Att använda lod för mätning av vattendjup och analysera botten skrevs det om i Grekland redan på 400-talet f Kr. I äldre tider var lodet ett av de viktigaste navigationsinstrumentet. I museets samling finns många lod. De äldsta är sjöfynd från Jutholmsvraket vid Dalarö, ett handelsskepp från sent 1600-tal.

Lod av bly och järn har inte förändrats mycket i utseende genom seklen. Gemensamt är att de är bredare nedtill och har en ögla att fästa linan i upptill. I botten finns oftast en liten urgröpning. I den fäste man lite talg eller krita. Där fastnade sedan lite botten vid lodningen och man kunde på så vis analysera om botten var av till exempel sand eller lera.

Fram till ca 1880-tal var linan uppdelad i famnar. Vid varje famntal satt små läder- eller flaggduksbitar fästa som markörer. Mot slutet av 1880-talet infördes metersystemet. Då övergick man till att markera var tionde meter med en knop på linan. Däremellan fästes olikfärgade flaggmärken. Handlodens linor var ca 50 meter, medan djuplodens var runt 200 meter. Loden förvarades i järnbandade lodbaljor och linan uppvindad på en rulle som man la över baljan.