Lördag den 14 november uppmärksammas Arkivens dag i Sverige. Sedan 1998 har det arrangerats olika slags evenemang runt om i Sverige för att uppmärksamma de viktiga arkiven. Varje år har ett nytt tema och i år är det ”svart på vitt”. Vad passar då bättre än att lyfta fotografier från Sjöhistoriska museets spännande samlingar! Lämpligt nog började jag nyligen nysta i vad som är museets äldsta foto, och kom över en hel del intressant information!

Den äldsta fotografiska tekniken är daguerreotypin. Den bär namn efter den franska uppfinnaren och konstnären Louis Daguerre som 1839 presenterade denna häpnadsväckande teknik, att fixera en bild av verkligheten, för den franska vetenskapsakademin. Det blev en succé, och den franska regeringen släppte patentet fritt som en gåva till världen. Redan året efter fanns daguerreotypister i Sverige!

I samlingarna på Sjöhistoriska museet återfinns fem daguerreotyper. De flesta är inordnade i föremålssamlingen då de är monterade. Det är två grupporträtt, två porträtt och en avbildning av ett fartyg. Daguerreotyperna kan vara svåra att exakt tidsbestämma och det är sällan vi vet vem fotografen var. Samtidigt var de populära under en ganska kort tid, runt åren 1840-1865.

En daguerreotyp har en kopparplåt som bas. Den belades med ett tunt lager silver, polerades och behandlades med jodångor vilket gjorde ytan ljuskänslig. Plåten exponerades i en kamera under en tid, som till en början kunde vara upp till 30 minuter, och sedan framkallades bilden genom att plåten utsattes för kvicksilverångor. Den fixerades därefter i salt och kunde även guldtonas för bättre hållbarhet och tydlighet. Slutligen monterades den med en passepartout i ett lufttätt fodral, ofta vackert utformat, som skydd för kemiska angrepp. Till en början lämpade sig tekniken främst för natur- och arkitekturbilder. Tekniken förbättrades och kunde snart även lämpa sig för porträttfotografering. 

Daguerreotypen är ett så kallat direktpositiv, den är unik och kan inte dupliceras. Under samma tidsperiod utvecklades också negativ-positiv processen, där flera kopior kunde skapas av ett negativ, men det är en annan historia. Daguerreotyper är detaljrika, neutrala i tonen, ibland handkolorerade och kan lätt kännas igen genom skiftningarna mellan negativ och positiv karaktär, beroende på hur de betraktas. Det särskiljer dem också från senare tekniker. Daguerreotyperna var också kostsamma och tekniskt svåra att framställa, och det var endast välbeställda som kunde kosta på sig en.

Jag ville alltså se om vi kunde reda ut vilket som är det äldsta fotot i samlingarna. Det visade sig inte var fullt så svårt. Porträtten bör alla vara från 1860-talet, en möjligen från en expedition från 1856. Men till ett foto har vi faktiskt en riktigt fin proveniens.

Till daguerreotypen med nummer O 08284 råkar vi ha en tillhörande handskriven lapp! 

Avskrift: "Denna dagerrotyp är af Warmluftsskeppet (The Caloric ship) John Ericsson och gavs till mig egenhändigt af Ericsson sjelf då jag tog afsked af honom för att återvända till Europa. Jag begärde hans porträtt, men lemnade då han detta- Det var den 6 juni 1852. O. Toll"

Daguerreotypen är monterad i ett vackert läderetui med ornamentering. Insidan är fodrat med rött mönstrat silkessammet.

Jag blev ju självklart nyfiken på vem denna O Toll var, och hur det kommer sig att han träffade på självaste John Ericsson! Jag sökte i kyrkoböckerna och kom fram till att det måste vara Erik Osvald Toll, född 1823 som skrivit brevet, då 29 år gammal. Osvald hade en gedigen utbildning inom flottan och tog konstruktörsofficersexamen 1849, var sekundlöjtnant vid flottans konstruktionskår och var även lärare i skeppsbyggen vid Stockholms navigationsskola 1850-53. Han blev senare även marindirektör. Det är under 1852-53 som Toll fick ett stipendium för att göra en resa till England, Frankrike och Förenta staterna för att lära känna skruvfartygen i dessa länders mariner samt handelsfartygs konstruktion och byggnadssätt.

