Yokohama, juni 1884, tre unga och rätt seriösa underlöjtnanter från Vanadis poserar framför kameran i en japansk fotoateljé. Bakom kameran står den fåordige mästerfotografen Suzuki Shin’ichi II som viftar med händerna och försöker dirigera de unga officerarna tills han tycker sig ha komponerat det perfekta porträttet. Därefter exponerar han glasplåten och fryser ett fragment ur tiden.

136 år senare ligger Shin’ichis kabinettfotografi på mitt skrivbord. Jag studerar fotografiet en lång stund och reflekterar över de olika elementen i bilden. De tre unga officerarna är inte mycket yngre än jag själv (jag är 28) och jag kan till viss del relatera till dem. De är unga, plikttrogna, förväntansfulla, äventyrslystna och drömmer förmodligen om att göra karriär och ta sig någonstans i livet. Men de är ovetandes om hur deras lott i livet kommer att se ut. De poserar fortfarande i fotografiet, i det ögonblick som Shin’ichi valde att fånga för 136 år sedan. Ingen aning om morgondagen kommer vara ljus eller mörk, om deras vägval kommer att resultera i ett bra liv. Det får mig att tänka något som Marcus Aurelius en gång skrev; ”We live only in the present, in this fleetfooted moment”, ett fotografi har varken ett före eller ett efter, vi vet varken vad som hände före eller efter att det togs. I det finns bara nuet.

Fast här sitter jag ett sekel senare, med en ganska god insikt i hur deras liv kom att utspela sig efter att bilden togs. Och vilka personerna bakom signaturerna på fotografiets baksida egentligen var.

Fred. Peyron, H. von Krusenstierna, Arvid Lindman.

Fred. Peyron

Den första underlöjtnanten i fotografiet är den 22 år gamla Fredrik Mauritz Peyron, född i Karlskrona den 2 juli 1861. Han kom likt många andra officerare på den tiden från en familj med en lång historik inom marinen och blev således inskriven på Kungliga Sjökrigsskolan som ung grabb, han tog sin examen 1881. Fredrik mönstrade på som underofficer vid Vanadis och deltog i hennes världsomsegling 1883-1885. Efter hemkomsten befordrades han till löjtnant, specifikt 1886. Två år senare fick Fredrik en tjänst inom den franska örlogsflottan och kom att tjänstgöra under trikoloren i drygt tre år. 1892 var han åter i svensk tjänst, då med titeln Kapten, 1893 ingick kaptenen ett äktenskap med grevinnan Augusta d’Otrante.

Efter det är dock uppgifterna lite knapphändiga och röriga.

1897 benämns Fredrik som anställd hos hertig-regenten av Mecklenburg-Schwerin. 1898 som kammarherre hos kronprinsessan Viktoria. 1903 utnämns han till kommendörkapten av 2:a graden. 1905 kammarherre hos drottning Viktoria. 1909 kommendörkapten av 1:a graden. 1911 hovmarskalk. 1912 begär Fredrik avsked ur flottan men kvarstår i reserven. 1912 blir han förste hovmarskalk hos Gustaf V.

Vid 51 års ålder verkar Fredrik ha nått toppen av sin karriär som kommendörkapten av 1:a graden och förste hovmarskalk vid kungens hov. Blott tre år senare, 1915, kom dock Fredriks korta men ljusa kapitel i historien att få sitt slut när både han och Augusta insjuknade i tuberkulos och dog.

H. von Krusenstierna

I bildens mitt sitter den rätt allvarlige Henning von Krusenstierna, född 19 februari 1862 i Uddevalla. Han mönstrade på vid Kungliga Sjöstridsskolan 1876 och deltog redan året därefter i en sjöexpedition med fregatten Norrköping och därefter med ångkorvetten Saga 1878-1882. Henning såg kanske därför sig själv som en väldigt erfaren sjöman när han tillsammans med sina unga kollegor mönstrade på som underlöjtnant på Vanadis 1883 för att delta i hennes storartade världsomsegling.

Efter världsomsegling jobbade sig Henning sakta uppåt i hierarkin, men det gick långsamt och 1890 valde han att tjänstgöra ett år inom den italienska örlogsflottan för att påskynda sin egen karriär. Den meriten visade sig också tillsynes vara den krydda som Hennings CV saknade. Efter sim hemkomst befordrades Henning till kapten och placerades inom flottans stab. Efter år 1900 tar Hennings karriär fart (efter att han involverat sig själv i diverse olika styrelser och uppdrag) och med ett par års mellanrum tillskansar han sig både nya titlar (kommendörkapten av andra graden 1903, kommendörkapten av första graden 1909, kommendör 1912) och ordnar, såsom Vasaorden och Nordstjärneorden. Kort sagt en ’rising star’ inom marinen.

Under åren 1906-1909 är Henning verkställande chef för Sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition. 1910 kontaktas Henning av en gammal skeppskamrat från Vanadis som råkar vara Sveriges statsminister. Han erbjuder Henning en ministerpost. Henning tackar ja och blir samma år en partilös sjöminister (idag försvarsminister). Fast den politiska karriären blir kort då regeringen avgår redan under det efterföljande året. Fast livet rullar vidare för Henning som fortsätter sin karriär inom det marina.

År 1916 tillträder den nyutnämnda konteramiralen Henning von Krusenstierna sin nya roll som chef för marinstaben och blir även samma år tilldelad Svärdsorden. År 1923 utnämns han till viceamiral.

Vid 65 års ålder, 1927, tilldelas Henning titeln amiral och efter att han nått toppen av sina karriär börjar han runda av och tar samma år aktivt avsked ur flottan och övergår till flottans reserv. Efter sin pensionering från flottan spelar han också en roll som ledamot i krigshovrätten fram till 1932.

