Sjöhistoriska museet samlar olika typer av båtar. En stor kategori i samlingen utgörs av kanoter. Kanotpaddling kan kanske sägas vara båtlivet i dess mest ursprungliga och enklaste form. Egentligen är ju de ekstockar som tidiga nordbor använde, en form av kanot. Från början har våra förfäder säkert begagnat sig av en stock för att ta sig över ett vatten och ur detta har enkla former av båtar vuxit fram. ”Man tager vad man haver” så att säga.

Det var under det sena 1800-talets naturromantiska era som kanotsporten först kom till Sverige. De tidiga kanoterna var kombinerade paddel och segelkanoter.

Under 1800-talets sista decennier växte ett intresse för naturen och dess hälsosamma inverkan på den moderna människan fram. Stadsborna sökte sig ut från städernas smuts och damm för att kunna njuta av ren luft och friska bad. Detta plötsliga intresse för naturens härdande kraft var ingalunda något som uppkom i Sverige. Nejdå, det hela började i England och Nordamerika och spred sig sedan över resten av västvärlden och främst bland de bättre bemedlade samhällsklasserna.

Ur denna rörelse kom även intresset för kanotsportens sunda fostran av både kropp och själ. Det var framför allt inom marina kretsar som kanoter först började användas. Vid långresor hade engelska flottans officerare kommit i kontakt med ursprungsbefolkningens kanoter och genom kontakter med andra länders flottor blev svenska officerare inspirerade och tog med sig nya idéer och innovationer hem. En intresserad och förvånad skärgårdsbefolkning kunde på fjärdarna utanför Karlskrona redan under förrförra seklet skåda tidiga kanotister. En befolkning som genast såg de nya farkosternas fördelar vid sjöfågeljakt. Små grundgående båtar som tyst kan glida in mot ett skär blev till utmärkta jaktredskap. Kanoterna modifierades och anpassades efter behoven och den, för östra Blekinge, typiska jaktkanoten såg dagens ljus.

En av de främsta ivrarna för kanotsport var kommendören Carl Smith. Smith var kusin med ”den svenska idrottsrörelsens fader” Victor Balck som bland annat gav ut ”Tidning för idrott”, den ledande tidskriften för idrott och friluftsliv. Carl Smith var en flitig skribent i kusinens tidning och propagerade under hela sitt liv för seglingens betydelse för hälsosam fostran och rekreation. Han framhöll också att seglingen gjorde sig bäst i små båtar, gärna i form av de lokala båtar som den bofasta befolkningen använde. Smith inte bara seglade och paddlade utan han konstruerade också mängder av båtar. Både kanoter och lite större båtar växte fram under hans stift.

Carl Smith på utfärd i kanot 1967 (Fo56552A)

Sjöhistoriska museet har i sin båtsamling flera konstruktioner signerade Carl Smith. Den båt som brukar kallas för ”den första turistsegelbåten”, Pallakis är en konstruktion sprungen ur Smiths idéer om det enkla båtlivet. Den byggdes för officerskamraten Christoffer Lemchen vid Rosersberg, norr om Stockholm och är endast omkring 7 meter lång och bär stor och mesanmast. I Pallakis är användningen av varenda litet skrymsle väl uttänkt för största möjliga utnyttjande och komfort. 1893 sjösattes Pallakis som naturligtvis inte var utrustad med motor. Utan vind användes åror som ju enbart förhöjde upplevelsen och härdandet av den egna kroppen.

Smith ville sprida sina idéer och ge alla en möjlighet att bygga sin egen båt. Han experimenterade därför med olika material. Inte enbart trä kom till användning utan även plåt och till och med papp. Allt för att göra båtarna så billiga som möjligt och genom detta vara överkomliga för alla och envar. (Fast det där med pappkanoter blev nog inte så lyckat?)

