I en tid då vi ständigt utsätts för teknikstress och bombarderas med digitala intryck kan det kännas som en befrielse att få dra sig undan till miljöer där tiden gått långsamt. En sådan plats är Sjöhistoriska museets bibliotek, som är relativt oförändrat sedan öppningen 1938 även om nya titlar självklart fyllt ut hyllraderna.

Hans Orstadius, som arbetat här i över trettio år, bär på djupgående ämneskunskaper som kommer besökarna till del. När han visar runt bland rariteterna dyker mycket spännande upp, men extra nyfikna blir vi på en åldrig foliant där pärmarna bär spår av handkolorering och dekorationer i form av pappersrosetter. Det visar sig vara ”Tavole naturali istoriche di Scilla e Cariddi e del Canale di Messina”, utgiven av italienaren Antonio Minasi i Neapel år 1775. En etikett berättar att verket 1936 köptes in från Thulins antikvariat för 35 kronor.

Dominikanerprästen Minasi (1736–1806) växte upp i Scilla i Kalabrien och intresserade sig tidigt för naturvetenskap. År 1773 utsågs han till professor i praktisk botanik vid La Sapienza-universitet i Rom. Samma år fick han i påvligt uppdrag att resa genom kungariket Neapel och Sicilien för att samla in fossiler, växter och mineraler till Pio Clementino-museet i Vatikanen. Syftet var också att dokumentera vackra vyer i det napolitanska kungadömet, och med på resan fanns den holländske målaren Willem Fortuyn.

Uppdragsgivaren, påven Clemens XIV, avled 1774 och hans efterträdare Pius VI visade ett mycket ljummet intresse för att fortsätta bekosta projektet. Genom sina kontakter i vetenskapliga kretsar kunde Minasi ändå få de vackra vyerna med lärda texter publicerade och bevarade för eftervärlden.

Tillsammans med en serie vyer av Fortuyn (överförda till kopparplåt av gravören Bernardino Rulli) berättar fader Minasi bland mycket annat om de förrädiska strömmarna i Messinasundet mellan Italien och Sicilien. De har genom historien utgjort ett så pass stort faromoment för sjöfarten att de satt sitt avtryck i de antika legenderna.

I den grekiska mytologin blev den vackra nymfen Skylla förvandlad till ett monster med sex hundhuvuden genom en förbannelse. Hon tog sin tillflykt till klipporna på fastlandssidan av Messinasundet och försökte ta livet av alla sjömän som kom i närheten.

På andra sidan sundet fanns ytterligare ett vidunder; Karybdis. Hon var ursprungligen dotter till havsguden Poseidon och hjälpte sin far att lägga land under vatten. Zeus, som upprördes av att Karybdis hjälpt till att stjäla land från honom, förvandlade henne till ett fruktansvärt monster fastkedjat vid havsbottnen. Tre gånger om dagen svalde hon enorma vattenmassor för att sedan spotta ut dem och skapa strömvirvlar som sög ned skepp i djupet.

Bland dem som råkade ut för Skylla och Karybdis fanns hjälten Odysseus, som med sina män måste passera sundet på väg hem från det trojanska kriget. Han lydde gudadottern Kirkes råd och beordrade sin besättning att segla aningen närmare den sexhövdade Skylla, som omgående dödade samma antal av Odysseus män. Eftersom alternativet skulle varit att skeppet och hela besättningen gick i kvav i Karybdis malströmmar var ändå detta det minst onda av två onda ting. Nu var i och för sig inte prövningarna över för Odysseus och hans sällskap: eftersom de misshagat solguden Helios kastades deras skepp tillbaka ut på havet och slukades ändå av Karybdis.

Legenden om Skylla och Karybdis gav upphov till det romerska uttrycket ”incidit in scyllam cupiens vitare charybdim”, fritt översatt att den som vill undvika Skylla istället hamnar hos Karybdis. Innebörden blir att behöva välja mellan pest och kolera, och vilken sjöfarare vill det?

På italienska fastlandet har vidundret Skylla gett namn åt staden Scilla, som domineras av den klippa där hon enligt sägnen hade sitt tillhåll. Härifrån härstammade alltså Antonio Minasi, och hans ingående kunskaper om den lokala geografin bör ha kommit väl till pass för att kunna beskriva omgivningarna för en läsande publik.

På ett av kopparsticken visas fartyg i det stormpiskade Messinasundet, bland dem ett engelskt skepp som försöker ”undvika klipporna på båda sidor av Scilla, fulla av ond bråd död”. I en infälld detaljbild ser vi Skyllas grotta, ”i vilken havets bränningar tjuter”.

Ett annat av kopparsticken beskriver de optiska synvillor som går under namnet Fata Morgana – hägringsfenomen där objekt och områden bortom  horisonten blir synliga, men kraftigt förvrängda så att de sträcks ut i höjdled. Fata Morgana uppstår när varm luft befinner sig ovanför kall luft och är vanligt förekommande i Messinasundet.

Nästa gång vi botaniserar bland bibliotekets rariteter kommer det handla om pedagogisk litteratur, närmare bestämt en handbok i riggning och tackling med en dunkel tillkomsthistoria.