oss lite gran i det här kring kvinnan, hur kommer det sig att det motivet var vanligt förekommande?

Talare 1 [00:11:53]: Det är ett intressant fenomen att männen täcker sina kroppar med så många kvinnobilder av olika slag. En tolkning som först fram i boken är att det har att göra med den här enkönade miljön som sjömännen vistas i. Det blir kanske extra viktigt att visa vart en begär är riktat - att det är kvinnor man åtrår, och inget annat. Att man kanske genom att visa den åtrån framstår som mer maskulin och karlakarl. Det är möjligt att det var en aspekt.

Intervjuare 1 [00:12:39]: En annan förlaga som är med i boken och utställningen är den amerikanska flaggan. Den var också ganska vanlig, vad vet vi om den?

Talare 1 [00:12:49]: Den amerikanska flaggan är vanligare än den svenska i vårt material. Det är inte bara flaggan, utan även andra amerikanska symboler såsom den vithövdade örnen, och även frihetsstatyn. Det här vittnar om att det var ganska varma relationer mellan Sverige och USA då. Det har delvis att göra med emigrationen, många hade släktingar på andra sidan havet. Över huvud taget så ansågs USA som ett framtidsland då. Det har nog med det att göra. Det var väldigt USA vänligt och så.

Intervjuare 1 [00:13:38]: Hur gick det till när de här sjömännen skulle skaffa sina tatueringar?

Talare 1 [00:13:42]: I Sverige så skaffade många sina tatueringar utomlands. Det fanns några tatueringsstudios som var kombinerade med sjömansekipering, eller tatuerare som jobbade på hamnkrogar, det fanns det i svenska hamnstäder. Men den stora tatuerings Mecca låg i Nyhamn nere i Antwerpen, den stora knytpunkten för sjöfarten. Där kommer mycket av vårt material, de kommer i stor utsträckning från Danmark. Sedan har vi även material från sjömän, de var själva tatuerare samtidigt som de var sjömän - och jobbade ombord på båtarna och hade kanske med sig skissblock med motiv. Då gjorde man enkla redskap, några nålar man skaftade, och hackade med dem och fyllde med bläck; handstuckna tatueringar. Men i de här studion som fanns i Nyhamn och Göteborg och så vidare, där arbetade man med elektriska tatueringsmaskiner också. Då utgick man från sådana här tatueringsförlagor och kalkerade av dem och gjorde tryck på skinnet, så fyllde man i konturerna och började färglägga. Det tog ganska lång tid och resultatet blev lite ojämnt eftersom de här nålarna trängde ned olika djupt, man hade kanske inte alltid möjlighet att vårda sin tatuering efter alla konstens regler. Hur tatueringen verkligen skulle te sig visste man nog inte riktigt förens en tid efteråt. Den gula färgen är känd för att ha varit särskilt problematisk, den reagerade med värme när man kom söderut och skapade hudirritation - även de andra färgerna innehöll mycket tungmetaller.

Intervjuare 1 [00:16:03]: Finns det några vittnesmål om smärtan från de handstuckna tatueringarna i vår dokumentation?

Talare 1 [00:16:13]: Nej, det gör det inte vad jag kan komma på. Men det är klart att ha blivit tatuerad med skaftade nålar som de sitter och hackar med måste ha varit väldigt smärtsamt. Det är väl också en del av den här rite passage, att man ska ha uthärdat det här. Det tror jag är lika viktigt som valet av motiv, att bara ha en tatuering och visa att man har varit med och klarat av det. Sen när det gäller de elektriska apparaterna - pratar man med sjömän och andra tatuerade idag så är det många som säger att det inte gör särskilt ont. Men det beror förstås på var, men det behöver inte nödvändigtvis vara en smärtsam upplevelse. Men myten om att det ska vara väldigt smärtsamt lever kvar fortfarande, och är väldigt central. Det är det första man associerar till. Det tror jag är en väldigt viktig del i det här, myten om smärtan man har uthärdat.

Intervjuare 1 [00:17:26]: Finns det någon annan förklaring till varför sjömännen tatuerade sig, mer än bara för att visa en tillhörighet? Kan man se det i dokumentationen?