Kanotsporten blev snabbt populär bland studenter och en kanotförening bildades i Uppsala redan 1899. Tyvärr upplöstes föreningen några år in på 1900-talet eftersom medlemmarna skaffade sig större båtar. Den äldsta och ännu aktiva kanotföreningen i landet är därför FKI, Föreningen för kanotidrott som bildades år 1900 i Stockholm. Från början höll föreningen till vid Djurgårdsbrunnsviken, i närheten av Nobelparken men efter några år flyttar man ut till Hundudden och den lilla Måsholmen där ett nytt klubbhus invigdes 1913. Vid den tiden var kanoterna fortfarande kombinerade segel och paddelkanoter men ganska snart delar kanotisterna upp sig med fokus på antingen paddling eller segling. 1939 skiljs segel och paddelkanoter slutligen upp var för sig där segelkanoterna kom att tillhöra Seglarförbundet och paddelkanoterna Kanotförbundet. FKI samlar än i dag kanoter av både segel och paddeltyp. Givetvis var Carl Smith aktiv medlem i FKI.

Lilla fina Carmen, byggd 1882 (SM 24967)

I museets båtsamling finns den vackra segelkanoten Carmen, byggd vid Långholmens varv 1882. Carmen är en långfärdskanot, ritad av Smith och byggd i ett flertal exemplar. Smith kallade modellen för Helsa. Museets exemplar (Carmen) ägdes av en doktor Rudberg som var läkare ombord på ångfregatten Vanadis vid dennas världsomsegling 1883- 1885. Rudberg tog med sig Carmen på Vanadis för att kunna göra utfärder och närmare utforska omgivningarna i alla de hamnar som anlöptes. Carmen har därför seglat såväl i Patagoniens övärld som i vikarna runt Corsika. En mycket berest kanot således.

En annan Smithkonstruktion i båtsamlingen är den märkliga plåtkanoten ”Skramla”. I ett nummer av ”Tidning för idrott” beskriver Smith en färd långt ut i havsbandet med en kanot tillverkad i tunn plåt. Färden är vådlig med sjö och vind men allt går bra och Smith är nöjd med sin plåtkanot. Han döper den förståeligt nog till ”Skramla” på grund av ljudet i den. Skramla byggdes av Klarafors bruk i Värmland och blev med järnväg skickad till den förväntansfulle konstruktören i Stockholm. Till museet kom ett exemplar i början av 2000-talet tack vare en påpasslig man i Roslagen. När denne passerade en skrothög som skulle destrueras skymtade han ett par märkliga kanoter i röran. Efter förfrågan fick han tillåtelse att ta dem med sig. Mannen kontaktade Sjöhistoriska museets samlingspersonal och jag fick uppdraget att handlägga ärendet. Tillsammans med en arbetskamrat körde jag omgående upp mot Roslagen och fick aningarna bekräftade att det var två stycken Smithkanoter av typen Skramla som lyckligtvis räddats undan skrotpressen. Museet blev erbjudna den ena som gåva och det var en lycklig intendent som med en Skramla utökade Sjöhistoriskas kanotsamling.

Carl Smiths ritning till Skramla (1967:17:13)

Detalj av Sjöhistoriska museets ”Skramla” (SM 28590)

I nutid 2020 kan vi åter ana samma tankar som en gång för över 100 år sedan kom att prägla Sverige. Fler och fler människor söker sig ut i naturen med samma friluftslängtan som det sena 1800-talets stadströtta naturivrare. Vi vandrar miltals i fjällvärlden mellan enkla stugor eller lämpliga tältplatser och vi längtar ut till samma ”skärgårdens kärva kustlandskap” som redan Carl Smith på sin tid ville locka oss till.

Den blekingska jaktkanoten tillverkas numera i glasfiber och de prisvärda kajaker vi använder är i stryktålig plast. Vi sover i snabbtorkande lättviktstält och stuvar ner våra gortexkläder i vattentäta säckar. I friluftslivets barndom var det enbart ylle som gällde. I tjocka yllekavajer, utan flythjälp och i små, hemmabyggda kanoter upptäckte pionjärerna tjusningen som kanoternas minimala skrov skänker sin användare. Materialen har förändrats under åren men det är med samma frihetskänsla och upptäckarglädje vi ger oss ut på vattnet med kanoter idag som för 140 år sedan.

”Skärgårdens kärva skönhet” i kajakperspektiv 2019.