Porträtt av Anton Fahnehjelm 1807-1875. Träsnitt i museets arkiv (SB 268)

Det här är Anton Ludvig Fahnehjelm. Han föddes 1807 i Stockholm. Han läste mekanik, matematik, fysik med mera i Uppsala. Men mest var han uppfinnare. Han experimenterade med självantändande minor redan 1833 till exempel. Om vintrarna arbetade han som elev i Motala mekaniska verkstad och om somrarna hade han anställning som maskinofficer på kronoångbåtarna.

Han gjorde en äventyrlig resa med Odin till London 1836. På ditresan höll han på att förolyckas under ett arbete med ångpannan. Det hela gick ändå bra, men på hemvägen förliste Odin utanför Jyllands kust och sjönk. Två gånger änglavakt tycks Anton ha haft under den resan. Och det var just vid bärgningen av Odin som han fick idén till en dykningsapparat. Anton började efter resan vid Flottans mekaniska kår i Stockholm. För att kunna förverkliga sin apparat övertog han kautschukfabriken. 

1839 tog han patent på en dykeriapparat som snabbt blev populär. Han utvecklade den ytterligare under studier utomlands och hade därefter förevisningar vid Skeppsholmen i Stockholm. Där lär han ha showat genom att steka omelett under vattnet och plocka fram levande kanariefåglar. Det var också nu han konstruerade ett par med dåtida mått mätt moderna vattenskidor.

Jag hittar en uppgift om att Nordiska museet av fru Agnes Fahnehjelm har fått ett par vattenskidor. Bild saknas, men beskrivningen är följande: ”Vattenskidor bestående av 3 spjälskivor med gångjärn, 2 andra brädskivor samt 21 luftpåsar.” De fick också en Fahnehjälm och en dykpump därtill. Å, jag måste be kollegorna där om en bild! Agnes var gift med Antons son Otto,  se nedan.

Det här var långt ifrån allt Fahnehjelm sysslade med. Han uppfann en metod att spränga berg under vatten, han arbetade med gatubeläggningar, elektrisk telegrafi och undervattensminor. Dessutom hade han ”ett glatt sinne, ett varmt hjärta, en oförtröttad arbetshåg” enligt en bok som skrevs om honom år 1900.

1846 fick han en son. Han döptes till Otto och kom med tiden också att bli uppfinnare. 1871 var en han en av grundarna till Skånska cement och han tillskrivs rollen att ha infört cementen till Sverige. Det ska inte förväxlas med Skånska Cementgjuteriet, som grundades lite senare, 1887. När Skånska Cementgjuteriet anlade sina fabriker gjorde man det på lämpliga platser utifrån just Otto Fahnehjelms kemiska analyser av kalksorter i Sverige. Än idag är företaget välkänt för de flesta under namnet Skanska.

Se på bilden nedan som finns i vårt fotoarkiv.

Skånska Cementgjuteriets tungdykare med hantlangare under tidigt 1900-tal. Foto ur Sjöhistoriska museets samlingar (Fo 19411A )

Fotograf är August Widén (1848-1914). Han föddes 1848 i Odensvi församling i Kalmar län. Under sina aktiva år som fotograf var han verksam i Hultsfred, Oskarshamn och Vimmerby. Fotografiet är förmodligen taget runt år 1910 i hans ateljé i Vimmerby.

Skånska cementgjuteriet blev tidigt specialister på att bygga vattenkraftverk. Förstås behövdes yrkesdykare till det. Dykarna på bild är med stor förståelse inte fullständigt utrustade i fotoateljén. De saknar de tunga skorna av bly, vikter och handskar.

Fahnehjälm i samlingarna (O 00999)

Jag utgick ifrån att de här dykarna förstås bär hjälmar av modell Fahnehjelm över huvudena. Men när jag rådfrågar både en, två och tre dykare och mer kunniga i frågan blir svaret annorlunda.

Marinmuseums Fahnehjälm (MM 0337)

Marinmuseum har också en Fahnehjelmhjälm. De ser lite roliga ut, vad är förklaringen till att de är så höga? Jag associerar till en bra Kalle Anka serie från barndomen, där Kalle reser till ett folk i hula hula kjolar med avlånga huvuden utan ansikten. Någon mer som minns den?

Tillbaka till ateljébilden. De två hjälmarna på dykarna är av lite olika modell. Båda har handtag upptill, något som med tiden försvann. Enligt en riktigt kunnig dykerihistoriker är de mest troligt tillverkade av mekanikus Carl Axel Lindkvist på Mäster Samuelsgatan i Stockholm. Han tillverkade hjälmar med detta utseende sedan 1880-talet.

Men att skilja en Lindkvistare från en "Carlssonhjälm" är svårt. När jag dessutom läser att Emil Carlsson & Co fick uppdrag av Skånska Cementgjuteriet blir jag osäker.

Från 1910 tillverkade nämligen även Axel Emil Carlsson dessa "potthjälmar" som de kallas. Alla potthjälmar kallas ibland lite slarvigt för just ”Carlssonhjälmar”, även då det i vissa fall faktiskt rör sig om en  Lindkvists "potthjälm".

Vi har två Carlssonhjälmar i samlingarna. Denna köpte museet in 1993 och på rörets står det "Gunnar Nilsson 1945" (SM 26786)

Carlsson producerade även en dräkt som var tvådelad, en "halvkostym". Det kan vara den dykarna på bilden bär. Den var framför allt uppskattat av lite äldre dykare. I den annars vanliga Siebe Gormans dräkt kröp man nämligen in via halsringningen.

Bredvid sig har dykarna var sin dykskötare, men tillhörande väst med fickur och den obligatoriska hatten. Bakom dem står i sin tur två hantlangare. Välorganiserat och man kan ana en viss hierarki i bilden. Dykskötarna hjälper framför allt till att klä på dykarna, medan hantlangarna bland annat har den viktiga uppgiften att pumpa lyft till dykarna under dykpassen.

Dykarpump från Siebe Gorman & Co Engineers i London. Från Stockholms Örlogsvarv 1980 (SM 24626) Foto: Björn Jonasson, SMTM.

Länkar:

Tekniska museets vackra vattenkloasett tillverkad i London för Fahnehjelm & Son i Stockholm (extern länk)