Brev och gratulationskort med pressad blomma, 1900 (1972:241).

Det är intressant att se hur människor formulerat sig under olika tider. Brev och dagböcker är extra spännande eftersom de är personliga och vi får en inblick i människors tankar och känslor.

Jag har länge haft ögonen på en arkivkartong med brev skrivna av en kvinna vid namn Anne Sundvall (född Sybenga). Breven är skrivna till modern Caroline Sybenga i Hamburg-Eilbeck och börjar oftast med Min kära mamma! Anne befinner sig ombord på den svenska barken Limari där hennes make Carl Sundvall är kapten.

Breven är skrivna på tyska och då min tyska inte är något vidare, så är det enbart tack vare boken ”Breven från barken Limari – sjökaptenshustrun Anne Sundvall berättar om livet till sjöss för hundra år sedan” (Båtdokgruppen, 2012) som jag kan ta del av innehållet i breven. Mona von Jelinek, barnbarn till Anne, har i boken översatt breven till svenska.  

Anne Sybenga föds den 6 juni 1876 i Hamburg och växer upp i en borgerlig miljö. Vid 19 års ålder träffar hon sjökapten Carl Sundvall (1861-1930) från Härnösand som tillfälligt är i Hamburg. Två år senare gifter sig paret. Då har Carl, tillsammans med fem andra, köpt barken Limari. Redan två månader efter bröllopet är det dags för den första resan.

Första resan (1897-1898)

Den första resan går till Santos, Barbados, Cap Haiti och le Havre.

Den unga Anne längtar hem och tänker mycket på sin mamma. I breven hem till modern beskriver hon platserna de besöker och människor de möter.

Barbados d. 22.9.97

Kära mamma!

Nu befinner vi oss äntligen lyckligt och väl i Barbados! På natten den 21 löpte vi in. På eftermiddagen låg ön framför oss i det ljuvligaste solsken, ett vackrare land kan jag knappast tänka mig, helt enkelt underbart. Den brusande sjön bryter sig i skummande kaskader högt upp mot den klippiga stranden, täta grupper av saftiga träd, högväxta palmskogar, och sedan långa sträckor med storartat vackert kultiverat lågland, jag kan knappt beskriva vilket intryck allt detta sammantaget gör.

Lika vackert tycker hon inte att Santos och Cap Haiti är. Tvärtom. Det är fruktansvärt varmt och smutsigt. Människor hon möter beskrivs inte alltid i positiva ordalag. Synen på människor utanför Europa som var vanlig under den här tiden avspeglar sig även i Annes brev.  

Periodvis har Anne långtråkigt och ensamt. Men oftast har hon fullt upp med att tvätta, virka och sy. Det händer att hon umgås med kvinnor från andra fartyg när de är i hamn.

Anne skriver flera gånger om att hon blivit tjock. Hon sprätter upp sina klänningar och syr om dem men saknar ändå kläder. I ett brev förklarar hon tillslut anledningen till att hon ökat i storlek. Hon väntar barn.

Anne oroar sig ofta för sin mor som tidvis är sjuk. Då och då skickar hon pengar till henne trots att hon och Carl börjat få ekonomiska problem.

På väg från Cap Haiti blåser en väldig storm upp som pågår i flera dagar.

Till havs d. 28 dec 1897

…(…) Överhuvudtaget är jag på det hela sannerligen trött på havet, jag vill knappt se det mer. När är jag hemma i Hamburg igen? Den här resan är den sämsta som Karl och styrman nånsin varit med om, båda har aldrig haft ett så långvarigt stormigt väder, som vi har den här gången.

Kuvert med moderns namn och adress. (1972:241)

När de närmar sig Europa igen, beklagar sig Anne över att vänner och bekanta där hemma säkert förväntar sig presenter och souvenirer av henne. Men hon har bara köpt väldigt lite eftersom hon måste leva knapert.

I le Havre hoppar Anne av och reser ensam och höggravid till Hamburg. Kort efter att hon kommit hem föds dottern Marie Cecilie Karolina Charlotta (Lotta) den 7 februari 1898 hemma i bostaden.

Andra resan (1898-1901)

Under den andra resan som går till Afrika, Australien, Nya Zeeland och Tonga, följer dottern Lotta med, som nu hunnit bli 15 månader.

Anne har fullt upp med att ta hand om Lotta, tvätta, laga och sy kläder till familjen. Vattenransoneringen är begränsad vilket gör tvättandet svårt. Periodvis oroar hon sig över Lotta som är en ganska vild flicka och det är svårt att hålla hennes kläder rena.

Till sjöss, den 4 maj 1899

Min kära mamma!

Nu äntligen måste jag väl börja skriva till dig. Mina tankar är alltid hos dig, men trots att jag inte står för hushållet här så är jag alltid sysselsatt. Lilla Lotta ger tillräckligt med arbete och så snabbt som hemma kan man inte få något gjort, därtill saknas det utrymme, redskap och framför allt ett riktigt golv under fötterna.

