När kapten Thunberg kommit hem till Sverige gick hans snart till sjöss igen. Han var Rederi AB Svea trogen och fick befäl på bjässen, tankmotorfartyget Sveajarl. Men fast hon byggdes som tankfartyg kom hon aldrig att segla med olja eller bensin. Hon sattes in i lejdtrafiken och lastade livsviktigt spannmål i Sydamerika som behövdes i det inringade Sverige. Men även majs och ull fraktades ombord. När hon på en av sina resor anlände Göteborg hade hon en last av över 15,000 ton och det var då den största last som någonsin kommit med fartyg till Sverige.

På fotografiet av Sveajarl ligger hon för ankar och man kan tydligt se neutralitetsmålningen på sidorna. Från början var kommandobryggan vid och jag vet inte riktigt varför den är mörk på bilden. Kanske ytterligare en del i neutralitetsmålningen (Fo83981A)?

I januari 1943 lämnade Sveabolagets ms Sveajarl och Rederi AB Nordstjernans lastmotorfartyg Brasil och Ecuador Göteborg för att gå mot Sydamerika. Bara Brasil hade en last av trä, papper och styckegods medan Sveajarl och Ecuador gick på lätten, det vill säga utan last. Att Sveajarl som tankfartyg inte hade med sig någon last ut från Sverige är ju lätt att förstå.

Den 8 januari gick man in till Kristiansand för att i enlighet med reglerna för den så kallade lejdtrafiken bli kontrollerade av tyska myndigheter så att man inte förde med sig något som skulle kunna gå till ”den andra sidan”. Men lejdtrafiken var en del i de överenskommelse som trots allt fanns under kriget så fartygen kunde fortsätta. Man gick tillsammans med Sveajarl först, därefter Brasil och sist Ecuador och på kurser som skulle leda till vad man visste var minfria områden. Men redan på morgonen dagen efter avgång från Kristiansand gick Sveajarl på två minor i tät följd. Fartyget började läcka och fick slagsida. Man sände över besättningen i livbåtarna men eftersom fartyget inte verkade sjunka på en gång kallades livbåtarna åter. Brasil och Ecuador slog stopp akter om Sveajarl. Men bara en halvtimme efter de första minexplosionerna skedde ytterligare en minexplosion och denna gång under maskinrummet och bränsletankarna med en enorm eldpelare som följd. Man tror att alla som befann sig i eller intill maskinrummet omkom nästan i samma stund. Flera kastade sig överbord och ytterligare några tog sig ner i en livbåt.

Nästan samtidigt som Sveajarl sprängdes gick Brasil på en mina och fick en stor läcka i förskeppet och även slagsida hon. Hela besättningen gick i livbåtarna och började ro mot Ecuador. Då skedde ytterligare en explosion och Brasil sjönk.

Morgontimmarna i januari och på Nordsjön är mörka. När dessutom inte vädret var det bästa hade man haft svårt att se allt som hände från Ecuador. Men två av fartygets livbåtar sjösattes så fort det blev lite ljusare och började ta sig mot Sveajarl. Brasils livbåtar var då framme vid Ecuador och när vinden började öka tog man snabbt ombord de skeppsbrutna. På platsen där Brasil sjunkit var nu bara en stor oljefläck och man la ut en livbåt för ankar för att visa var och varna andra.

Ecuadors livbåt under befäl av förste styrmanen D. Ohlsson nådde fram till Sveajarls enda kvarvarande livbåt. De flesta ombord var skadade och även brännskadade. Tre svårt skadade togs över till Ecuadors livbåt och motormannen Karl Gustaf Ruthelius gick istället över för att hjälpa Sveajarls utmattade och skadade besättning. Den andra livbåten sökte i området för att hitta försöka överlevande.

Men vädret blev allt sämre med storm och snö. Det tog förste styrmannens båt 6 timmar att ro åter till Ecuador. Men livbåten från Sveajarl och den andra livbåten från Ecuador lyckades inte och när mörkret föll försvann de bort. På Ecuador insåg man att man inte kunde ligga kvar och riskera driva in i minfältet. Man tvingades lämna området och kunde ta sig tillbaka till Kristiansand.

