Textilfynden i Birkas hamn

[Ljud av vågor och fiskmåsar 00:00:01]

Intervjuare 1 [00:00:07]: Välkommen till Sjöhistorisk Podd. Den här gången ska vi fördjupa oss i textilmaterial som har hittats under utgrävningar i Birkas hamn. Dagens gäst är textilarkeologen Amica Sundström. Varmt välkommen hit.

Talare 1 [00:00:22]: Tack, tack.

Intervjuare 1 [00:00:25]: Under åren 2010 till 2014 gjordes marina arkeologiska undersökningar i Birkas hamn, och där hittade man mycket organiskt material; däribland ett 20-tal textilfragment. En person som analyserat dessa fyndar är du, Amica. Varför hittas textil i hamnen och vad är det för typ av textil det handlar om?

Talare 1 [00:00:47]: Textil är ju ett organiskt material som bryts ned när det hamnar i jorden, så det krävs en speciell omständighet för att de över huvud taget ska finnas kvar. Uppe på land brukar det vara att de kanske ligger i en grav nära metall som hjälper till att bevara det, men under vatten så hamnar det under bottenslam utan syretillförsel, då bryts det inte heller ned. Sådana omständigheter är väldigt gynnsamma för organiskt material. Det är det som vi har i hamnen.

Intervjuare 1 [00:01:20]: Vad är det för typ av textil?

Talare 1 [00:01:23]: Det jag har sett av dessa 20-tal fragment är att de är ganska spretiga. Det är allt från stora, grova bitar till superfin textil; samma sort som finns i gravarna. Vill man veta varför de finns här så får man fundera på vad området har använts till. Om det är hamn, bryggor och båtar så vet man från andra fynd att man hittar mycket trä-bearbetning; att man byggt, eller åtminstone reparerat, båtar. Om man tänker på hur det var under vikinga-tiden när hamnen användes, vad var det för människor som rörde sig där och vad för verksamhet användes. Då kan man se att man har en hel del textil kring båten. En väldigt stor textil som hör till båten är ju segel. Nu har vi inte hittat ett helt segel, det kommer vi in på senare, men de var stora rent kvadratmeters mässigt. Det är väldigt mycket tyg till ett segel.

Sen har man även använt textil som tätning mellan plankor, och även för att underhålla båtar, då har man tagit en tygbit man doppad i tjära och använt som tjärsvabb. Det är några av kategorierna. Sedan finns även spill. När människor rör sig blir det avfall, och textilavfall kan vara utslitna eller borttappade saker. Det vi har hittat är små fragment, så det är svårt att säga vad de användes till. Förutom tjärsvabbarna som vi kan återkomma till.

Intervjuare 1 [00:03:10]: Hur mycket vet vi om de material och tekniker som användes under den här tidsperioden?

Talare 1 [00:03:17]: Vi vet faktiskt ganska mycket. Genom åren har man undersökt en hel del gravar och boplatser. Även hamn både här och i Hedeby. Just tygbitar har vi gott om. Små fragment där man kan se vad det är för material och vävteknik. Men när det kommer till att förstå hur de använts så är det mindre kunskap. Där får man ta hjälp av andra källor. Men om vi börjar med textilfragmenten, material man använder till allra största del är ull. Då finns det fårull, både inhemsk och importerad. Vi har tillsammans med textilfragment även mycket fynd av textilredskap, speciellt i form av sländtrissor, som är den lilla tyngden man behöver för att spinna tråd.

Det vet vi från experiment och studier av folk som spinner, att man använder olika sländtrissor för spinna olika sorters trådar. Av det vi hittar på Birka så ser man att det är en vid spridning av olika sländtrissor, en del är jättesmå och lätta medans andra är stora och tunga. Det tyder på att man har kunnat producera en mängd olika sorters trådar.

Från Birka finns det sedan väldigt mycket fynd av linne. Det har att göra med hur det har bevarats i gravarna. Som jag sade tidigare så har textilen bevarats med hjälp av metaller i gravarna. Då är det de textiler som ligger närmst metallen. I kvinnogravar finns en stor metallbit i form av spännbucklor som sitter högt uppe på bröstet. Dessa kan då ha legat i direktkontakt med särk, ett underplagg i linne som finns som slätvävd tuskaft men även veckade.

Det finns en hel del fragment, och det har nog mycket att göra med att det här är gravar som tillhör människor som hade det gott ställt under den här tiden. Så det finns en hel del fragment med fina sidentyger som då var importerade. Det kan vara i form av vävda band, då har man broscherat med silver eller guld inslag, eller mönstrade. Men en rolig sak med textilerna är att de kan vara färgglada med stora mönster, men så har man skärt dem i remsor och sytt på plagg. Det vet vi inte varför, men man ser tydligt att vissa fragment har en skarpt skuren kant. Det har inte blivit så i graven, det är något som medvetet har gjorts. Det ser man också i Osebergsskeppet att man har samma typ av fina sidentyg på det sättet.