Talare 1 [00:17:40]: Litegrann. En av våra sjömän som intervjuades på 40-talet uppger att han tror att hans tatueringar skyddar mot feber på sydligare breddgrader. Det fanns alltså en tro på att de hade en medicinsk verkan. Det kanske låter lite konstigt men det har nog delvis att göra att färgerna man använde innehöll tungmetaller såsom kvicksilver som ingick i en del mediciner på den här tiden, som till exempel mot syfilis. Då trodde man att man blev vaccinerad, kanske. Det trodde åtminstone en del. Sedan fanns den här dimensionen med övertro, man kanske kunde använda dem som en magisk amulet och få skydd på sina farliga resor om man tatuerade till exempel "Hold fast" på knogarna, då kunde det hjälpa en att inte tappa greppet när man höll sig fast i rigg. Det finns en del lustiga sådana, som grisen och tuppen på fötterna som ska skydda mot drunkningsdöd sägs det. Vad man tror kommer av att grisar och tuppar förvarades i små träburar förr i tiden, som kunde flyta i land när fartygen förliste. Då överlevde djuren och det var något man ville åka snålskjuts på, genom att skaffa en sådan bild kunde man försätta sig i det. Det är svårt att säga i vilken utsträckningen den här tron fanns, men litegrann verkar ha funnits i alla fall.

Intervjuare 1 [00:19:35]: Men tanke på hur resten av samhället såg på tatueringar, hur blev de tatuerade sjömännen bemötta när de mönstrade av och skulle leva i det vanliga samhället?

Talare 1 [00:19:47]: De blev nog bemötta med viss misstänksamhet när de lämnade sina övriga kretsar. Polisen till exempel förde register över synliga tatueringar. Vi har en sjöman i våra dokumentationer som vittnar över hur jobbigt det var att bli betraktad av alla traktens barn. Han vågade inte gå och bada eftersom han tyckte det var pinsamt och besvärande. Det är också det här att man plötsligt är exotisk i negativ bemärkelse och blir uttittad. Det var nog en och annan som ångrade sina tatueringar i vissa sammanhang.

Intervjuare 1 [00:20:37]: I det insamlade dokumentationsmaterialet som finns här på museet så finns en del information om tatuerarna, de som utförde dessa konstverk. Mestadels män, men det förekommer även några kvinnliga tatuerare. Vad vet vi om dem?

Talare 1 [00:20:54]: Vi vet i princip ingenting om dem, tyvärr. Bara att vi vet att de har funnits är spännande i sig, eftersom det är något nytt i tatueringshistorien. Det finns några böcker som skildrar kvinnors tatueringshistoria, men då är det mer cirkustatueringar. Vad gäller från nordisk horisont har man sagt att det inte funnits några tatuerare som varit kvinnor, men vi ser i våra dokumentationer att några av sjömännen nämner att de har blivit tatuerade av kvinnor. Vi har till exempel maskinisten George Genus Vallin som är född i slutet av 1880-talet. Han har dels blivit tatuerad av vad han kallar en dam i Hamburg, han har fått två svalor på bröstet. Han har tidigare i början av 1914 varit nere Kobe, Japan och blivit tatuerad av en ung japanska mot betalning. Sedan har vi en dokumentation om en eldare som heter Bror Gustafsson som berättar om sina tatueringar. Han har också precis som herr Vallin varit runt hela jorden och har tatueringar från alla möjliga håll. Även de kända svenska tatuerarna som tatuerade Kalle till exempel. Men han nämner att han blivit tatuerad av någon som heter Helene Wolf i Haderslev på Jylland i Danmark. Hon har alltså gjord huvudmotivet, ett stört kvinnohuvud på bröstet - det är en stor historia och det går åt mycket bläck och många timmar. Det har hon också tagit betalt för. Det här är då på mitten av 1920-talet. Det är något helt nytt. Hon har dessutom arbetat med tatueringsmaskin vilket vittnar om att hon förmodligen var professionell tatuerare. Så det är spännande. Det har uppenbarligen funnits, kan man ju ana.

Intervjuare 1 [00:23:08]: I samband med utställningen har det gjorts nya insamlingar med fotodokumentation och berättelser från sjömän idag. Hur är sjömännens relation till tatueringar nu?

Talare 1 [00:23:22]: De sjömän vi har intervjuat berättar att de bär de här tatueringarna med stolthet. De är stolta över att vara sjömän idag, och har en stolt yrkeshistoria de relaterar till. Det finns nostalgiskt skimmer och romantik över det gamla sjömanslivet, något de gärna knyter upp sig mot. Då blir tatueringar ett sätt att förstärka identiteten och visa att de är sjömän. Från att ha varit en marginaliserad grupp i samhället så är de idag stolta och visar gärna upp sina tatueringar och berättar om dem.

Intervjuare 1 [00:24:05]: Är motiven de samma?

