År 1788 förklarade Sverige krig mot Ryssland. Gustaf III:s tanke var att med armén, Arméns flotta och örlogsflottan snabbt kunna inta Sankt Petersburg och tvinga kejsarinnan Katarina till fred. I förhandlingarna ville man sen utvidga Sveriges territorier österut. Kriget gick sådär…

Kung Gustaf III hade satt sin bror, Hertig Karl, att leda örlogsflottan och på krigets tredje och sista år, den 30 april 1790 lämnade flottan Karlskrona med målet att möta och besegra den ryska Östersjöeskadern.

Denna hade sina hemmavatten inne i Finska viken. De ryska flottbaserna fanns fanns dels vid Kronstadt, som vaktade inloppet till Sankt Petersburg, och dels i Reval (dagens Tallinn). Hertig Karls plan var att segla in mot Reval där de ryska fartygen låg för ankar, anfalla dem och tvinga dem till kapitulation. Om man kunde besegra den ryska flottan skulle den svenska armén sedan kunna anfalla vidare mot Sankt Petersburg utan hot från kusten.

Den 13 maj 1790 seglade Hertig Karl in mot Reval på sitt linjeskepp Konung Gustaf III. Totalt förfogade han över 25 fartyg, linjeskepp och fregatter. Den ryska styrkan bestod av 26 olika fartyg varav 11 var linjeskepp. Bland de ryska fartygen fanns även linjeskeppet Prins Gustav som erövrats av ryssarna i slaget vid Hogland 1788 och fregatten Venus som erövrats 1789 i Oslofjorden. De ryska fartygen hade även visst skydd av artilleriställningar på land.

Men det var en riskfylld manöver redan från start…

De svenska fartygen seglade in i viken som leder in mot Reval. Längst inne låg de ryska fartygen förankrade på en rätt prydlig rad. Svenskarna hade bidevind, dvs vinden in från sidan (västlig vind) och när man närmade sig den ryska linjen blev man tvungen att vända. I den hårda vinden krängde fartygen så att nedre kanonportarna låg oroande nära vattenlinjen.

De svenska kanonbetjäningarna fick svårt att sikta medan de ryska fartygen låg still och kunde besvara elden. Linjeskeppet Prins Carl kom för nära den ryska linjen, fick delar av både rigg och roder sönderskjutna och tvingades ankra och därefter kapitulera.

Hertig Karl insåg nu att han var tvungen att avbryta striden och gav den svenska eskadern order om att retirera ut mot Finska viken. På vägen gick linjeskeppet Riksens Ständer på grund och kom inte loss. Hon sattes i brand av sin egen besättning. Man kan nog med fog säga att anfallet mot Reval var ett rejält misslyckande.

Sjökort över inloppet till Reval 1790 med de svenska och ryska flottornas positioner. Sjöhistoriska museets arkiv (SM 25720)

I museet finns en samtida karta över slaget och fartygens olika positioner. Man kan också se vilka kända grund som är inritade. Men att navigera ett större segelfartyg, i rätt hård vind, i strid med fienden är inte en enkel sak och att inte fler gick på grund eller sköts sönder av de ryska kanonerna är ett under.

Det är högst troligt att marinmålaren Jacob Hägg hade tillgång till denna eller en liknande beskrivning av slaget. Utifrån den gjorde han år 1919 den fantastiska målningen där den svenska flottan seglar ut efter genomfört anfall. I bakgrunden ser man silhuetten av Reval, bakom de svenska fartygen ligger den ryska flottan för ankar. Man kan se på de svenska fartygen att seglen fått rejäla skador och på några har även delar av riggen skjutits sönder. Någonstans därinne förloras linjeskeppet Prins Carl.

Bataljmålning visande den svenska flottans utsegling från Reval, målad av Jacob Hägg 1919 (Ö3957). Foto: Sjöhistoriska museet.

Bara cirka två månader senare möttes de båda flottorna igen och denna gång vid Viborg i nordöstra delen av Finska viken. Hur det gick där och hur kriget slutade är en annan historia.