JAN FAGERSTRÖM, KASSÖR: [historiska filmer från Stockholm, kobbar och skär, båtar som åker genom vattnet, besökare i skärgården] Stockholms skärgård är liksom världsunik och pratar man om skärgårdstrafik, så kommer man osökt in på ångfartyg, va. Och ja, det kan vara filmer och hela di-di-ditten, så att det … jag anser att det är ett kulturarv alltså, någonting som måste bevaras för vi har ju något fantastiskt unikt. Och det måste man vårda och sen då att det är världens äldsta propellerdrivna, alltså det finns så många anledningar till att bevara ett sånt, för det ... ja, för vad säger man, kultur, bakgrund, vår proveniens, allting liksom som … det ska ju stå i historieboken om Ejdern sen, är jag helt övertygad om. Jag tror och jag känner att hon är något slags varumärke för Södertälje tillsammans med vissa andra stora företag, va. [moderna filmer av Ejdern visas, glider fram i nästan spegelblankt vatten en solig dag] Men … och sen så känns det som att det är en glädjespridare och att det är något litet samtalsämne. Så jag brukar fråga Södertäljebor … för vi har ju naturligtvis vår bank här, så då frågar jag dem: ”Har ni åkt med Ejdern?”, ”Ja, det har vi.” [skrattar]
[Jan Fagerström, kassör, intervjuas i bild] Vissa av de som inte har det kommer jag ju tvinga hit, [skrattar] att åka. Nej, alltså, det är ... ja, stadshuset i Stockholm, Ejdern i Södertälje, någonting sånt tror jag faktiskt att det är. [filmer av Ejdern i vattnet, samt miniatyrmodell på fartyget i museet] Så vem är det som äger Ejdern? Det är helt enkelt Museiföreningen Ångfartyget Ejdern. [det bläddras i en bok om Ejdern] Och om jag inte minns helt fel, så var det väl 1974 som föreningen bildades och tittar man i stadgarna, så är det ju boarda och driva Ejdern och försöka hålla henne … inte i originalskick, för då var det inget kul att stå på bryggan. Men man försöker hålla henne i 1920-årsskick och modell ungefär.
[Jan Fagerström intervjuas åter i bild] Så den trafik vi har nu för tiden, det är ju primärt Birka utav den enkla anledningen att … jag tror hon gått i Birka sen en gång på 1970-talet. Men jag har ju bara varit med sen 2017, så jag vet ju egentligen inte så mycket. För mig är det ju mest [skrattar] ett fruktansvärt nöje. Och det som är allra bäst faktiskt, belöningen för vi är ideella. Så den belöning man får här ombord här alltså, det är lunch till att börja med, det är lönen. [Ejdern åker återigen fram genom vattnet en vacker sommardag] Men den belöningen man verkligen man får, alltså, det är ju uppskattningen från omvärlden, va.
GUNNAR LARSSON, MASKINIST: [Gunnar Larsson, maskinist, syns jobba på däck] Det som vi har gjort det här året då och som jag har varit inblandad en del i, dels är det ju pannreparationer. Tyvärr så åkte vi på en läcka föregående år och sen hade den tidigare panninspektören lite synpunkter på skicket på takstagen till framugnen. [Gunnar Larsson intervjuas i bild inifrån båten] Så där fick vi göra en ganska stor insats nu i våras, blev det här då, där vi bytte brickor och bytte muttrar på dem. Och det visade sig att det var ju någon gammal konstruktion från när pannan är, 1943, när hon är byggd. [film inifrån maskineriet visas, det zoomas in på stora muttrar] Så det var ju gjort i svarven, individuellt, så det blev lite pyssel, att försöka få någon form av standardisering på gängorna på det där och tillverka nya muttrar. Det var ju ingenting som fanns på hyllan någonstans då. Så det har vi gjort och sen fick vi hitta en smal svetsare som kunde åla in under pannan och det var ju inte bara det att de skulle komma in där under, utan det gäller ju att kunna arbeta där under också. [bilder av en svetsare som klämt sig in under för att komma åt] Som tur var så handlade det mer om att göra en tätsvetsning den här gången då, av en läckande stagbult mellan flamugnen och manteln.
[bilder av akterdäcket, ett skinande blankt trädäck] Så det lyckades vi få till och samtidigt med det, uppe på Långholmen, Mälarvarvet då, så har vi ju renoverat taket. Vi har renoverat akterdäcket. [bilder av reparationer av skrovet, stora bitar plåt har bytts ut] Vi skulle göra ett litet plåtbyte runt en bottenventil misstänkte vi, när vi tog upp på slipen så upptäckte vi att det var ju fyra kvadratmeter som vi behövde byta ungefär. Och tyvärr så var ju det i en del utav styrbords kolbox och röriga hörnan som vi kallade det. [film av en massa olika rör som går huller om buller inne i maskineriet] Så vi fick rigga ur en väldig massa utav rörledningar för att över huvud taget komma åt och göra de här plåtbytena.