Intervjuare 1 [00:06:20]: Finns det några teorier kring det här? Kan det vara en religiös rit som ligger bakom?

Talare 1 [00:06:26]: Det törs jag inte säga. Jag tror det mer har att göra med att om man inte har en jättestor bit så kan man få den att verka större och synas bättre på långt håll. Det är nog människans fåfänga som ligger bakom [Skratt 00:06:40] . Men det är bara teorier.

Intervjuare 1 [00:06:42]: Hur användes vävstolarna i den här tiden och hur såg de ut?

Talare 1 [00:06:48]: Som med allt annat som är gjort av organiskt material så finns det nästan inget kvar. Men en del av vävstolen var gjord av lera, och det var tyngderna. Vi vet att vävstolen var en varptyngd vävstol, Ofta förberedde man varpen genom att man vävde ett band och drog ut långa trådar som blev varptrådarna i den nya väven. Det kunde man göra på olika sätt. Poängen var att man skulle förbereda varpen och få ut de trådarna man behövde i varpen. Här kan vi se att textilerna över lag är oftast lite tätare i varpen än vad det är i inslaget. Det har med vävstolens konstruktion att göra. Det går att väva tvärtom, men det är lite enklare tycker jag utifrån de experiment jag har testat. Men de med andra erfarenheter får säga vad de själva tycker.

Vi kan då se att varparna oftast är tätare, då har man spänt upp dem högt i en tygbom där man kan rulla upp det vävda, och så hänger varptrådarna rakt ned med tyngder. Sedan så sållar man in vad vi kallar för halvskaft, man snör en tråd runt varptråden och runt en pinne. Så när man lyfter ut den får man ett kärl.

Den här varptyngda vävstolen är finurligt konstruerad. Om man ställer den lutandes mot en vägg så finns det en pinne långt nere, så har man hälften av varptrådarna på framsidan och hälften på baksidan, så kommer de med tyngden försöka hänga så rakt som möjligt. Där får man vad vi kallar för det naturliga kärlet. Sen har man sållat in motsatskärlet. Har man då gjort en sådan här så får man tuskaft, den enklaste vävtekniken. En tråd går upp, en tråd går ned och så växlar det.

Men mycket av fynden är gjorda i kypert, som ger en tydlig diagonal linje på tyget och två trådar går över, sedan går två trådar under. Många försök jag har sett när man gör den här så har man sållat in ett skaft för varje. Om man har det naturliga kärlet så krävs det att man har tre andra kärl för att kunna väva kyperten. Men mycket tyder på att man har sållat de här i par, så att man inte lyfter ut två skaft samtidigt, utan man har bara en i taget som man har sållat in det på.

Man kan göra kypert med en diagonal linje, det vill säga omönstrat grundutseende. Men under vikinga-tiden så var det populärt med diamantkypert. Då har man utnyttjat kypertdiagonalen genom att vända på den. Vänder man den åt ett håll får man ett sicksack, men vänder man den både i varp och inslagsriktningen så får man en romb. Bindningen kallas för diamantkypert för att om man gör den här med ungefär lika många varptrådar som inslagstrådar så ser det ut som en liten diamant. Men under vikinga-tider var det mycket tätare i varpen, då blir det istället en romb.

Det som skiljer diamantkypert mot en populär teknik vi har idag som kallas för gåsöga är att i den här vändningen möts inte trådarna, utan de är förskjutna. Så man får ingen extra lång frottering i vändningen, man får ett skarpt avbrott. Det är väldigt typiskt för den här tiden. Både att den är tät i varpen, att man har rombform, och att man har det skarpa avbrottet.

Om vi ska säga att det som är det mest typiska för vikinga-tiden i fina textiler så är det diamantkyperten.

Intervjuare 1 [00:10:56]: Vi pratade lite om ullen förut. Som jag förstod det så skiljer sig fåret från den här tiden ganska markant från dagens får raser. Kan du berätta någonting kring det?

Talare 1 [00:11:08]: Både och skulle jag säga. Framför allt så är fåret mindre, det man på grund av benmaterial. Men när det gäller ullens sammansättning så behöver det göras mycket mer forskning och analyser på den ullen som finns. Vi har i Sverige något vi kallar för lantraser, som ska vara en äldre sammansättning av ull. Det man ser på dem är att det finns en större variation i ullen. Både bottenull, som är det mjuka och värmande, och så finns det täckhår som är vattenavstötande; som fårets regnkappa som håller det torrt. Man kan se på textilfragment att man har haft kunskapen om hur man sorterat ullen och förstått att man utnyttjar ullens bästa egenskaper genom att man plockar. På fåret sitter det olika längd, bäst ull sitter längst fram på bogen, så är det bra upp längst ryggen medans mitt på ryggen så är det oftast lite skitigare. Det blir som en mittbena där det kan fastna smuts. Det blir kortare och kortare in på magen och benen, så det blir sämre kvalitet. Men det handlar om att de sorterat och använt ullen för vad den är bäst för.