I flottans porträttsamling hos Riksarkivet finns foton på honom digitaliserade.

Erik Osvald Toll, född 1823. 

Åter till 1852 och Osvalds möte med den svenske välkände uppfinnaren John Ericsson. Hur kommer det sig att deras vägar korsades?

Redan i ung ålder, när Ericsson fortfarande kallades för Johan, visade han på teknisk begåvning. I 20-årsåldern började han experimentera med en maskin som hade varmluft som värmemedium, och som han tänkte skulle ersätta ångmaskinerna. Hans varmluftsmaskin hade en värmekälla som värmde luften inne i en cylinder. Det skapade ett högt tryck som satte en kolv i cylindern i rörelse. Trots spännande idéer visade det sig vara svårt att hitta finansiärer i Sverige. Ambitionerna tog John Ericsson till England, där han snart skulle utvecklas till en uppfinnare av rang. Han vidareutvecklade ångmaskinen, konstruerade en ångbrandspruta och ett av de första lokomotiven – Novelty. Sedan blev John Ericsson intresserad av fartygsbygge och han konstruerade den första propellerdrivna båten. De stora framgångarna uteblev däremot i England. Efter 13 år i England flyttade John Ericsson vidare till USA, som beslutat att bygga tre krigsfregatter utrustade med hans propeller.

I sitt nya hemland USA, dit han kom år 1839, samarbetade han med mekaniska verkstäder och vidareutvecklade sina idéer med varmluftsmaskiner och propellerdrivna fartyg.

1851 kunde Ericsson övertala sina finansiärer att bygga varmluftsskeppet c/s (caloric ship) John Ericsson. Det var ett 260 fots hjulfartyg framdrivet av en varmluftmaskin med fyra cylindrar. Varje cylinder var 168 tum i diameter med en slaglängd på 6 fot. Byggnadstiden var bara nio månader, och det var ju typiskt för Ericsson att driva sina projekt i full fart.

Att Osvald Toll 1852 träffar på John Ericsson tycks då inte så märkvärdigt. Toll var där för att studera fartygskonstruktioner, och det här var ju det allra nyaste! Nog för att Toll hade önskat ett porträtt av John Ericsson att ta med sig hem, men skeppet, avporträtterat med den allra nyaste tekniken och dessutom namne med uppfinnaren, måste ha varit en minst lika fin gåva.

Fartygen c/s John Ericsson. Ombord går det faktiskt att urskilja två personer.

Trots goda recensioner efter invigningsturen med skeppet i februari 1853 var maskinens prestanda tveksam. Även om kolförbrukningen var mindre än med samtida ångmaskiner så uppnådde den endast 300 hästkrafter, och inte det dubbla som hade avsetts. Efter en kort tids drift togs beslutet att bygga om maskineriet. Under en tur i New Yorks hamninlopp i april 1854 råkade dessvärre fartyget ut för en våldsam orkanby. Fartyget krängde över och sjön vräkte in genom ett par sidoportar som hållits öppna eftersom man höll på att vräka diverse skrot efter ombyggnaden i sjön. Fartyget sjönk på ett par minuter. Hon bärgades omedelbart, men reparationen av det vattenskadade maskineriet ansågs bli för dyrt, så det ersattes istället av en konventionell ångmaskin. Visserligen ökade kolförbrukningen men ångmaskineriet gav plats för mera last. S/s Ericsson (namnbyte efter maskinbyte) slutade så småningom sina dagar som ett rent segelskepp under brittisk flagg fram till 1898, då hon sjönk i en storm utanför Kanadas västkust.

Vi vet inte exakt när daguerreotypen förvärvades till museet. I våra föremålsliggare kan vi se att föremål som fått närliggande numrering inkommit runt 1940. Osvald Toll dog 1913, och bör nog inte vara den som skänkte den till museet. Kanske var det sonen, den enda som överlevde till vuxen ålder, med det passande namnet Johan Erikson (1866-1957), som skänkte den?