[bilder av olika delar av reparationsarbetet, mycket rost och allmänt lite slitna delar] Så det blev åtskilliga timmar som vi fick lägga ner, väldigt mycket ideellt, men även varvspersonal naturligtvis, och vi hade inhyrda snickare och inhyrd erfaren svetsare som fick göra de jobben då. [Gunnar Larsson intervjuas åter i bild inifrån båten] Alltså, det gäller ju inte bara att hitta kompetens, utan man vill ju hitta rätt kompetens för jobbet. Och mycket kunde vi ju lösa själva genom att vi satt och gnuggade våra geniknölar och funderade: ”Hur ska vi göra? Och hur har man gjort förr? Och hur kan man lösa det på ett smidigt sätt då?”
[bilder av reparationsarbetet, någon skruvar, någon sågar med en tigersåg] Och även arbetsmetoden, just för att göra jobbet inne i pannan, till exempel med att få dän de gamla muttrarna och gänga upp det nya och tillverka och så vidare. Det fick vi ju komma fram till, arbetsmetoder, under resans gång. Vad kommer vi åt att använda för verktyg? Det är ju tämligen begränsat utrymme att jobba på, så man kommer ju liksom inte åt med stora rörtänger och spärrskaft och så vidare, utan där fick vi ju pröva oss fram och se: ”Hur kan vi lösa problemet då?” Men det har vi gjort.
[återigen bilder av när en person klämde sig in under pannan] Och vad det gäller svetsning under pannan, ja, där var det mer att den minsta personen med rätt kompetens fick övertalas att göra jobbet. [skrattar] Där försöker vi att hitta material som är så nära det som sitter i i dag. [bilder av olika delar av maskineriet, gamla ritningar av Ejdern syns] Vi vill inte ha några moderna material med andra egenskaper än det som har setat där i. Dels kan man ju få andra problem med korrosion om det blir någon galvanisk korrosion emellan vissa ädlare och ädla material. [Gunnar Larsson berättar, åter i bild] Men sen är det också så att de muttrarna som hade setat i pannan, de har ju ändå setat sen 1943 och hållits till nu, muttrar och brickor. Så det är det ju … tycker vi, då är det är ju synd att ändra på ett vinnande koncept.
[maskineriet kickar i gång, ånga ryker] Och så förhoppningsvis kunde de hålla … ja, 70 år lite drygt, de här muttrarna som har setat, så hoppas vi väl i alla fall på 50 år nu då, till nästa gång. Och då … är jag kvar då, så lär jag väl gå runt med käppen och tala om att: ”Så här gjorde vi inte på min tid, utan …” Det får vi väl se. Jag hoppas att jag kommer dit i alla fall.
JAN FAGERSTRÖM, KASSÖR: [bilder av båten visas, trädäcket som glänser, skeppets utsida] Vi hade gjort en budget på 400 000 för trodde att däcket skulle gå på … ja, runt 300 000 och att varvsjobbet skulle gå på 100 000 ungefär. Det slutade på, ja, i runda slängar en miljon. [Jan Fagerström syns i bild igen] Hur klarade vi det då? Hade vi inte fått 400 000 utav Riksantikvarieämbetet och sålt vår bostadsrätt, kontorsrätt var det egentligen, där vi hade kansliet förut för … ja, men det fick vi pengar för. Så utan de pengarna, då hade det varit konkurs. [bilder av maskineriet när det jobbar på] Sen har vi fått in pengar ifrån sponsorer, har vi lyckats jaga in, nu ska vi se, vad blev det? 50-, 75-, 80-, 88 000. Och nu i dag, tack och lov, så fick vi coronastöd utav Södertälje kommun, 185 000. [en bild på Ejdern visas, liggande vid kaj, en gyllene kvällssol går ned i bakgrunden] Och sen biljetter sålde vi för knappt 100 000 i somras.
GERT EKSTRÖM, EJDERNS RÄDDARE: [Gert Ekström, Ejderns räddare, intervjuas i bild. Gert Ekström har en marinblå skeppartröja] När jag var 23 år så åkte jag till Södertälje, men jag ville köpa en gammal brandbil som fanns utanför Södertälje. Men på vägen hem så åker jag via hamnen här och där ligger det ett ruggigt vrak med ett sädesärlebo på länspumpen och jag tänkte: ”Det här är sista stadiet. Ja, men båten var ju söt, jag kanske borde göra någonting av det här?” Så jag åker hem, tänker: ”Det blir ingen brandbil, utan det blir att ringa till Södertälje Hamn och fråga: ’Vad har … vad ska hända med Ejdern?’” Och då svarade hamnen: ”Den är sänkt.”, ”Nej ...”, sa jag, ”... jag såg den igår.”, ”Ja, men då är de på väg att sänka den.” Och då sa det klick, klick i min skalle: ”Kanske man kan få överta den där gratis? För den var ju spännande.” Jag visste ingenting om Ejdern. Efter några samtal med hamnkaptenen och några företrädare för staden, så fick jag överta båten mot att bogserbåten som var kopplad för att sänka Ejdern i landsortsdjupet, om jag övertog det bogserbåtskontraktet, och det vände då från Södertälje till Stockholm, så skulle jag få överta båten.