Om det inte behövs så lång fiber så tar man de kortare, och behöver man lång fiber så tar man dem. Men ett får kanske ger ett kilo ull, det är inte jättemycket. Idag tänker vi storskaligt. Var man en familj så hade man några får, så det är inte så att du har oerhörd tillgång till ull. Man får spara ihop, och kanske ta flera säsongers klippning för att få det allra finaste man vill göra något speciellt med.

Intervjuare 1 [00:13:08]: Ett kilo ull, är det ett kilo per år?

Talare 1 [00:13:13]: Ja. Man har hittat saxar, och vi vet sedan tidigare att fåret släpper sin ull själv. Det är som hundar och katter att de har vinterpäls och släpper den. Då gör de bara det en gång om året. Men sen kom människan på att om man klipper fåret istället så har man större kontroll över fällen och ullen, och att man slipper springa runt i hagen och leta efter de fällda fibrerna.

Egentligen är det så att när den börjar fälla så kan man rycka av den. Det blir överdrivet att man ska springa runt och leta.

Men om man klipper så styr man det mer. Då börjar man också klippa fåret oftare. Idag klipper vi dem två gånger om året. Man gör det innan man stallar dem, men ska de gå ute hela vintern så kan man inte klippa dem före dess. Då behöver den sin päls.

Jag tror det är rimligt att tänka att man tog hand om ullen en gång om året. Då är det ett kilo, men då är den också lite längre. Klipper man oftare är den lite kortare.

Intervjuare 1 [00:14:25]: Efter att man tagit hand om ullen så var det arbetet med spinningen. Hur gick den till?

Talare 1 [00:14:33]: Först så får man tvätta ullen. Jag brukar säga till studenterna att allt gult är precis det man tror att det är, inte helt fräscht. Efter det har torkat så måste man förbereda den för spinning. Man behöver separera fibrerna från varandra så de löper lätt när man spinner. Då finns det två sätt. Idag kallar vi det för kamning, eller kardning. Redan från järnåldern så har man hittar järn tenar som man tolkar som ullkammar. Det är en jättegrov kam, man har två stycken och separerar fibrerna genom dem. Så drar man ut fibrerna, då får man ganska parallelliserade fibrer. Kardan vet vi inte att den kommer förrän senare under medeltiden, men då lägger man fibrerna mer huller om buller och får ett fluffigare garn. Tänk stickad tröja, man vill ha det varmt och tjockt. Den typen av kvalitet finns det snarlikt under vikinga-tiden, men man kan alltid röra till fibrerna; det är svårare att få dem att ligga parallella.

Så när man fått ut sitt förberedda garn så tar man en sländtrissa. Det består av en ten med en tyngd på, som kan sitta under eller ovanpå beroende på hur du ska spinna. Här finns det inte bara ett sätt, alla har sitt sätt att spinna, men vi brukar säga att antingen så spinner man med- eller motsols. Så får man en S eller Z diagonal. På vikinga-tiden så finns det inget system, vad vi kan se. Senare under medeltiden blir det mer uppstyrd, att man kanske har Z i varpen och S som inslag. Z är väl det vanligaste, även under vikinga-tiden, men det förekommer både och.

Vi kallar då den här diagonal riktningen som blir på tråden för Z eller S diagonal. Beroende på hur stor tyngd man har, längden på fibrerna, och hur mycket man matar ut så får man olika tjocka trådar. Även hur mycket snodd man lägger på den. Generellt så vill man ha lite högre snodd i varpen för att den ska hålla för belastningen som sker när man väver. Medans inslaget kan vara mjukare och fylla lite mer så att det blir tätt eller kompakt. Sen har ullen en fantastisk egenskap i form av att man kan valka den; man kan få den att krympa så att det blir tätare. Det här är någonting som vi också ser att de använt. De är inte så hårt valkat som de vi kan köpa idag, men alla tyger har någon form av behandling. Man har tvättat mer eller mindre för att få dem att krympa ihop.

Spinningen var det största momentet i textilframställningen. Det var ett väldigt stort arbetssätt. Senare i historien så vet vi att det krävdes kanske sju spinnare för att underhålla en vävare. Man kan tänka sig att man har lärt sig spinna som liten. Jag tror inte det var könsuppdelat, snarare att alla lärde sig det. Men sen kanske det var några som fortsatte med det i större utsträckning. Men man har spunnit när man har varit ledig. Det var ju ett arbete så man var inte ledig, men alla stunder man inte gjorde annat så har man spunnit.

