Historia

Minsvepare som M20 byggdes som försvar mot andra världskrigets sjöminor. Flottan lät bygga två serier med sammanlagt 24 stycken av dessa mindre minsvepare mellan åren 1940 och 1941. Ritningarna stod den välkände båtkonstruktören Jac Iversen för och fartygen byggdes med träskrov på flera av landets mindre civila båtvarv. De stora varven hade fullt upp. Och samtidigt var träskrov ingen nackdel för mindre minsvepare. M20 byggdes på Viktor Plyms Neglingevarv i Saltsjöbaden och sjösattes 1941.

Fartyget är mycket välbyggt med skrov i Hondurasmahogny på stålspant och däck i Oregonpine. M20 hör alltså till 40-båtarna som hade modifierades från den första serien. De var litet längre, hade kraftigare förskepp och en modifierad styrhytt. De hade alla mycket goda sjö- och manöveregenskaper. Besättningen på M20 och systerfartygen utgjordes av en officer, en underofficer, två underbefäl och sju värnpliktiga sjömän.

Kring 1940 räknade man att dessa mindre minsvepare skulle ha en livslängd på 10–15 år men M20:s aktiva period i Flottan blev 60 år.

 

Fartygsfakta

Neglingevarvet, Stockholm, 1941. I tjänst till år 2005 och överförd från Marinen till Sjöhistoriska museet. Drivs på bareboatcharter av Föreningen minsveparen M20.
Längd: 27,7 m Bredd: 5,0 m: Djupgående 2,0 m Deplacement 67 ton

 Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet

Föreningssamarbeten

När fartyget år 2005 skulle skrotas, bildades en förening av eldsjälar som övertygade både Försvarsmakten och Statens maritima och transporthistoriska museer att låta fartyget bli museifartyg. Idag står Föreningen M 20 för drift, underhåll och trafik med fartyget, även om det formells ägs av Statens maritima och transporthistoriska museer. M20 ligger oftast vid museipiren på Galärvarvet i Stockholm, sommartid hålls fartyg kontinuerligt öppet för allmänheten. M 20 k-märktes efter ansökan från föreningen 2018.

Länk till föreningar och fördjupningsmaterial: