Under 1800-talet svepte en dödlig farsot över världen: kolera. På 1830-talet nådde den Europa och härjade i vågor under resten av seklet. Sjöhistoriska genomför nu en förstudie för att undersöka spåren efter 1800-talets kolerabekämpning utmed kusten.
Från en svensk horisont är koleras historia i många avseenden en maritim historia. Den spreds med sjöfarten och fick stor påverkan på handelssjöfart och kustsamhällen. För att motverka att smittan kom in i landet med fartyg från smittade hamnar på andra sidan Östersjön, anlades flera karantänstationer utmed den svenska ostkusten. Även särskilda epidemisjukhus och begravningsplatser för kolerans offer anlades. De sistnämnda återfinns ofta utmed kust och vattenvägar.
I samarbete med historiker från Göteborgs universitet och Lunds universitet respektive Marinmuseum undersöker vi smittskyddsstrategier utmed den svenska kusten. Vid Sjöhistoriska museet läggs särskild tonvikt vid att dokumentera kolerabegravningsplatser, för att ta reda på hur dessa har fungerat i relation till sin samtid, men också som maritima kulturarv och minnesmärken.