[historiska bilder av båten] Båten var något så otroligt skruttig, Sjöhistoriska hade velat ha den, men en museichef där skrev att: ”Vi har inte råd, vi hade inte möjlighet att rädda henne.” Men jag visste ju inte bättre, så för 500 kronor bogsering upp till Stockholm, då la vi henne vid stadshuset i Stockholm, så fick jag överta henne. Jag hade bara 150 kronor på mig och bogserbåtsskepparen sa: ”Det här var det jävligaste jag någonsin har bogserat. Vad ska ni göra med den?”, ”Renovera”, sa jag. [bilder från den gamla fakturan] Och då så tyckte han väl att vi var så jäkla tokiga, så jag la 150 kronor som en slags handpenning, de har aldrig frågat efter resterande 350 kronor. [bilder från en dagbok syns, med texter från 1964] Maskinen var utplockad, pannan var skrutt, den skar vi ner till skrot. Styrhytten var borta, taket var borta på övre däck, så det var renovering av allt.
[Gert Ekström intervjuas i bild igen] Så efter ett år till så hittade jag en ångbåt i Söderhamn på rot, den låg på en slip. Den kunde vi ta, ångmaskin och panna, för Ejdern, byggd 1880, måste ju vara ångbåt. Så efter några år så hade vi ångmaskin i henne. [bilder från Ejdern med en stor, klassisk svart skorsten, typisk för ångpannor] Då var det dags att göra ännu mer besiktningar, då fortsatte vi med, så gott vi kunde, allting för att få henne besiktigad för passagerarfart, 120 personer. [bild på Rutger] Då hade Rutger von Essen på Skoklosters slott läst om oss, och han sa: ”Jag satsar pengar på er i Ejdern här, jag vill ha henne i trafik.” [historiska bilder från Södertälje] Efter mina åtta år som … försökte att få det här att fungera i Stockholm, vi bildade ett aktiebolag, så tog en god vän över och vi fortsatte då trafiken nere i Södertälje. Och där går hon ju än i dag och jag tycker att det är ett flytande hembygdsmuseum för Södertälje. Längsta tiden har hon gått här, från 1906. Hon är ju byggd 1880 i Göteborg och där gick hon några år i kusttrafik, byggd för höga vågor, tåla grov sjö. Några av gick hon på Roxen i närheten av Linköping. Hon provgick 1899 i konkurrens med dåvarande Gripsholm, [målning av Gripsholm visas i bild] en ångbåt som var mycket gammal. Så hon gick mellan Mariefred och Stockholm vissa dagar, och de var ju så stolta att de hade fått lilla pigga Ejdern från 1880.
[en gammal bil från när Ejdern kör semesterfirare, och Gert Ekström fortsätter berätta i bild] Det gick ett år ... ja, kanske två, sen så gick hon tillbaks till Roxen, men mellanlandade här i Södertälje och det var då kanske Södertälje fick upp ögonen för Ejdern. Hon var ju så stor, 22 meter lång, så hon skulle komplettera trafiken med två mindre ångslupar som fanns här. [historiska bilder på Ejdern, Gert Ekström berättar vidare i bild] Men ett exempel på en liten ångslup med två däck, en typ av båt som var mycket vanlig, men det är bara Ejdern kvar. Och vi visste väl inte bättre när vi räddade henne än att hon var gammal, vi hade ingen aning om ens var hon hade gått i trafik. [filmsekvenser från maskineriet] Men det här fartyget hamnade i Guinness rekordbok som världens äldsta ångfartyg med propeller och koleldning. Och min efterträdare då, han såg till att ångmaskinen, originalångmaskinen från 1880, kom ner ifrån museet här i Södertälje, som hette Torekällberget, och vi fick tillbaks den ifrån ett museum, vilket är sällsynt. Men det hade bevisats att vi kan ju driva henne och därför är hon ju då som sagt klassad i Guinness rekordbok, utan att vi visste om det, att vi hade räddat något så relativt unikt.
[Gert Ekström berättar vidare i bild] Ja, Ejdern är ju värd att bevaras tack vare att hon är så gammal, men det är inte bara det, det är också att hon fungerar och vi bjuder ju på en upplevelse. Under mina 15, 20 år som däcksman och delvis styrman, så måste jag säga att vi har aldrig upplevt någon missnöjd resenär. [filmsekvens från en kamera som hänger ut över däck, Ejdern åker fram till sjöss, vågorna skvalar] Det är så kul att få bjuda på detta fina kulturarv, en båt som går nästan tyst som en svan.