Intervjuare 1 [00:18:16]: Om man kollar på människorna under den här tiden, hur tror du att en man och en kvinna var klädda en helt vanlig dag på Birka beroende på vinter eller sommar?

Talare 1 [00:18:28]: Det är en väldigt bra fråga. Det är kanske en sådan fråga man oftast får när man sysslar med textil och vikinga-tiden. Hur såg kläderna ut? Då går vi tillbaka till det jag sade tidigare, vi har mycket kunskap om hur textilerna såg ut och vad det var för tyger man använt. Sedan har vi hjälp från gravar där man har gjort teckningar över hur tygen var placerade i gravarna, också i kombination med smycken och spännen och så vidare. Så får man mer en funktion. Det vi vet bestämt är att det har varit lager på lager, men det finns inga hela plagg. Det finns en ärm i Hedeby, det finns även en sida där. I Birka har vi mera små fragment. Det är ett delikat pussel som det kommer nya idéer om hela tiden. Sedan har vi även det som sägs av vad som ligger i graven. Är det en representativ bild? Var det så man gick runt till vardags, eller är det så man kläddes till döden? Motsvarar det en festklädsel och så vidare.

Om man börjar titta på kvinnodräkten, då. I gravarna på Birka finns det väldigt mycket spännbucklor. Då tänker man att de hör ihop med vad vi kallar för en hängselkjol. Från perioden innan hade man en peplos, som en tub som satt med spännen på axlarna. Här har tuben fått åka ned så blir det ett hängsle istället. En hängselklänning är väl ett bättre ord. Detta hängsle var ofta i lin men det kan vara andra material också. Det var inte så markerat, det syntes inte tydligt att det var ett hängsle. Modellen på den här har diskuterats i olika varianter. Det ska vi inte gå in på, det är svårt att förklara i ord. Det är bättre att titta på bilder och teckningar.

Men under den så hade man en linnesärk. Man vet från olika gravar att ibland kunde man ha en klänning under som var i ull eller siden, eller att den var dekorerad med sidentyg; kanske en bröstlapp och så vidare, där det syntes.

Utanpå detta kunde man ha en öppen kjortel eller tunika. Det var lager på lager. Beroende på årstid kunde man säga att man hade olika många lager, och olika tjocklek på tyget. När det blev vinter kom nog päls och mer värmande textil in.

Mannen hade också lager på lager. Man börjar underst, ofta med en linneskjorta och sedan så hade man en kjortel. Alla mönster som vi vet från vikinga-tiden utgår från raka stycken som sedan görs vidare med form av kilar. En kjortel är som ett axelbrett stycke, så har man satt in kilar vid sidan och ibland mitt fram för att få större vidd. Den här vet vi inte exakt längden, men jag tänker mig mitt på låret.

Under det hade man en form av byxa. Det är som två rör man har satt ihop med en kil i grenen och en lapp i rumpan så man får ihop det. Man har inte riktigt byxkonstruktionen som vi har idag, där man skär det i ett stycke.

Mantlar och även kaftaner har man funnit, som är ett ytterplagg. Den är kaftanen kunde vara om lått nedskuren, eller rakt uppsatt. Där finns mycket fynd av fina dekorationer i form av påsament eller brickvävda band som kan ha suttit på bröstet.

Barnen finns det väldigt lite fynd av. Inte heller i gravar eller något sådant. Men om man tittar på andra kulturer och länder så vet man att barn oftast, oavsett kön, var likartat klädd i lång kjortel eller klänning. Sedan när de blev större, om det var en pojke så var det en miniatyr man. Var det en flicka så var det tvärtom. När det här sker vet vi inte exakt under vikinga-tiden, men under medeltiden så var det kanske när man är 5-7 år. Att klä sig på det sättet lever kvar länge i vårat samhälle. Att först är det lindebarn, sedan koltbarn, sedan en minivuxen. Man går direkt på det.

Intervjuare 1 [00:23:32]: Det är jätte intressant forsknings observation att man på den här tiden inte så tydligt delade upp pojkar och flickor i könsstereotypiska roller som man kanske gör idag.

Talare 1 [00:23:47]: Idag är det nästan det första man frågar, "Vad blev det?". Om man inte säger det, utan bara pratar om det som barnet eller bebisen så blir folk lite oroliga. De vill gärna veta. Det är intressant. Sedan kanske det fanns andra saker. Man vet från 1800-talet att även om det var koltbarn så hade man gjort olika skärningar på mössan, så kunde man se om det var en flicka eller pojke. Men det kan man inte heller föra rakt tillbaka i. Man ska alltid vara försiktig att lägga på tolkarna på andra tider utifrån sin egen tid. Det är intressant, man vet inte om det var viktigt eller inte. Det kanske blev viktigt först när barnet blev så stort att det hade en roll att fylla i samhället och så vidare.