Henning von Krusenstierna somnade in i sitt hem på Äppelviken 1933. Han benämns i rullorna som ogift och ligger begravd på Galärvarvskykogården i Stockholm.

Arvid Lindman

Den tredje och sista mannen på bilden, med den Napoleon inspirerade posen, är Arvid Lindman. Likt de övriga två blev han inskriven vid Kungliga Sjökrigsskolan 1876 och blev efter sin examen (1882) utnämnd till underlöjtnant, och mönstrade sedan på ombord på ångfregatten Vanadis. Arvid utnämns 1887 till löjtnant men väljer 1889 att flytta över till flottans reserv efter att ha blivit erbjuden en bra tjänst vid Iggesunds bruk.

Efter tre år, 1892, blir Arvid den nya verkställande direktören för Iggesunds bruk och utnämns samma år till kapten inom flottans reserv samt blir invald som ledamot i Gävleborgs läns landsting. Något som kanske vittnar om att han var en både vältalig och respekterad person… och som i sin tur kanske kan förklara hans snabba klättringar på karriärstegen…

1901 blir Arvid VD för LKAB. 1902 erbjuds han posten som finansminister (men tackar nej). 1903 ny VD för Strömbacka bruk. 1904 nya generaldirektören för Telegrafstyrelsen. 1904 vald till riksdagsman för Gävleborgs län. 1905 utnämnd till kommendör inom flottans reserv. 1905 utnämnd till överadjutant i konung Oscar II:s stab. 1905 erbjuds Arvid posten som sjöminister (och tackar ja). Inom loppet av 5 år (1900-1905) har Arvid gjort vad man skulle kunna beskriva som en kometkarriär, och den tog inte heller slut där.

Vi kan säga mycket om den politik som förs idag, den kan framstå som ganska svajig och osäker med politiker och koalitioner som är mer fokuserade på att kasta träck än att diskutera samhällsproblem med varandra. Fast det beror kanske på vad vi jämför med, dagens politiska läge är ändå hyggligt bra om vi jämför med regeringsåret 1905/1906 då Sverige hade fem olika regeringar.

Regeringsåret 1905/06 var ett mycket känsligt och kaosartat år inom svensk politik som karaktäriserades av två heta potatisar, unionsupplösningen och rösträttsreformer. De två första regeringarna (Regeringen Boström II & Regeringen Ramstedt) fälldes av turerna kring unionsupplösningen medan de två efterföljande regeringarna (Regeringen Lundeberg & Regeringen Staaff I) verkar ha fallit pga. sina oförmågor att tackla den växande rösträttsfrågan. När den femte regeringen skulle utses tillfrågades först den tidigare jordbruksministern Alfred Petersson, han tackade nej. Därefter den tidigare utrikesministern Fredrik Wachtmeister, han tackade nej. Därefter den tidigare sjöministern Arvid Lindman, han tackade ja och bildade därefter regering.

Den 29 maj 1906 tillträdde den högerorienterade Regeringen Lindman I med ingen mindre än den tidigare underlöjtnanten Arvid Lindman som statsminister (som 1910 erbjöd sin gamla skeppskamrat Henning posten som sjöminister). Arvid tog sig an den problematiska rösträttsfrågan som hade fällt de två föregående regeringarna och med stor försiktighet samt flera kompromisser drevs en reform genom som ökade antalet röstberättigade människor i Sverige från ca 500.000 till 1.000.000. Ironiskt nog blev Arvids rösträttsreform också det som gjorde att hans regering förlorade valet 1911.

Efter sin valförlust fortsatte Arvid att verka inom politiken, bland annat med att modernisera högerns politik och kampanjande. Utanför politiken var han fortfarande aktiv inom flera av de tidigare nämnda företagen och utökade dessutom sitt CV 1916 med titeln ”styrelseordförande” i Telefonaktiebolaget L.M. Ericsson. Sedan 1907 kunde Arvid dessutom titulera sig själv som konteramiral (inom flottans reserv).

Under 1917 spelar Arvid en kort tid rollen som utrikesminister i Regeringen Swartz (som avgick redan efter ett halvår). Tre år senare, 1920, undertecknade han tillsammans med flera andra ledande politiker (däribland Hjalmar Branting) en motion som sedan bifölls av riksdagen och längre fram ledde till upprättandet av det Rasbiologiska institutet.

1928 utspelade sig det s.k. Kosackvalet inom vilket Socialdemokraterna ådrog sig en svidande valförlust. Vilket i sin tur ledde till att Arvid än en gång kom att axla manteln som statsminister, denna gång över en minoritetsregering. Som statsminister, 1930, försökte Arvid driva genom ett förslag om höjda spannmålstullar till stöd för det inhemska jordbruket, men förslaget fälldes av liberaler och socialdemokrater vilket resulterade i att Regeringen Lindman II avgick. Arvid valde att lämna riksdagspolitiken för gott 1935. Han beskrevs som en modern politiker som var engagerad, vältalig, resultatinriktad och skicklig på att samarbeta med sina politiska motståndare.

Den 9 december 1936 befann sig Arvid Lindman i ett flygplan på Croydon Airport i England. Dimman låg tät den dagen och när planet från det holländska bolaget KLM, med destination Amsterdam, lyfte från startbanan så gjorde man det i fel riktning. Strax efter start kolliderade flygplanet med en skorsten som var döljd av dimman och störtade kort därefter i ett hus. Samtliga passagerare omkom, däribland även autogirots uppfinnare Juan de la Cierva.

Arvid Lindman begravdes den 12 december på Norra begravningsplatsen i Stockholm.

Det var den långa berättelsen bakom ett litet fotografi taget i Yokohama 1884.