Man hittade flera kritpipor av bland annat denna variant vid utgrävningen av Jutholmsvraket 1973. Den är holländsk och har ett krönt armborst som tillverkarstämpel på klacken under huvudet. Runt huvudet och skaftets mynning är en prickbård. Skaftet är dekorerat med ett rombmönster med stjärnor i fälten.

Att hitta föremål med årtal, stämplar eller annat som skvallrar om tidsperiod är varje arkeologs önskan under utgrävningar. Mynt med årtal ger oss t ex ett ”tpq”, ett ”terminus post quem”, latin för ungefär ”tidpunkt efter vilken”. Finner man ett mynt med årtalet 1660 i ett vrak t ex kan ju skeppet inte ha förlist innan 1660. Enkel logik!

Att identifiera kritpipor är roligt eftersom det finns en så bra utvecklingsserie kartlagd. Från början är det formens utveckling man har att gå på, men senare finns ofta tillverkarstämplar på piporna.

Eftersom kritpipor är av ett skört material går de lätt sönder och genom historien har folk slängt mängder av trasiga kritpipor. På grund av sin bräcklighet har de också en kort användningstid. Idag är de värdefulla arkeologiska fynd som hjälper oss att datera fyndplatser. Kan man datera en funnen kritpipa kan man utgå från att det som placerats tillsammans med pipan har en nära datering, medan det placerat ovanför pipan en yngre!

Kritpipor har rökts flitigt från 1600-talet och framåt. De äldsta producerades i England. Produktionen flyttade sedan till framför allt den holländska staden Gouda (idag mest känt för sin ost J) där den absoluta merparten av piporna producerats. Man hittar kritpipor från Gouda i hela världen. Det var de protestantiska engelsmän som flyttade till Holland av religionsskäl och som tog med sig kunskapen dit. Flera länder kom senare att tillverka kritpipor, men alla var av antingen engelsk eller holländsk modell. En grov uppdelning dem emellan är att under 1600-talet var de holländska huvudena mer bukiga än de engelska och under 1700- och 1800-talet var de holländska huvudenas kant snedställda, medan de engelska huvudenas kantlinje gick parallellt med skaftet. Även skaften skiljer sig åt, men i huvudsak är det huvudena som avgör modell och tidsbestämning utifrån form och stämplar.

Kritpitpa från Jutholmsvraket sjunket i slutet av 1600-talet. Detta lär vara en engelsk pipa av londontyp som tillverkades 1660-1680. Klackmärket är inristat av pipans dåvarande ägare och är okänd. Ett tecken på att man var rädd om pipan?

I Sverige förbjöds import av pipor 1747. Då tog en nationell tillverkning fart och de flesta fabriker låg i Stockholmsområdet, varav en av de första vid Långholmssundet. De flesta fabrikörerna satte sina initialer på piphuvudet och på så vis kan piporna bestämmas och dateras. Till exempel tillverkade ”potatiskungen” Jonas Ahlströmer pipor i Alingsås och satte sina initialer I.A. på framsidan av huvudena. 

Den äldsta kritpipan i Sverige är från 1595 och funnen i Norrköping.

Därefter kommer skeppet Vasas pipor som är holländska och tillverkade från 1610 och framåt. Eftersom Vasa sjönk 1628 kan någon av de piporna omöjligt vara tillverkade efter 1628. I det här fallet är det vraket som daterar piporna och inte tvärtom. Hade Vasas identitet och förlisningsår varit okänt hade man dock utifrån piporna kunnat daterat vraket till mellan 1610 och 1640 som är tidsperioden för den här typens tillverkning.

Kritpipa hittad ombord på Vasa funnen på övre batteridäck.