Intervjuare 1 [00:24:45]: Men de här kläderna vi har pratat om, om man tänker färgmässigt hur var det då? Var det färgglada kläder, eller gråa; vad tänker man om färgsättningen?

Talare 1 [00:24:58]: Just ur gravmaterialet så finns det inte jättemycket. Man har inte gjort mycket tester på det över huvud taget. Även om Birka är ett av våra kändisar inom textilen så är forskningen gjord på dem ganska gammal. Idag har man mycket bättre analysmetoder, man skulle kunna göra väldigt mycket mer och få nya svar. Men det finns en del textiler med färg och man har gjort en del analyser. Allt är växt färgat, av det som har färg. Då är det framförallt krapp för det röda och vejde för blå. Så kan man få fram grönt genom att färga gult först, med vad vi kallar för vau och sedan vejde på det. Så gult, grönt, blått och rött kan man säga är färgpaletten. Sedan kan man göra en mängd olika nyanser av det. Då brukar jag tänka att den här färgen, både vejde och krapp, var något man odlade. Det var ingenting man kunde gå ut och samla in i skogen. Gult däremot ger nästan alla sorts löv i skogen, så det kan man alltid färga med. Men blått och rött, de färgerna är dyrbara pigment som var eftersträvansvärt. Just mörka kulörer. Så det finns förmodligen en skiktning i det här, var man bättre ställd hade man mer och djupare färger i kläderna och längre ned så hade man neutrala och naturliga färger. Man kanske färgade det lite gul, men om vi tittar på de rika gravarna så var det mycket färg och de här sidentygerna som kom med exotiska mönster och färger. Prickvävda band med guld eller silverinslag som skimrade. Det var inte tråkigt på något sätt, det var mycket smycken och pärlor. Det är en sida  av det.

Sedan har vi kanske vardagspersonen, arbetaren som inte hade det på samma sätt, utan mycket enklare i utsmyckning och färg. Men kanske samma konstruktion i plaggen.

Intervjuare 1 [00:27:38]: Om man kollar på och jämför fynden av textiler som har gjorts i gravarna och de fynd man gjort i Birkas hamn för några år sedan, hur skiljer sig de åt?

Talare 1 [00:27:51]: Det är väldigt intressant. Just från gravarna som jag varit inne på flera gånger, så är det rikt material. Fina textiler med fin kvalitet. Man saknar lite av det gråa. För många år sedan gjorde man en stor utgrävning i Hedeby, som under vikinga-tiden tillhörde Danmark men idag ligger i Tyskland, det var en handelsplats som Birka. Där torrlade man i hamnen och gjorde en stor utgrävning där man fick fram jättemycket textil. Mycket av våran kunskap om dräktdelar kommer just från den här utgrävningen. Då har det alltid varit så att det inte riktigt matchar. Vi har andra sorters textiler i Birka än vad man har i Hedeby. Som jag ser det så beror det just på att vi har gravmaterialet, medans i Hedeby kommer det mer från funktion; just de textiler man har använt mer till vardags - både som kläder och som brukstextiler.

Den här utgrävning fyller det glappet lite. Nu är inte 20 textiler jättemycket i ett sådant här sammanhang när man vill kunna göra mycket tolkningar av det. Tittar man på alla 20 textiler så lutar de mer åt det gråa hållet än åt det fina hållet som i gravarna. För mig är det en missad pusselbit som vi nu har och kan använda för att bygga bilden av den vikinga-tida människan. Det är jättespännande.

Intervjuare 1 [00:29:49]: Bland de här fynden i hamnen så var det några föremål som fortfarande doftade starkt efter tusen år i vattnet.

Talare 1 [00:30:03]: Ja, det var egentligen två olika sorter. Det är lite rörigt när man analyserar dessa textiler, de ligger fortfarande i vatten för att de ska bevaras tills de konserveras. När jag tittade på dem så låg de fortfarande i vatten. Då gör jag som alltid när jag gör analyser, man mäter hur stort det är, hur många trådar per centimeter, man kollar vad det är för bindning och material. Åt vilket håll tråden är spunnen. Man gör data. Men nu lägger man till att lukta på dem. När man kommer nära och luktar så ryggar man direkt tillbaka, för det är en väldigt stark doft. Det är tjäran som ligger kvar, men det luktar inte som nytjärad brygga som luktar gott, utan det luktar er som diesel. Det är ingen trevlig doft. Det är fascinerande att det kan lukta så starkt efter så många år.

