För 30 år sedan beställde Ursula Haegerström hem ett hus i miniatyr via en annons i Antik & Auktion. När hon fick hem stommen rappade hon det med husfix och skrev året 1995 på fasaden. Huset fick en murad stengrund med stenar hon plockat på Trouvilles strand på Sandön i Stockholms skärgård. Därefter började hon fantisera fram och inreda ett sjöofficershem som nu har hamnat på museum! 

Alla möbler i huset är tillverkade i skala 1:10 och är antingen köpta i England eller tillverkade av Ursula själv. Skalan måste vara riktig, och då de flesta dockmöbler är byggda i skala 1:12 är det bara att låta fantasin flöda och skapa själv.

I huset ryms inte mindre än 1300 inredningsdetaljer! Tack ock lov erbjöd Ursula sig själv att komma till fotoateljén i museet för att möblera hela huset inför fotografering och så småningom visning i museet.

I januari var hon här och berättade historien om huset i takt med att rummen inreddes, ett efter ett.

Ursula kallar dockhuset ”Stora Ankarsnäs”. Hos oss har det adderats en torrare museibenämning, ”SM 30256”.

Viktigast för Ursula har varit att skapa illusionen av ett verkligt liv. ”En trovärdig scenografi. Inte att alla saker skulle vara perfekta. Ingen parad av små miniatyrer.”

Förebilder finns egentligen inte, men det finns många som inspirerat henne. ”Värstingarna är Drottning Marys dockskåp och Titanias Palats, helt ouppnåbara i sin perfektion. Men de tillverkades av den tidens förnämsta hantverkare och konstnärer. Och beställarna var obegränsat rika…”

Vi tar en rundtur i huset!

Välkomna att stiga genom entrédörren in i hallen

På väggen i hallen hänger vettar och klassiska maritima flaggkartor. De är alla från samma vykort från Sjöfartsmuseet i Amsterdam som Ursula delade i fyra delar, gjorde ramarna, glasade in med hårdplast och dekorerade med soppmakaroner som hon målade i guld i hörnen.

Det står en bronsratt på golvet och en dykarhjälm på spisen. De är faktiskt nyckelringar från museets butik.

I en trappa är det viktigt att avsatserna har rätt dimensioner för att det ska se rätt och riktigt ut. Scenografkompisen Ulf från Ursulas tid på svt tipsade om att bygga en i frigolit först, så det gjorde hon.

Och även om de som bor i huset numera gått i pension lever yrkesstoltheten kvar och man har förstås sin officersmössa liggandes framme!

Vi går igenom dörren in till det lantliga köket

Det stora blå skåpet, bordet och stolarna har Ursula gjort. På stolen till höger står en skål med musslor framför en kokbok. De pyttesmå musslorna har Ursula själv plockat på sandstranden i Ystad.

AGA-spisen är däremot köpt i England. Där blev förresten de riktiga spisarna populära innan de blev så populära här i Sverige.

Någon håller på att baka pepparkakor. De är gjorda i cernitlera med formerna som ligger där bredvid!

Lilla klockan på väggen går faktiskt. Vanligtvis tickar den ganska högt, men nu är batterier slut. Och den lilla saxen går att klippa med…

Vi går tillbaka till hallen och uppför den knarrande trappan till…

matsalen

Här står ett stort ljusgrått slagbord uppdukat till fin middag! Här dricker de öl i ölglas. Allt är så smått, se på den lilla korkskruven! Förut fanns små snapsglas, men de var så vingliga och flög i väg av minsta vinddrag så Ursula slängde dem till slut.

Ovanför dörren står en femmastad fartygsmodell flankerad av lanternor från museibutiken. På väggarna hänger fartygsporträtt, men även porträtt av Oscar II, Shakespeare och Jenny Nyström.

Silvervasen på bordet är Ursulas mormors fingerborg och skänken längst in i matsalen har en skiva av riktig marmor.

Porslinshundarna på byrån är köpta från England precis innan vi skulle hämta skåpet till museet. Så klart måste det finnas ett par sådana i ett sjömanshem. Ursula känner till sjömanstraditionerna. När hon ställer upp de små hundarna vänder hon nosen inåt rummet och förklarar det med att ”familjen är ju hemma!”

Vi går genom dörren in i vardagsrummet

I detta hem som gått i generationer är det viktigt med moderna inslag. Ananastavlan i vardagsrummet till exempel, liksom den moderna soffan med fotpall.

På väggen hänger en HD-tv (som Ursula för övrigt var med och lanserade i Sverige).

På ett inramat foto över dörren sitter en flicka på en badklippa. Det är Ursula själv.

 

Någon är mitt uppe i en patiens. Kudden har Ursula sytt av skaftet på en barnstrumpa som hade ett skepp på sig. Och kolla in den engelska konfekten!

Vi håller i oss och går upp för den sirliga spiraltrappan, eller ”lejdaren” som husets ägare kallar den. Vi kommer då upp i

Biblioteket eller ”Kajutan”

Ett sjökort utgör fondvägg.

