Människan har sedan lång tid fascinerats av polarområdena. Idag är det många som även fängslas av de expeditioner som tidigt utforskat dessa områden.

Jag har tidigare bloggat om den svenska Spetsbergsexpeditionen 1872-1873 under ledning av A.E. Nordenskiöld. Arkivmaterialet berättar om sjukdomar och andra svårigheter som expeditionen mötte på resan. Nu är det dags att blicka söderut, närmare bestämt mot södra ishavet och Antarktis i sällskap med en släkting till Nordenskiöld.

De norra polarområdena var till stor del redan utforskade mot slutet av 1800-talet. Uppmärksamheten började därför riktas mot de södra områdena. 1895 landsteg norrmannen Carsten Borchgrevink som första person ”sydkontinenten”. Fartyget han åkte med hette Antarctic. En lång rad expeditioner började nu utforska de stora okända polartrakterna söderut.

En av de tidiga expeditionerna till sydpolen var den Svenska Antarktisexpeditionen 1901-1903. Polarforskaren Otto Nordenskjöld, på mödernet släkt med A E Nordenskiöld, med besättning gav sig av från Göteborg den 16 oktober 1901 med destination sydpolen. Antarctic ansågs lämpligt även för denna färd och fick därför återigen resa söderut.

Syftet med expeditionen var att få mer kunskap om områdets geologi och geografi samt att samla in djur- och växtfossilier.

Efter ett par månader kom expeditionen fram till ön Snow Hill där man upprättade ett basläger. Nordenskjöld och en liten grupp forskare skulle stanna på ön för att arbeta. Resten av besättningen skulle fara vidare med Antarctic och ägna sig åt vetenskapligt arbete runt Falklandsöarna, Sydgeorgien och Eldslandet.

På senhösten 1902 var planen att Antarctic skulle återvända till Snow Hill för att hämta upp Nordenskjöld och de andra. Men is- och väderförhållandena gjorde det omöjligt att ta sig fram. Tre män sattes därför i land för att med släde försöka komma fram till Snow Hill. Men de måste ge upp även det. Istället tvingades de tre männen bygga en enkel hydda i en vik för att klara vintern. Platsen gavs senare namnet Hoppets vik (Hope bay på engelska, Esperanza på spanska) efter att de tre expeditionsmedlemmarna under väldigt tuffa förhållanden övervintrade där mellan 1902-1903.

En orkanliknande storm och ett väldigt isflak träffade Antarctic som fastnade i isen. I mer än en månad kämpade besättningen med att försöka få loss fartyget och täta luckor, men den 12 februari 1903  sjönk hon. Alla ombord lyckades ta sig till närmaste ö, Paulet ön, där de byggde en hydda att övervintra i.  Expeditionsmedlemmarna var nu alltså splittrade och befann sig på tre olika platser.

Hemma i Sverige förstod man att något gått snett då inga livstecken hörts från den nordenskjöldska expeditionen. En undsättningsexpedition började därför organiseras.

Kapten Olof Gyldén (1867-1943) utsågs till befälhavare för den antarktiska undsättningsexpeditionen och fartyget Frithiof lämnade Sverige i april 1903 för att bege sig till Antarktis.

De tre männen vid Hoppets udde livnärde sig på pingvin och säl under den hårda antarktiska vintern. Efter sju långa och svåra månader blev vädret gynnsammare och de lyckades ta sig till Snow Hill. Ungefär samtidigt tog sig även övervintrarna på ön Paulet ön till Nordenskjöld och de andra. Alla expeditionsmedlemmar var nu återförenade vid baslägret.  

Den svenska antarktiska undsättningsexpeditionen var inte den enda expeditionen som skulle försöka rädda Nordenskjöld. Argentina och Frankrike skickade också fartyg. Det kallades officiellt för ett samarbete men blev i själva verket en tävling om vem som skulle hinna först och vinna äran.

I början av december 1903 kom Olof Gyldén med besättning fram till Snow Hill.

Där möttes de av en tom stuga med ett meddelande om att argentinarna varit där och räddat svenskarna en månad tidigare. Nordenskjöld med besättning befann sig redan i Buenos Aires där de tagits emot som hjältar och den argentinska undsättningsexpeditionen vann stor ära. Det måste onekligen varit ganska snopet att ha rest så långt och sedan vända hem med svansen mellan benen.

Huset på Snow Hill står kvar än idag och är skyddat som kulturminne. Men det hotas av klimatförändringarna. En argentinsk-svensk forskningsexpedition (Cultural Heritage Antarctica 2020, or CHAQ 2020) har därför under jan-februari I år studerat och dokumenterat de historiska lämningarna av Den svenska Antarktisexpeditionen 1901-1903.

På websidan Melting history finns intressant information och även en intressant blogg där forskningsexpeditionen skriver om arbetet. Resultatet av projektet ska bli tillgängligt för allmänheten på olika sätt, genom utställningar, film och 3D presentationer. Spännande!

Den svenska expeditionen till Antarktis var en av Sveriges mest betydelsefulla polarexpeditioner när det gäller de insamlade vetenskapliga resultaten. Men undsättningsexpeditionen nådde varken vetenskapliga framgångar (vilket ju inte var syftet) eller någon heder av att ha räddat besättningen. Men det är inte bara lyckade expeditioner och framgångsrika människor som är intressanta. De mer glömda berättelserna är ofta minst lika spännande.

Länkar:

https://meltinghistory.org/ (extern länk)