Under den andra resan är Anne är gravid igen. Mitt ute på det stormande havet föder hon med svåra mödor en dotter som får namnet Dorothea Lillie Augusta. Fartyget lastar guano (spillning från fåglar som användes som gödsel). Det fina guanostoftet tränger in i det nyfödda barnets oläkta navel som får stelkramp och dör 5 dagar gammal. På en obebodd ö i Söderhavet begraver de henne. Ön är full av stora sköldpaddor och för att de inte ska gräva upp liket, sätter de höga staket runt graven.

Tyvärr saknas det ett brev här. Kanske skrev Anne till modern om hennes sorg och svåra upplevelse.

Brev med pressad blomma från Bluff (Nya Zeeland), den 24 november 1899 (1972:241)

Bluff den 24 november 1899

Bluff är en mindre hamnstad belägen vid havet och husen ligger ungefär som i Blankenese, men bergen här är betydligt högre. De består av granit, är inte så tätt bevuxna bara med buskar, lågt gräs och örter. Man kan hitta många små förtjusande blommor. Varje morgon går jag med Lotta upp på kullarna. Hon tycker så mycket om att leka i gräset och att klättra omkring. Det är rätt trevligt här och folk är alldeles särskilt vänliga, alla bjuder de in en och vill komma på besök.

En pressad blomma tillsammans med diverse smålappar. (1972:241)

Sidney den 17 juni 1900

Barnen här går nästan alla omkring i siden eller i dyra vita tyger med mycket silkesbroderier och med vitt pälsbräm, också vitt garnerat med gult silke och mink ser man ofta. Om Lotta vore klädd i vitt skulle hon vara smutsig innan vi satte foten i land. Karls kläder och ännu mera besättningens skulle fördärva allt redan när de bär ner henne. Jag tycker inte om att se om inte Lotta också är söt.    

Tygprover från Sydney 17 juni 1900 med texten 1.) min fina klänning 2) klänning 3) mitt blustyg och 4) blus.

Men allt är inte bara lyx och flärd i Sidney. I Australien är pesten allmänt utbredd. Fartyget röks med svavel för att förhindra smitta.

Anne börjar tröttna på livet ombord och alla svårigheter det innebär. Att försöka vara fin och ren, att passa in och ha rätt kläder när hon träffar andra människor. Hon känner sig ofta dum och bortkommen.                      

Till sjöss den 15 juli 1900

(…) Vi är som flyttfåglar, på våra resor ser vi länderna skymta förbi och någon närmare inblick får vi inte. Vi kan inte berätta om någon plats så mycket som om hemorten. Jag kan tänka mig att mina brev är rätt långtråkiga och jag kan inte rå för det, jag känner det som om jag blir allt dummare.

Anne är gravid för tredje gången och genomlider återigen en förlossning ombord. Den 1 juni 1901 föder hon en son som får namnet Carl Hjalmar.

Maten ombord är nästan slut. Anne har ingen mjölk och kan därför inte amma pojken. Istället ger hon honom kondenserad mjölk med lite majsena.

Livet iland

I september 1901 är Anne, Carl och de två barnen tillbaka i Hamburg och den lilla pojken döps. Två dagar senare dör pojken i hemmet av undernäring. Anne är väldigt svag och kan knappt stå upp och än mindre sköta hushållet. Carl låter därför hämta dit sin fjortonåriga systerdotter Astrid för att hjälpa till.

Så småningom återhämtar Anne. Carl åker iväg med Limari igen, men den här gången utan familjen. Hösten 1902 är det en våldsam storm runt Afrikas kust. 20 fartyg förliser, varav ett är Limari. Många besättningsmän på fartygen omkommer, men Carl överlever mirakulöst.

Ett år senare, 1903, flyttar familjen tillsammans med Caroline - Annes 70-åriga mor, till Härnösand. Samma år föds Margarethe Louise (Greta) och året efter föds Thyra Irene. Fem år senare, 1909, föds även Karl Arnold Ejnar. 

Familjen är nu stor och har det ganska fattigt. Carl arbetar på ångbåten Verdandi som går mellan Härnösand och Sollefteå. En dimmig dag sjunker båten. Carl överlever även denna olycka, men tar det mycket hårt och återhämtar sig aldrig riktigt.

Familjen flyttar norrut, till Prästmon, där Carl undervisar i matematik på Hola folkhögskola och Anne undervisar i piano och tyska. Caroline har svårt att anpassa sig i det nya landet och lär sig aldrig svenska. Hon dör 1913. 1915 föds yngste sonen Herman Johan.

Carl är ute på sjön flera gånger igen. Men på 1920-talet flyttar familjen tillbaka till Härnösand där Carl lever sina sista år innan han dör 1930. Några år senare flyttar Anne och yngsta sonen Herman till Stockholm där döttrarna Lotta, Greta och Irene bor. Där bor Anne till sin död 1952.

Äldsta dottern Lotta tar hand om breven mellan hennes mor och mormor. När Lotta själv går bort 1969, skänker två av hennes vänner dem till Sjöhistoriska museet.

Anne är på många sätt präglad av sin tid, kön och klass. Det var inte ovanligt att hustrur till sjökaptener följde med på längre resor, men det är inte lika vanligt att det finns något bevarat och berättat utifrån deras perspektiv. Tack vare breven och översättningarna av dem, kan vi ta del av hennes upplevelser, tankar och känslor ombord på en bark för mer än 100 år sedan.