Bruno Mattssons populära designfåtölj Pernilla är köpt från ”Kottetoy”, men man flätar sitsen själv. Det var svårt och inget för den med dåligt tålamod berättar Ursula.

På golvet bredvid ligger en Mac, men mus och laddare…

Designljusstakarna Liljan på bordet bakom fåtöljen är gjorda av ”jungfruben” (för att försluta påsar med). I original designades de av Ivar Åhlenius Björk 1939 för Ystad metall och världsutställningen New York World's Fair 1939. Ystad metall lade ned 1969 och numera tillverkar Skultuna mässingsbruk Liljan.

Långkikaren är gjord av svts miniatyrateljé. Ursula arbetade med marknadsföring och public service på svt och ”älskade att hänga i ateljén”.

Böckerna av läderband är gjorda av upphittade damhandskar på Östermalm på väg till och från arbetet på svt. ”Jag hängde upp dem i ett par veckor först ifall ägaren skulle ut och leta.” Sådan har Ursulas regel varit för det hon hittat. Hon har väntar två veckor, har ingen hämtat det då har hon med gott samvete själv tagit hem det.

Nästan alla böcker har Ursula gjort själv. ”På den tiden Bokrean hade tryckta kataloger med omslagen fotograferade rakt framifrån klippte jag ut framsidorna. Jag limmade dem på papp eller trä och gjorde baksidor och ryggar. På en del skrev jag baksidestexter… Fritt spånat. Hoppas någon tar upp dem i framtiden och läser dem!”

Tror ni att böckerna står hur som helst i hyllan? Nej nej, var bok har sin plats och vi har fått med oss en lista över vilken bok som ska placeras var.  

Från biblioteket (eller är det kanske husets mancave?) går vi in i

Badrummet

Badrummet är gammalt, men moderniserat med duschkabin och tvättmaskin. Nästan allt är förstås tillverkat av Ursula, med undantag från den toppmatade tvättmaskinen som är köpt i USA.

Toalettstolen är av trä och cernitlera. En knappnål har blivit spolknapp.

Man ser det inte så tydligt på bild, men duschmunstycket är en in-ear hörlur Ursula hittat på marken. Perfekt!

Se så pilligt! Tandkrämstuben, Edets toarullar och den lilla rakhyveln till exempel, tillverkade av cernitlera. Ursula har använt ett bra förstoringsglas som fästes runt huvudet och hänger ut en bit från pannan för att till exempel skriva ”Colgate” mycket mycket litet. Likaså Edets dubbelkräpp. Den söta lilla Tomteskurburken är kvar sedan Ursulas barndoms dockskåp.

Till sist går vi in i

Sovrummet

Tanken är att flickorna är på sommarbesök hos sina morföräldrar. Det är värdparets sovrum men tillfälligt omgjort till barnrum med leksaker från vinden.

Marina sitter i rödrutig klänning på gunghästen och Ariel sover på sängen. Ansvarslöst att lämna två små barn ensamma hemma på övervåningen kan tyckas, men Ursula förklarar varför det inte finns vuxna dockor i huset.  ”De flesta har stereotypa ansikten i porslin och är klädda i gammaldags kläder som sitter dåligt på kroppen. Tygerna är alldeles för grova. Och slutligen, de kan inte böja på armar och ben.”

Det är i alla fall tur att bullterriern Rosa vaktar nere vid ytterdörren.

Sängarna är från England, där det hålls fantastiska miniatyrmässor. Ursulas gammelmormors virkade spetsar har blivit överkast till sängarna.

Den lilla röda stolen vid dörren kommer från Ursulas eget dockskåp från då hon var barn.

Till höger om sovrumsdörren hänger tre porträtt. Överst hänger en liten bild av Ursulas son, i mitten ett fyrvaktarpar klippt ur Svenska fyrsällskapets tidning Blänket och nederst hänger en inramad bild av Ursulas son som baby liksom en bild på henne själv tillsammans med dottern. 

Kudden med skeppet på sängen är sydd av det andra strumpskaftet från Ursulas dotter då hon var liten. Det första såg vi ju i vardagsrumssoffan.

Vi smyger ut från sovrummet för att inte väcka Ariel för att avsluta samtalet utanför huset.

Ett miniatyrhus

”Jag skulle önska att man inte kallade det ”dockskåp”. Det är nedsättande. När män gör miniatyrer så kallas det ju just det - miniatyrer! Vem skulle komma på tanken att kalla en miniatyrjärnväg för något annat? Leksaksjärnväg? Det finns förstås ”dockskåp” för små barn att leka med. Tåliga lekskåp. Men Stora Ankarsnäs är ett MINIATYRHUS!”

Jag frågar till slut Ursula om ett sådant här miniatyrhus egentligen någonsin blir färdigt?

”Det finns saker jag skulle vilja göra om. Som är i fel skala. Men pekar jag ut dem så ser alla det… Det får bli min hemlighet.”

Länkar:

https://digitaltmuseum.se/0210214843118/dockskap