En debatt har rasat på facebooksidan ”Vi som älskar träbåtar”. Känslor har svallat, åsikter ventilerats och hårda ord har skrivits. Som det brukar bli när fler än två känslomässigt engagerade personer diskuterar en hjärtefråga.

Som relativt ung nyutexaminerad kulturvetare blev jag anställd vid Sjöhistoriska museet 1989. En hätsk diskussion pågick då mellan museet och konstnären Göran Brunius huruvida hans båt Mejt var samma båt som ägts och seglats av Anders Zorn. Brunius hävdade bestämt att båten han seglade omkring i var exakt samma båt som målarmästaren Zorn ägde runt sekelskiftet 1900. Med sina båtar tog sig Zorn ut i skärgården för att hitta de rätta miljöerna till sina berömda målningar. En båt med sådan proveniens betyder status för sin ägare och att erkänna att den är nybyggd vill man inte.

Faktum var dock att Zorns gamla Mejt från 1894 eldades upp och enbart några detaljer sparades, till exempel rorkulten, som placerades på den nybyggda kopian. Utifrån denna originaldetalj hävdade ägaren att det var samma båt som seglats av mästaren Zorn. På Sjöhistoriska museet höll man inte med. Den nya Mejt hade förvisso samma rorkult som suttit i gamla Mejt men i övrigt var hon ett nybygge. Vissa förändringar hade dessutom gjorts på ritningen och den nya båten var aningen större och lite högre än den gamla. Ägaren hävdade envist att det var samma båt som seglats av Zorn men bevis fanns för att denna eldats upp på Lidingö innan nybygget tog vid. Frågan stöttes och blöttes under flera år men till slut var alla eniga (kanske inte replikans ägare dock) om att den båt som kallades Mejt var ett nybygge.

Albert Anderssons ritning av Cleopatra-Mejt.

Ett liknande exempel handlar om ett hus på Djurgården. Intill Beckholmsbron ligger/låg ett vackert gammalt hus med tomt ner mot vattnet. Det stod tomt under många år och som nyinflyttad stockholmare drömde jag om att få bo där. Många år gick utan att någon verkade bry sig om huset. Det kändes konstigt att se hur ett gammalt hus på en tomt, som måste vara mycket attraktiv, stod för fäfot i väder och vind. Plötsligt en dag när jag besökte Djurgårdsvarvet intill hade huset börjat rivas! Grävskoporna gjorde sitt bästa för att så snabbt som möjligt jämna huset med marken. Och så var det borta. Rivningen gjorde alla i närområdet upprörda och bestörta men vad som verkligen gjorde mig mest beklämd var att på byggstängslet satt en banderoll med texten ”Här bevarar vi historien”. Förklara den tankevurpan den som kan?

Det gamla vackra huset. Läs även undertexten på skylten.

Mitt sista exempel är den båt som orsakat de livliga diskussionerna på facebook, nämligen segelbåten Ester. Ester ritades av Gunnar Mellgren, en för sin tid både våghalsig och skicklig konstruktör. Mellgrens konkurrent Gustaf Estlander hade strax innan konstruerat en extrem kappseglare som sades sopa banan med konkurrenterna så det visslade om det. I samma veva bestämdes att återuppta kappseglingarna om den berömda Tivolipokalen. Dessa seglingar hade legat nere sedan några år men nu var det alltså dags igen. Estlander var säker på att vinna pokalen med sin nya Aldebaran och det var naturligtvis en utmaning som inte gick att motstå. Ett konsortium bildades, Mellgren ritade och John ”Glas-Kalle” Carlsson städslades som skeppare. Till sommaren 1901 var Ester färdigbyggd och redo att anta Estlanders utmaning. Resten är historia. Ester vann, Estlander blev sur och seglarsverige firade. Efter några decennier syntes inte längre den segerrika jakten på kappseglingsbanorna. Skumslevarna ersattes av R-jakter och skärgårdskryssare och Ester seglade vidare längs Norrlandskusten och försvann.

Ester när det begav sig, Fo57976C. Foto: Erik Salander

Eller rättare sagt, hon sjönk. Och medan Ester stod på botten någonstans utanför Örnsköldsvik väcktes ryktet om henne åter till liv. Bilder letades fram och artiklar skrevs. Esters fantastiska kappseglingskarriär blev åter känd bland historieintresserade seglare och berättelserna om hennes oslagbara framfart nådde även seglare i Ö-vik. Drömmen om att hitta Ester väcktes och slutligen återfanns den mytomspunna jakten på botten i Höga kustens skärgård.

Bärgningen lyckades och snart stod Ester i all sin bedagade prakt på en kaj utanför Örnsköldsvik. Hon flyttades till en lokal och ett stort arbete påbörjades. Som referens för projektet följdes ett regelverk utarbetat av Comiteé International Mediteraneé. Esters nya förvaltare började byta ut de gamla delarna i skrovet bit för bit mot nya. Bord och spant och däcksplankor, allt byttes och ersattes med nytt, friskt material. Såvitt jag vet var man trogen Mellgrens ursprungliga konstruktion med bara några mindre förändringar och litade på att blekskenaren Ester redan från början var perfekt och fulländad i sina linjer. Arbetet utfördes professionellt och med största möjliga precision för att behålla båtens form och uttryck.

Ett hastigt möte mellan gammalt och nytt. På nedre bilden i väntan på ett nytt däck.

Ester är idag sjösatt och har fått pris för bästa renovering och det är detta som får mig att fundera. Allt är nytt på Ester II, förutom kölen. Från döträ till däck och rigg. Inget material finns kvar av den Ester som vann Tivolipokalen 1901. Är det då samma båt som seglar idag?

Är en nybyggd båt med en gammal rorkult ett original och kan man säga att man bevarar historien när man river ett gammalt hus och bygger nytt, även om det nya har samma exteriör som det gamla? Är salongsbåten Alba en originalbåt trots att ingenting av det gamla träet finns kvar? Var ska gränsen dras?

På en gammal båt måste ibland äldre delar bytas ut, det är naturligt. Men om det görs under lång tid smälter det gamla och det nya ihop. Byts alla delar, hela båtens kropp på en gång, vad blir den då?

Ett original är ett original är ett original.