På Livrustkammaren i Stockholm finns världens äldsta bevarade uppstoppade häst, Gustav II Adolfs Streiff. Han stred tillsammans med sin ryttare i slaget vid Lützen 1632, där kungen som bekant blev skjuten och dog, medan Streiff själv klarade sig och dog först året därpå.

Jag följer med intresse @livrustkammaren på Instagram. Bland annat delar de med sig av en serie i fyra delar om just Streiff där konservator Ann Holmström berättar om tidens hästideal.

Man trodde att hästens färg återspeglade dess egenskaper. "Bruna hästar var bäst", medan svarta ansågs slöa och röda eller fuxfärgade ansågs för eldiga. Helst ska också den bruna hästen ha ett vitt tecken i pannan. Allt detta för att efterlikna Bukefalos. Han var brun med stjärn i pannan och var Alexander den Stores häst, den makedonske härföraren som under lång tid var den största förebilden för Europas regenter.

Jag kommer då att tänka på när vi lät restaurera vårt stora akterspegelornament från skeppet Carolus XI som sjösattes 1678. Ornamentet visade Karl XI på en brun häst. Men se! Då konservator Anna Catellani varsamt avlägsnar det översta färglagret träder en skimmel fram! På hästfackspråk betyder det en ljus, ofta vit häst med grå fläckar. Så skimlar då, vilka egenskaper ansågs de ha?

Jag gör en del ansträngningar, men hittar ingenting om vita hästar. Jag måste gå till källan: Ann. Jag mejlar henne och får snabbt ett kunnigt svar. Hon berättar att hon helt enkelt själv har läst litteratur från tiden 1550-1650. Då lutade man sig mot Plinius d. ä:s lära, romaren som skrev Naturalis Historia, en slags encyklopedi som innehöll alla möjliga vetenskaper han tagit till sig under livet. Under lång, lång tid därefter var det huvudverket för framtida vetenskapsmän. Plinius dog år 79 vid Vesuvius utbrott.

Plinius menade bland annat att temperament och färger kopplas till kroppsvätskor och himlakroppar. Men det var förstås viktigt att få fram de bästa hästarna för en armé och man gick därför inte enbart på färg. Viktigast var en enhetlig färg på hästarna inom kavalleriet, vilket förvirrade fienden bäst. Bruna hästar är mest camouflerade och alltså bäst.

Men då blir det svårt när man ser Carl Wahlboms återgivning 1855 av dramatiken vid Lützen. Målningen på Nationalmuseum är visserligen gjord mer än 200 år efter slaget och är troligen starkt skönmålande. Här trängs nämligen vita, bruna och svarta hästar med skäckar i strid och enligt samtidskällorna lär det alltså inte alls ha sett ut så när det gäller hästkulörerna.

Tillbaka till Karl XI:s vita häst. När man söker bilder av kung Karl XI får man övervägande träffar på dem då han sitter till vit häst. De flesta vita hästar föds svarta eller mörkbruna, vilket redan under renässansen ansågs spännande och lite gåtfullt. Men det finns också de raser som föds vita och som ansågs kungliga. Men en vit häst sticker ju ut i mängden och blir en lätt måltavla. Red verkligen självaste kungen på en vit häst i strid? Jag får inte ihop det hela.

Jag har utgått från att skeppets Carolus XI:s akterspegel inte visar kungen på sin skimmel under strid, utan i en fredssituation där han manifesterar sig som hjälte och härskare. 1678 sjösattes 82-kanonersskeppet Carolus XI i Stockholm och samma år färdigställde bildhuggaren Henrik Schütz det stora ornamentet att montera bak på akterspegeln: Karl XI till häst. En ljus häst som är närmare vit är brun. 

Men åter igen håller det inte riktigt. Fyra år senare målar David Klöcker Ehrenstrahl den mest berömda målningen av Karl XI. Den finns i Nationalmuseums samlingar och föreställer Karl XI på den vita Brilliant under slaget vid Lund. Frågan är om man ska se målningen som en manifestation av krigsherren och härföraren Karl XI där man passat in de mest fantastiska attributen snarare än avbildat verkligheten? Satte man verkligen kungen på en häst som utmärkte sig på grund av sin färg och som därmed utgjorde en enkel måltavla? Är det någon som vet mer om Karl XI och Brilliant? Jag undrar om de verkligen var parhästar i slaget vid Lund.