Av de jag tittade på så var det två grupper som luktade starkt, dels är det det som vi kallar för tjärsvabb, och från Birka har vi fyra stycken som tveklöst är tjärsvabbar. Det skulle kunna vara en fackla, eller att man har haft det för att få ljus, men jag har valt att kalla det för tjärsvabb. Man kan inte se att det är vävt tyg, utan att det bara är ull som man har rullat ihop och satt i en träklyka med en pinne så att man kan doppa och måla på båten eller bryggan. Just tjärsvabbar har man från Hedeby hittat flera tidigare. Några av dem har man vecklat ut och visat sig vara en ärm eller del strumpa eller byxa. Det är slitna delar från plagg. Det som blir fantastiskt med det är då att man har en del konstruktionen. Hur dessa plagg har varit gjorda. Det saknar vi annars från gravmaterialet. Dessutom kan man se på slitage. Den här ärmen till exempel har helt utsliten undersida på armen, där har man satt en lapp. Jag ser det som att det är där det slits först, så lappar man det och när det inte går att laga mer så får textilen en ny användning i form av trasor och så vidare.

Det är också väldigt spännande hur man kan se på en textils kretslopp, från tillverkning, hur det använts i plagg och sedan vart den slutar som en bortslängd och använd trasa. Men textilen var så värdefull så man har inte nytillverkat tyget till tjärsvabbar.

Har man inte tillgång så kan man ta lösull direkt. Det är undantaget, det vanligaste är att det är gjort av vävd tyg, Då finns det en som är väldigt stor som vi har hittat och väldigt gärna skulle vilja veckla ut. Men där är man inte riktigt överens om vad som är bäst för textilen, om den ska bevaras ihop eller inte. Men det finns ju en hel del tjärsvabbar, så man vill ju spara någon och kanske veckla ut någon. Men några är så hårt filtade att det inte kommer gå att veckla ut dem. Man ska inte sitta hemma och hoppas på att det dyker upp en ärm, för det tror jag inte. Den här som det är en större bit av är väldigt grov. Jag tvivlar på att det har varit ett klädesplagg, utan snarare någon form av brukstextil.

Intervjuare 1 [00:34:02]: Men den här utvecklingen av tjärsvabbarna är under diskussion just nu, kan man säga?

Talare 1 [00:34:10]: Ja, det är det ju. Sedan finns det en annan kategori, som är textilskrufs, kan vi kalla det. Det finns en som är en lång skuren remsa som jag tycker väldigt tydligt kan ha legat som tätning mellan två plankor i en båt, och när man har smörjt in båten så har det kommit tjära på den. Sen finns en hel del sådana, det är den största gruppen som man inte kan säga vad det är. Det är filtat i korvar och konstiga formationer, som jag kallar för tätningstextil. Som kan ha använts för att stoppa igen hål och så vidare De luktar även starkt av tjära.

Intervjuare 1 [00:35:02]: Om vi jämför med utgrävningarna i Hedeby, vad finns det för likheter och skillnader mellan textilerna?

Talare 1 [00:35:12]: Det är mycket likheter. Man ser att det är två platser som har haft samma funktion. Kvaliteten går igen, så det finns jättefina diamantkypert. Något som finns mycket i Birkas gravar finns också där. En sådan hittade man i hamnen här, en diamantkypert. Den kan man fundera på vad den gör i hamnen. Ett jättelitet fragment.

Man vet också från gjutning av spännbucklan att man använt sådana tyger. Då får man ett avtryck av den. Samma sak där, utslitna sådana plagg har förmodligen levt vidare i form av funktionstextil av olika slag.

Olikheterna är mer det jag har varit inne på. I Hedeby så är det mer material, då får man också en fördjupad bild av hur det såg ut. Man har hittat större plaggdelar. Man behöver båda platserna för att få en väldigt bra bild av hur textil och dräkterna såg ut på den tiden. Det har varit ett större överslag mot grovt och vardagligt, medans Birka har ett större överslag extravagans med välsmyckade dräkter och utsmyckningar och så vidare. Men både dem hör till samma historia, så man behöver båda.

Intervjuare 1 [00:36:55]: Ett fynd som gjordes på Birka var kanske lite extra intressant. Det hittades en bit där som kanske skulle kunna vara en bit av ett segel. Vad tyder på det och vad kan du berätta om vikingarnas segel?