Av Sveajarls besättning på 39 man överlevda bara tre personer. Dessutom omkom den sk kontrollofficeren som kom från flottan. Brasils hela besättning klarade sig medan 7 man försvann med Ecuadors andra livbåt. Exakt var och när kapten Thunberg omkom vet vi inte, kanske dog han redan vid den sista explosionen eller så försvann med sina skeppskamrater i livbåten.

Ecuador klarade sig från katastrofen utanför Norge och här ligger hon och lastar i Buenos Aires hamn redan samma år. Fartyget var sjösatt 1939 på Götaverken. 1956 gick hon på grund utanför holländska kusten och blev vrak (Fo72019).

En närbild på ms Brasil (byggd vid Götaverken 1935) visar midskeppsöverbyggnaden med de så livsviktiga livbåtarna. De på denna sida (babord) kunde inte sjösättas då fartyget hade kraftig slagsida utan besättningen räddades tack vare styrbordssidans båtar (Fo54679A).

Men det visar sig att kapten Thunberg försvunnit en gång tidigare…

Karl-Erik Thunberg var född i Västerås 1891. Hans mamma var Johanna Sofia född Lindberg och pappan hette Carl Tunberg. Man vet att Karl-Erik som ung seglat med Rydbergska stiftelsen men blev sedan ekonom och arbetade på Nordiska kreditbankens kontor i Vaxholm. Den 6 januari 1918 reste han in till Stockholm och besökte bland annat Fenixpalatset som var både restaurang och nöjeslokal. Men där försvann Karl-Erik. I Svenska Dagbladet den 9 januari finne en kort notis under rubriken ”Ett försvinnande i Vaxholm. Kamrer Thunberg i Nord. kredit spårlöst borta.”

Sen tog spekulationerna vid och eftersom han nyligen brutit förlovningen med sin fästmö och från Fenixpalatset ringt en bekant för att säga adjö antog man allt från självmord till att han bara gett sig av. Men även att han skulle gått till sjöss. Den 1 februari hörde dock Karl-Erik Thunberg av sig till en nära vän och berättade att han var i livet, befann sig i Göteborg och hade gjort så hela tiden.

Sen vet vi inte så mycket mer. Han gifte sig i Valparaiso (Chile) 1933 med Malin Birgitta  Lundberg. Men han läste vidare och blev både styrman och sjökapten. I dödsrunan som var införd i Svenska Dagbladet i slutet av januari 1943 står ”Befälhavaren på Sveajarl, sjökapten Karl-Erik Thunberg, har nu av allt att döma stupat på sin post”. Vidare beskrivs han med orden ”Sjökapten Thunberg var en av vår handelsflottas mest kunniga och aktade män.”. Innan han blev befälhavare på Sveajarl tjänstgjorde han på ångfartyget Thule från samma rederi. Vid hans död efterlämnade han sin maka och 3 barn.

Ångfartyget Thule var byggt redan 1849 vid Motala Verkstad och då som skonertriggad hjulångare. Hon byggdes om ett antal gånger och köptes in av Rederi AB Svea 1912. Karl-Erik måste ha tjänstgjort ombord någon gång före 1933 då fartyget lades upp och sen såldes. Thule överlevde både Karl-Erik, Sveaborg och Sveajarl och höggs upp så sent som 1960, 120 år gammal.

Sjöhistoriska museet har en fin akvarell av Emmanuel Anund som visar ångfartyget Thule. Den är signerad 1900 alltså före Sveabolaget tid och då fartyget ägdes av Umeå Nya Ångfartygs AB (SM 20822).

Om Sveaborgs och Svearjarls undergång kam man läsa i: Svenska handelsflottans krigsförluster under det andra världskriget, som utkom 1963.

En längre artikel om Karl-Erik Thunberg (och Fenixpalatset) var införd i Svenska Dagbladet den 26 januari 2018. Där finns också en bild på Karl-Erik.