Talare 1 [00:24:07]: Inte riktigt, det sker omtolkningar om vad en sjömanstatuering är. En tendens man ser i dagens sjömän är att deras motiv är mer övertydligt nautiska, och tillbakablickande med gamla lanternor, block och taljor, tackel och tåg. Det är förstås segelfartyg, den här typen av attiraljer som inte finns i deras vardag idag längre, men det finns en romantik kring det. Det blir väldigt tydligt att de skriver in sig i den här nautiska historien genom sådana här motiv. Sedan är det en del som tar ut svängarna och har rosa döskallar, eller piratbrudar. Sedan ser man även hur de är gjorde och planerade, tidigare var det mycket handstuckna tatueringar - det var lite si och så med kvaliteten och färgerna var begränsade. Det var klottrigare förr, man gjorde en tatuering här och där - nu ligger ett helt annat tankearbete bakom och man samarbetar ofta nära en viss tatuerare och återkommer och bygger ut motiven som bildar helheter och kompositioner. Det är snyggare utfört, helt enkelt. Det är en stor skillnad, tycker jag.

Intervjuare 1 [00:25:51]: Tatueringar idag är ganska vanligt. Kan ni se någon svängning när man ser att det blev mer accepterat i samhället?

Talare 1 [00:26:05]: Jag tror med rockmusikens genomslag på 70-talet kom det en revival från att tatueringar haft lågkonjunktur ganska länge. Där kommer det tillbaka som en del av ungdomskulturen, sedan har det fortsatt därifrån och blivit mer och mer vanligt. Man ser tatueringsprogrammen på TV, det har bidraget till att normalisera det här, tror jag.

Intervjuare 1 [00:26:38]: I bokens inledning står det att Stockholm lär vara en av världens tatuerings tätaste platser. Hur kommer det sig, tror du?

Talare 1 [00:26:48]: Jag har faktiskt ingen aning, men om man ska spekulera helt vilt så kan det dels ha att göra med det stora musikintresset som jag var inne på lite där med rocken och så vidare. Sedan finns det en stor vintage rörelse. Det hänger delvis ihop med rockabilly grejen, vurmen för amerikanskt 50-tal. Där har tatueringar, i synnerhet old-school tatueringarna som de gamla sjömans tatueringarna kallas, de har plockats in där och blivit en del av subkulturen eller vad man ska kalla det. Stockholm ses väl också vara en av de mest singel täta städerna, många ensamhushåll. Delvis har det kanske lite att göra med den starka individualiseringen som råder i samhället, tatueringar blir som ett slags personligt varumärke. Det kan ha med saken att göra. Sedan tror jag kanske att den relativa jämställdheten har bidragit till att fler kan ha tatueringar utan att det behöver innebära en nackdel - man kan få jobb även om man är tatuerad, det är mer acceptabelt även för kvinnor, vilket det inte har varit. Det finns forskning från USA som tyder att det är vanligare att kvinnor söker hjälp för att ta bort tatueringar då de upplever att det blir ett problem senare i livet när de bildar familj. Det är inte lika ok att ha det här längre. Men vad jag vet så finns inte samma tydliga tendenser i Stockholm och Sverige. Det kan vara så att det helt enkelt är mer liberalt vad gäller tatuering

Intervjuare 1 [00:28:48]: I boken "Svenska sjömanstatueringar" så tar ni upp många aspekter på det här med tatueringar. Hur kommer det sig att ni har gjort den här antologin?

Talare 1 [00:28:57]: När vi började jobba med utställningen vi har på Sjöhistoriska museet om tatueringar och plockade fram våra samlingar, så insåg vi hur dåligt kunskapsläge det är. Det finns en del litteratur men väldigt lite forskning och kontextualiserande kring sjömanstatueringar. Det var en kunskapslucka vi ville fylla. Det är så fascinerande material och man insåg snabbt att det fanns så många intressanta aspekter av det här, och man kan aldrig få med allt i en utställning - man får välja ett spår. Men den här boken har försökt att samla ihop några av de här olika teman. Sedan är det då forskare som har olika specialkompetenser som har belyst materialet från sin horisont, och har hjälpt oss att förstå tatueringarna i djupare bemärkelse och få en större bredd kring detta.

Intervjuare 1 [00:30:06]: Tack Mirja.

Talare 1 [00:30:07]: Tack.

Intervjuare 1 [00:30:08]: Vill man lära sig mer om sjömanstatueringar så kan man läsa i boken "Svenska sjömanstatueringar".

[Ljud av vågor och fiskmåsar 00:30:17]

[recording ends]