Harald Sallberg, odaterad (SB 1597)

I samlingarna har vi några teckningar på grå kartong av Harald Sallberg. Han var konstnär, framför allt grafiker, och mest känd för sina stockholmsskildringar. Men det vi har är pennteckningar. De är odaterade, men Sallberg levde mellan 1893 och 1963. Det känns nästan som om de kan vara utförda på uppdrag, kanske av museet inför invigningen 1938? De illustrerar hur man förr kunde mäta solens höjd med olika instrument som jakobsstav, ett armborst, med kvadranter, men även en viking som mäter solens höjd med sin sköld som han använder som solkompass. Hm. Intressant. Jag har aldrig läst mig till den användningen av vikingatida sköldar. Jag känner till att man använde solstenar, studerade fåglars färd över havet mot land o.s.v., men inte att skölden skulle ha kunnat användas som ett slags astrolabium eller solkompass. Den känns stor och otymplig till det.

Jag måste fråga min kollega tillika marinarkeolog Håkan Altrock som själv seglar på vikingavis!

Jodå, Håkan kan mycket om det här. Nja, att man använde just en stor sköld är väl visserligen möjligt, men det måste vara både bekvämare och bli mer exakt med ett mindre instrument. Men att man har haft instrument för att ungefärligt navigera efter solhöjden menar Håkan är helt klart och berättar om solkompassen från Uunartoq.

1949 fann arkeologer en halv träskiva med utskurna flikar i ett kloster från 1000-talet vid Uunartoq på Grönland. Den brukar rekonstrueras med ett litet handtag under skivan som hålls horisontellt. Skivan var ungefär 7 cm i diameter.  I mitten satt ett förmodat litet stift, som kastade en skugga från solens riktning. Vissa tror att den kan ha kompletterats med kristaller som gjort det möjligt att navigera även då solen stod lågt eller till och med under horisonten.

Rekonstruktion av solkompass från vikingatid (S 6308)

En replika av solkompassdelen från Uunartoq finns i våra samlingar, liksom en rekonstruktion av hur den kunnas sett ut intakt. 

Originaldelen finns i samlingarna hos danska Nationalmuseum. Kronborgs slott har gjort en gipsavgjutning som vi i vår tur gjorde en kopia av 1957. En kopia av en kopia alltså. Därtill har vi på museet gjort en kopia av en rekonstruktion som gjorts i Köpenhamn. 

Men det råder olika meningar om hur solkompassen användes. Vissa forskare menar istället att den lika gärna kan ha använts som ett astrolabium som istället mätte himlakroppars vinklar för att ta reda på latitud eller tid. Runda astrolabier var avsedda för navigering på land, de genombrutna sjöastrolabierna kom senare. De äldsta är oftast arabiska, men kanske kände redan vikingarna till denna navigationsmetod här uppe i norr.

I de isländska sagorna nämns en ”husanotra”, som skulle kunna vara ett sådant astrolabium. Den isländske upptäcktsresande vikingen Torfinn Karlsämne for till exempeli Vinland, Nordamerika runt år 1010. Kanske använde han då sin husanotra av masurbjörk för att nå fram?

Solsten i samlingarna som museet köpt in 1987 för 100 kronor av en juvelerare i Köpenhamn. Längden är 18 mm (SM 25718).

Vi har också en solsten i samlingarna, som man alltå tror att vikingarna kan ha kompletterat solkompassen med. Man har inte funnit någon solsten i arkeologiska utgrävningar än, men rent praktiskt kan de funka enligt forskare. Det här är således ingen "riktig" vikingatida solsten, utan helt enkelt en genomskinlig sten, en bergkristall ser det ut som. Mer att se som rekvisita alltså, även om stenen förstås är av äkta material. Om man gör en liten prick på stenen och tittar genom den underifrån och vrider den ser man till slut två prickar istället för en, solstrålen polariseras. Detta lär funka även om det är molnigt, så en solsten skulle alltså ha gjort det möjligt att navigera även då solen stod lågt eller till och med under horisonten.

Solstenarna omtalas också i de isländska sagorna. Sagorna är visserligen inte precis samtida, utan nedtecknade från tidigt 1200-tal. Men rimligtvis har det grönländska fyndet haft en funktion som navigationsinstrument. Håkan berättar att det också finns ett franskt fynd från en nordisk gravhög från 900-talet (Iie de Groix) som en del tolkar som ett nordiskt astrolabium.

Hur som helst kan man väl konstatera att vikingarna var långt ifrån de barbarer det tycks finnas en förkärlek för att utmåla dem som. Att de utvecklade navigationskonsten tyder väl snarare på att de var smarta innovatörer och före sin tid!