Ett av Sjöhistoriska museets absolut äldsta föremål är ett arabiskt astrolabium från 1329, eller snarare från år 729 enligt arabisk tideräkning.

Astrolabiets ursprung är inte helt klarlagt. Vissa källor menar att astrolabiet introducerades under 1200-talet i Europa av arabvärlden. Andra säger sig ha belägg för att de uppfunnits redan under 200-talet i det antika Grekland, men att användningen därefter upphört i Europa. Dessa första runda astrolabier kallas ibland "landastrolabier" eftersom de lämpar sig bäst för användning där. Senare, under slutet av 1400-talet började man använda speciella sjöastrolabier, mer anpassade till sjögång och positioner till havs. De användes parallellt med jakobsstavar och kvadranter in på 1700-talet, då oktanten förbättrade positionsbestämningar inom navigationen väsentligt. Senare under 1700-talet blev även oktanten omodern, då man uppfann sextanten.

Ordet astrolabium kommer från grekiskan och betyder "stjärntagande", vilket berättar att det är ett höjdmätningsinstrument där man mäter vissa himlakroppars höjd över horisonten och på så vis räknar ut latituden.

Det äldsta av våra nio astrolabier är består av nio runda plattor att välja mellan beroende var på jorden man befinner sig. På astrolabiet står att läsa " 'amal ´Ahmed ibn 'Ali al-Sarafi bi-l-kal'a sanat DKT li-l-higra", vilket troligen betyder "tillverkat av Ahmed ibn Ali al-Sharafi i al-Khala år 729 efter hidjran". Året 729 efter hidjran började den 5 november 1328 och slutade den 24 oktober 1329.