Åtsida på Stora Amaranterorden med texten Memoria Dulcis, "Ljuvt skall minnet härav vara". (O 11570)

Trettondagen år 1653 inföll den 6 januari. Då höll Drottning Kristina en stor fest för sina närmaste vänner, 16 herrar och 16 damer. Hon själv föreställde herdinnan Amaranta och gick runt och serverade sina ”gudar, gudinnor, herdar och herdinnor”. Alla fick ett stjärnformat tecken av drottningen med Amarantas dubbelinitial omsluten av en ”corona civica”, en medborgarkrona. För sina vänner hade hon skapat Amarantorden och utlovat middag varje lördag på Ulriksdals slott. Ett mycket ärofyllt arrangemang varje lördag, eller möjligtvis ett påtvingat umgänge.

Bland vännerna fanns ambassadörerna från Spanien, Frankrike och republiken Venedig. En av de hetaste ungkarlarna just då var den vackre, belevade och bildade Magnus Gabriel De la Gardie. Honom bjöd hon givetvis in och han var en av de som mottog en orden. Magnus Gabriel fick efter hand flera utmärkelser och förläningar av drottning Kristina. Det har hävdats att de hade ett kärleksförhållande, vilket inte behöver vara sant. I så fall var det snarast ”upp som en sol och ned som en pannkaka”, för sannolikt hann han precis få sitt medlemssällskap i Amaranterorden innan han senare samma år hamnade i total onåd hos drottningen. Han hade förtalat henne och blev därför suspenderad som regeringsmedlem och uteslöts i december från hovet.  

Fick han behålla sitt ordenstecken tro? En medalj är en gåva till den som får den och kan i regel inte tas tillbaka. Men en orden ska ju egentligen återlämnas vid mottagarens död, men lär kunna återkallas tidigare om det finns skäl till det. Och att hamna i onåd hos drottningen torde väl vara ett sådant skäl? Sedan ordnarna instiftades 1748 har det funnits regler just för att återta en orden då mottagaren visat sig ovärdig. Det sker högst sällan och ofta då efter att mottagaren dömts för ett grovt brott. Ett exempel är Stig Wennerström som fråntogs Svärdsorden och Vasaorden 1964 efter att ha dömts för spioneri. Senast bland de fåtal är den så kallade kulturprofilens Nordstjärneorden, som återkallades av kungen 2019. Då hade det inte hänt på 45 år.

Amaranterorden blev kortlivad. När Kristina abdikerade 1654 upphörde den efter alltså bara ett år. Drygt 100 år senare skapades dock en ny orden  inspirerad av Kristinas. Den döptes till Stora Amaranteorden och lever än idag. Orden har sex grader. Till sin första grads dekoration användes just Kristinas stjärna, med dubbla, mot varandra vända amaranter i amarantrött band med gröna kanter. Museet är inte så lyckligt lottat att vi har en av ordnarna från Kristinas 1600-tal, men väl två från Stora Amaranterorden. De utfärdades 1841 till kommendören Frans Ferdinand Thomson (1819-1894) och skänktes till museet av hans dotter Marianne Thomsons sterbhus 1957. den lämnades uppenbarligen inte tillbaka vid hans frånfälle 1894. Hör det inte egentligen till ovanligheten att en orden lämnas tillbaka då mottagaren dör? Jag undrar annars varför så många ordenstecken finns i museisamlingar och i omlopp på auktioner. 

Frånsida på Stora Amaranterorden. Båda årtalen : 6 januari 1653 då drottning Kristina instiftade orden första gången, 24 juli 1760 då den instiftades så som den fortlever idag.