Sänkt, sänkt, sänkt… och sänkt igen
10 nov 2021
Det finns nog inte så många nostalgiker idag som säger “Minns du det fina året 1878?”. Jag har inte hört någon som sagt det än i alla fall. Även fast det var ett år då någonting rätt ikoniskt inom svensk maritim historia kom att utspela sig, en händelse som vi minns än idag. För det var i juni 1878 som den tremastade barken Vega satte av från Karlskrona. På däck stod Adolf Erik Nordenskiöld och Louis Palander, ledarna för Vegaexpeditionen, som blickade ut en sista gång över bekanta farvatten påväg mot mer okända sådana.
Färglitografi av Vega med porträtt av Nordenskiöld och Palander. Sjöhistorsika museet (S 1885)
Fast den här texten handlar inte om Vegaexpeditionen, utan om en annan rätt o-ikonisk händelse från 1878 som ingen idag minns överhuvudtaget. Sjösättningen av Wilton, ett lastfartyg på 80 meter konstruerat vid skeppsvarvet William Gray & Co. Ltd. i Hartlepool i norra England. Ett av hundratal fraktfartyg sjösatta det året. Och ett helt vanligt fraktfartyg till råga på allt.
Wiltons skeppsporträtt, som finns hos Gävleborgs Länsmuseum (XLM.CI1739). Reprofoto 1933 av Carl Larssons Ateljé.
I drygt 20 år levde Wilton ett rätt normalt fraktfartygsliv under rederibolaget Pyman G. & Co:s banér. Under 1890-talet puffade hon fram och tillbaka längs med Norrlandskusten som en av många malmångare. I augusti 1895 befann hon sig vid Bottenvikens början, förtöjd vid malmkajen i Luleå där svart rök ständigt bolmade från både lok och båtar. Den 14 augusti, med 2 200 ton malm i lasten lättade Wilton ankar, men för att nå öppet hav var hon först tvungen att passera Tjuvholmssundet. En kanal som muddrats flertalet gånger sedan 1773 på grund av landhöjningen, men som alltjämt var smal och farligt grund. Där gick Wilton hårt på grund sjönk för första gången.
Den grundstötta och sjunkna Wilton i Tjuvholmssundet. Foto i Järnvägsmuseets arkiv (JvmKADA00097)
I ett år låg hon där, på 10 meters djup, och fungerade som en indikator för andra malmångare om var man inte skulle köra. Den 12 augusti, 1879, anlände från södra Sverige bärgningsfatygen Neptun och Hero, utsända av det erfarna Neptunbolaget som pysslat med bärgning sedan 1870. Efter att ha bärgat och tätat skrovet bogserades Wilton tillbaka in mot Luleå och förtöjdes vid Svartökajen. Efter den lyckade bärgningen i midnattssolens land började förhandlingarna med rederiet om en "skälig ersättning för idogt arbete".
Bärgningen av Wilton i Tjuvholmssundet. I förgrunden syns ångbogserbåten Victoria, som ägdes av Carl Palmgren i Luleå. Foto i Järnvägsmuseets arkiv (JvmKBCA00165)
Pyman G. & Co var dock inte alls imponerade över arbetsinsatsen i förhållande till det begärda priset vilket gjorde att förhandlingarna drog ut på tiden. När Neptunbolaget insåg att de aldrig skulle se röken av några pengar så beslutade de sig, kanske något bittra, för att göra arbetet ogjort. Dykare beordrades ner i det mörka vattnet runt Wilton som kort därefter borrades i sank och sjönk för andra gången. Fartyget som fortfarande innehöll en avsevärd mängd malm sjönk drygt 3 meter ner i den dyiga bottnen. Och där fick hon ligga.
Western inleder det andra bärgningsförsöket av Wilton. Luleå i bakgrunden. Foto i Järnvägsmuseets arkiv (JvmKBCA00166)
Det grunt liggande vraket utanför Svartökajen irriterade Lotsstyrelsen i Luleå som gav order om att Wilton skulle forslas bort. Men på grund av ett stort problem, att fartyget var fyllt med drygt 1900 ton malm (300 ton hade lastats ur under Neptunbolagets förhandlingar), så vågade ingen ta sig an det svåra projektet att bärga fartyget. Ingen förutom det nybildade bärgningsbolaget Bottenhafvet som klev fram och köpte vraket sommaren 1896. Men själva bärgningsförberedelserna skulle ta tid och därför fick Wilton ligga ytterligare ett år på Bottenviken dyiga botten.
I maj 1897 puffade Bottenhafvets nyligen införskaffade bärgningsångare Western in i Luleå för att genomföra bolagets första bärgningsprojekt. I början på juni flöt Wilton återigen, men hon läckte som ett såll vilket gjorde det omöjligt att täta skrovet, varpå man beslutade sig för att sänka Wilton en tredje gång. Men det fanns en tanke bakom det hela, när fartyget vattenfyllts skickades dykare ner som från insidan lyckades med att täta skrovet. Därefter bärgades skeppet återigen och med hurrarop och glädjeskutt firade Bottenhafvets personal sin första lyckade bärgning, ett företag som utförts med mycket energi och stor idérikedom som Westerns kapten R.E. Nyberg uttryckte det.
Den återuppståndna Wilton av Gävle. Foto i Gävle kommunarkiv (FO/808).
Wilton bogserades till Stockholm och undergick där reparationer innan hon 1898 såldes vidare till rederiet AB Disa i Gävle. Sen ångade hon på i 40 år utan att någonting särskilt hände, hon bytte händer ett par gånger, fick 1938 namnet S/S Utlängan och 1939 namnet S/S Edda.
Båtkyrkogården i Kiels hamn, 1945. Foto: Cyril Hampden Isaac, Australian War Memorial (UK2940)
I april 1940 gick fartyget på rutten Uddevalla-Grimsby när hon utanför den norska kusten plötsligt stoppades av tyska krigsfartyg som tvingade Edda att angöra hamnen i Stavanger. Besättningen tvingades lämna skeppet och en prisdomstol i Hamburg förkunnade att Edda med last hädanefter var tysk egendom. Den tyska flaggan hissades och namnet målades över för att sedan ersättas med Axel, ett lite mera tyskklingande namn.
Riktigt vad hon gjorde för tyskarna under kriget är oklart, men klart är att hon den 24 juli 1944 låg för ankar i Kiels hamn när brittiska bombflygplan uppenbarade sig på himlen och sänkte henne för den fjärde gången. Wilton, eller Axel som hon hette på slutet, bärgades förmodligen efter kriget (för den fjärde gången) och såldes då som skrot.
Inspirationen för det här inlägget kom från en tidningsnotis publicerad 1895 i Norrbottens Kuriren med rubriken “Sänkt malmångare”. Resten av materialet dök upp under skrivandets gång.
/Emil Nilsson, antikvarie och fotograf
Länkar till bilder i texten:
Tremastat barkångfartyg - Sjöhistoriska museet / DigitaltMuseum
Grundstötta och sänkta ångaren Wilton - Järnvägsmuseet / DigitaltMuseum
Återupptagna bärgningen av Wilton - Järnvägsmuseet / DigitaltMuseum