I Sjöhistoriska museets arkiv finns en fin samling av tatueringsförlagor gjorda av olika tatuerare, troligen framförallt på 1930-talet. Bland dessa tatueringsförlagor fick alltså kunderna välja vilken tatuering de ville ha.
Tatueringar i Söderhavet lockade sjömän
Man har hittat gravfynd, till exempel mumier i Egypten, som visar att människor förde in färg under huden och gjorde tatueringar för flera tusen år sedan. Det har varit vanligt i många kulturer och när europiska sjömän kom till Söderhavet på 1700-talet fascinerades de av tatueringar som var vanliga där. Sjömännen återvände hem från sina resor med egna tatueringar gjorda på Söderhavsöarna. Mötet mellan teknik och motiv från Söderhavet och europeisk bilduppfattning, skapade en ny och egen tatueringstradition. Även om tatuerarna ritade sina egna motiv var de ofta starkt stiliserade inom den rådande traditionen. Storhetstiden för den här typen av tatuering blev andra hälften av 1800-talet och fram till andra världskriget.
Bilder av kvinnor på mäns kroppar
Främst var det alltså sjömän som ville ha tatueringar och motiven hörde ihop med deras liv; fartyg, nationsflaggor, frälsarkransar, avsked, brevduvor, tro, hopp och kärlek, skepp, ankare. "Mannens ruin" var ett vanligt motiv som består av ett kvinnohuvud, ett fyllt glas, spelkort och en revolver.
Bland motiven kan man urskilja olika kvinnliga stereotyper som den lättfärdiga kvinnan, lättklädd eller naken, samt madonnemotivet i form av den rara fästmön. Dit hör väl också sjuksköterskan (det var tydligen inte så ovanligt att man tatuerade in en sjuksköterska) och den tredje kategorin kan vi kalla för den exotiska kvinnan. Vi har förlagor som visar geishor, spanjorskor, indianskor.
Tatuerar-Kalle och Tato-Peter
Det gick att ha tatuering som yrke. Men ofta kombinerade tatueraren sitt jobb med att själv ibland jobba på fartyg som sjöman. Eller ha kafé eller krog i hamn. Tatuerar-Kalle var en svensk tatuerare som föddes 1888 (avled 1975) som vi har en del tatueringsförlagor från i vårt arkiv. Han hette egentligen Carl Gustafsson, var från Västkusten och byggnadsarbetare, fabriksarbetare och sjöman. På 1920-talet gick han i land för gott och blev snart välkänd som Tatuerar-Kalle. Han var troligen också verksam under 30- och 40-talen. I museets arkiv finns ett brev från Kalle där han på museets uppmaning berättar om tatuering. Kalle hade en så kallad sjömansekipering i Göteborg, de var som små varuhus med en kundkrets som mest bestod av sjöfolk. I Kalles butik kunde kunderna studera tatueringsförlagor, välja ut någon och bli tatuerad i rummet intill. Kalle verkade tycka att tatueringar hör ihop med stereotypen "manlighet", alltså att vara modig, stark och kunna uthärda, eftersom han skriver att "jazzgossar och andra feminina män tatuerar sig inte, kanske de är för känsliga mot smärta".
En annan av de identifierade tatuerarna som är representerade i vårt arkiv är Tato-Peter som arbetade i Århus och i Nyhavn i Köpenhamn från 1930 och fram till 1960-talet. Köpenhamn var centrum för tatuering i Skandinavien.