Talare 1 [00:37:09]: Man vet ju helt säkert att de använt segel till båtarna, men det finns inget segel bevarat som man vet helt säkert. Men från Gokstadsskeppet och även Oseberga så finns det vissa fragment som man har tolkar som segel. Det som är spännande med båda dem är att de var gjorda i ull. Sedan finns ett annat norskt fynd där man i en kyrka hittat tätning som mellanlager under taket, en liten större bit som man tror är ett återanvänt segel. Det har man tolkat mest för att det har sydda hål i sig. Det är också av ull. Då har man de senaste åren jobbat från teorin att vikinga-tidens segel var av ull. Dessa bevarade fragment är i kypert och inte jättegrova, men mellangrov kvalitet. När jag har tittar på fragmenten så blir det ju mitt uppdrag att ta reda på vad man kan säga om dem. Då tittar jag på dem och försöker para in dem i olika grupper och säga "Det här är kvalitéer som vi hittar för kläder", och den här biten är inte en typisk kläd kvalité, även om det finns den typen av kvalitet. Men vad som framför allt gör att jag tänker att den har haft någon funktion i en båt är att den har varit vikt, och man kan se att det ligger en bit tågvirke kvar i den som har varit stucken genom. Det är som att den varit fastsydd runt någonting med tågvirke. Tågvirke hittar man inte i kläder, det är någonting annat. Det är det som gör att jag tänker att om någonting av dessa fynden från utgrävningarna skulle kunna vara ett segel så är det det. Det här kanske är 20x7cm stort. Så skulle det vara den, den kvalitén passa in på samma sätt som de andra fragmenten man har tolkat med det.

Båda fragmenten från de norska båtarna diskuterar man också att det kan vara tältduk. Segel och tältduk är förmodligen väldigt snarlikt. Sedan har man i Danmark och Norge, även i Sverige till viss del, gjort mycket experiment med segel. Det finns en kvinna som heter Anna [Nörtgård? 00:39:51] som är väldigt skicklig att väva på upprättstående vävstol, det är den typen av vävstol som man använda under vikinga-tiden. Hon har jobbat på vikingaskepps-muséet i Roskilde i många år med att göra rekonstruktioner av segel på olika sätt. De har testat med ull. Nu hittade jag en fin film på YouTube där hon visar hur hon har gjort senaste med ett linnesegel, för de vill testa skillnaden med det vilket jag tycker är bra. Man har en tes, man jobbar och testar för den, men sen måste man göra ett referensmaterial för att kunna utvärdera resultatet av det andra. Så länge man inte har säkrare belägg för det så måste man vara öppen för att testa olika.

Man om man är intresserad av segel så har det precis kommit en ny bok med festskrift som har varit drivande i vikingabåt och segelforskningen. De har gjort mycket små filmer från vikingaskeppsmuséet som man kan hitta på YouTube.

Men framför allt det vi vet som segling är att man tänker sig att det är våder och de kanske är 70cm breda. Det är långa våder man har sytt ihop. Sedan tänker man sig att man har impregnerat dem på något sätt. Men testar samma sak där, lite olika komponenter av vad det kan ha varit. Varför är ju för att ullen motstår vatten väldigt bra, men när det blir blött så blir det jätte blött och väldigt tungt. Man måste hjälpa den ytterligare på traven att få motståndskraft mot vätan.

Intervjuare 1 [00:41:49]: Hur stora var dessa segel, vad tror man?

Talare 1 [00:41:52]: Det är ju beroende på båten. Det finns sådana som är jättestora och andra som bara är ganska stora. Men alla segel är stora. Det är ju bara ett segel man har, inte många små som på moderna båtar, det är ett råsegel. Det kan man veva upp och ned beroende på hur mycket det blåser. Jag har inte siffrorna i huvudet på hur många kvadratmeter det är, men på ett medelstort skepp är det sju våder det är gjort i. Så det är en stor produktion. Troligen är det så att det inte är något en familj kan få ihop på ett år själva. Antingen har man gått ihop eller sparat ihop eller bytt till sig ull för att få ihop materialet. Det är en stor arbetsinsats. Från historisk tid vet man att ett sådant segel håller länge om man tar hand om det, det kan vara upp till 30 år, men det är ändå en väldigt stor insats att få det. Man förstår också att man är väldigt rätt om den, man får ta väl hand om sina saker.

Intervjuare 1 [00:43:22]: Om vi kikar på dessa fynden i Birkas hamn, vad är det mest intressanta du har analyserat, och om du fick välja vad skulle du göra mer med materialet?

Talare 1 [00:43:36]: Jag är så lätt entusiasmerad, jag tycker ju att varje ny låda vi öppnar är det mest intressanta. Nu när jag har alltihopa så är det fortfarande tjärsvabbarna - om man kunde öppna någon för att se vad det har kunnat vara. Att man får en större tygbit. Vi är inte så vana vid större tygbitar, oftast rör vi oss med fragment som är 5x5cm, eller upp till 20x20cm. Alla tygbitar som är lite större kan hjälpa oss väldigt mycket i förståelse för hur dräkter eller olika funktionstextiler har sett ut. Det är en sida. Också att man skulle kunna gå vidare och analysera typ av ullfiber. Jag tror inte man kan hitta färgämnen i det när det har legat i vattnet så länge, men det finns mycket man kan göra bara från de här fynden. Men om man skulle fundera på vidare utgrävningar och sådant så är det bara att man behöver mer. 20 textiler är fantastiskt, men för att förstå ännu mera av kontexten och hur det har använts så behövs det ännu mer. Det är när man har massmaterial som man kan dra slutsatser på ett annat sätt. Hela vikingatiden är väldigt "det skulle kunna vara". Det ligger i sakens natur, dels kan man inte säga bestämt, men man vet också att nästa gång det grävs upp så kommer det dyka upp något nytt. Då omkastar det allt som vi visste hittills. Så är det, och det är en del av spänningen och charmen att jobba med det här materialet, att man alltid är i en pågående rörelse. Men ibland måste man zooma ut och säga "från det vi vet nu, så kan vi säga det här". Det är också så att vi som är insatta i det, om vi inte kan komma med tolkningar materialet så kan ingen annan göra det heller. Samtidigt som det är svårt när man vet alla parametrar som kan förändra resultatet så får man ändå säga "utifrån vad jag vet så är det här min tolkning", och det är väldigt kul att få jobba med material på det här sättet.

Intervjuare 1 [00:46:21]: Hur går diskussionerna, finns det några indikation på att det skulle kunna bli en ytterligare utgrävning i Birkas hamn?

Talare 1 [00:46:30]: Nu är ju inte jag en del av det. Jag är intagen som textil expert, Men det vill man väl alltid, men det ska finansieras och tas om hand. Alla de här åren av utgrävningar har genererat mycket material och det är en stor kostnad för muséer och samhället att ta hand om det och forska på det. Man ska inte heller gräva bara för att man vill eller kan, man måste se till att det finns resurser för att suga ut kunskap ur det man har gjort. Alla utgrävningar är ju också förstörande. Har man grävt upp det så finns det inte kvar i den kontexten. Då gäller det att se till att det också tillsätts resurser för att kunna ta hand om och tolka det som har kommit upp.

Intervjuare 1 [00:47:26]: Av de här 20-talet textiler som har hittats så är det en stor spridning i kvalitet. Kan du berätta lite mer om det?

Talare 1 [00:47:34]: Vi har ju då en tjärsvabb som är jätte grov, med 2,5 tråd per cm till ett fynd där diamantkypert som är nere på 30-40 trådar per cm. Det är jättestor skillnad både i hur man har spunnit och förberett vilken typ av ull det är, och hur man sedan har vävt den. Det visar på en stor spridning och kunskap om textilhantering. Nu är båda de här ytterligheter oo på Birka upp i gravarna finns kvaliteter där man är uppe på 50 trådar per cm, så det finns extremt fina kvaliteter. Som jag sade tidigare, så saknas de här jätte grova i gravarna. Men majoriteten av textiler ligger mellan 5 och 12-15 trådar per cm. Det är en sån här mellangrupp, som är gångbart till det mesta i klädväg. Det kan bli både kjortlar och hose, och klänningar. Det fungerar till det mesta. Sedan sådana som är nere på 5-6 som vi anser ganska grova för klädtextil, men det är någonstans där man ser på brukstextiler. Vi tänker bara på kläder, men man har använt textil i hemmet, något som man sover i, man smyckar och väver bonader och dynor, kuddar. Men också till funktion, som säckar för transport av saker, skyddstextiler. Så om man återkommer till hamnen, vad man kan tänka sig att det är för textiler som använts där. Det är ju också i båtarna att man behöver ha något att slå in sina varor i, om man är handelsman, men också att man måste skydda sig mot kyla och fukt om man ska vara på båten i flera veckor till exempel. Något att sitta på ibland, kanske inte på båten, men i hemmen så hade man gärna dynor och annat.

Så det är en mängd av att textil är ett material som kan förändras mycket och man kan förädla det på många olika sätt, och använda till många olika produkter. Att vi behöver höja värdet på dem, att förstå att det var ett enormt arbete nedlagt, och man var rädd om det och det varr väldigt dyrbart.

Intervjuare 1 [00:50:30]: Med det, Amica, får vi önska dig lycka till i ditt fortsatta arbete. Tack för att du kom hit och delade med dig av dina stora kunskaper i det här ämnet.

Talare 1 [00:50:42]: Tack. Det var som alltid väldigt kul att få prata om något som man är väldigt intresserad av och arbetar med.

Intervjuare 1 [00:50:50]: Vill ni lyssna på tidigare avsnitt av Sjöhistorisk Podd så hittar ni dessa på Sjöhistoriskas webbplats, Soundcloud, iTunes eller acast. Ha det gott önskar jag, Peter Asp.

[Ljud av vågor och fiskmåsar 00:51:01]

 

 

[recording ends]