Öfver oss utbredde sig en molnfri, djupblå himmel, omkring oss det mörka, vida hafvet, som nu ej längre häfde sig i höga, hvitryggade böljor, på dess af dyningen bugtade och af en svag bris krusade yta gungade skaror af måsar, alkor, grisslor och rottges, i öster visade sig ett i solskenet glittrande isblock af väldiga dimensioner och i norr framskymtade Spetsbergens isbetäckta höjder. 

(Ur ”Svenska Polar-expeditionen år 1872-1873 under ledning av A.E. Nordenskiöld skildrad af F.R Kjellman, 1875”.) Karta över Spetsbergen från 1865 med ”ungefärliga nordliga gränser för det haf, som åtminstone någon tid af året är segelbart”.

Den svenska Spetsbergsexpeditionen 1872-1873 börjar bra. Ångfartyget Polhem och briggen Gladan med besättning lägger ut från Göteborgs hamn den 4 juli. Längs med Norges kust fyller man på proviant och i Tromsö ansluter sig även vetenskapsmannen A.E. Nordenskiöld (1832-1901).

Syftet med resan är att nå Nordpolen, och på vägen utföra astronomiska, geomagnetiska och meteorologiska observationer. Under sommartid ska man bedriva biologisk och geologisk forskning av det arktiska landskapet.

Besättningen består, förutom manskapet, av vetenskapsmän, en konservator, en läkare och två samiska renskötare. En kvinna finns med på expeditionen - kokerskan Amanda.

Till expeditionen ansluter även ett tredje fartyg, ångfartyget Onkel Adam, som är lastat med stenkol, 40 st renar som ska användas som dragdjur, 3 grisar, några höns och två renhundar.

Vädret på resan är gynnsamt och man undersöker vegetation och växtliv.  Allt börjar bra. Men det är mycket som inte ska gå som man tänkt sig under resans gång. 

Läkaren Axel Enwalls brev från expeditionen finns bevarade.

Isen kommer, solen försvinner                                     

Blåsten och det upprörda hafvet var ej det enda, som oroade oss, ej heller det, som oroade oss mest. Det var från ett annat håll olyckan närmast skulle komma. …. Det är isens ankomst, man befarar, det är denna, som redan förut korsat våra planer, och som vi frukta å nyo skall gifva oss en bitter erfarenhet om sin obetvingliga makt.

Vintern kommer tidigt 1872. I september visar mätaren på -29 grader. Den 16 september fastnar fartygen i den tjocka ismassan och besättningen på alla tre fartyg är nu innestängda i Mosselbay. Tanken är att bara 22 personer på Polhem ska övervintra eftersom fartyget är bättre rustat för väderförhållandena. Nu är de istället 67 personer som ska dela på mat och utrymme.

Olyckorna slutar inte här. Alla renar utom en rymmer en kväll och försvinner in i snöyran. I skymningen den 30 september syns några mörka föremål närma sig på isen. Man tror att det är sälar, men visar sig när de kommer närmare vara människor på väg mot dem. Ett par norska fångstmän har också blivit innestängda i isen och man hjälper dem ombord. Det visar sig att de totalt är 58 fångstmän på 4 olika båtar som behöver hjälp.  Nu är man alltså 125 personer som ska dela på maten som inte ens beräknas räcka till besättningen på expeditionen.

Befälhavarna vid de svenska fartygen beslutar att de kan bistå med viss mat under ett par månader, men hänvisar fångstmännen att försöka nå ett hus vid Kap Thordsen i Isfjorden där det ska finnas proviant.

Den 22 oktober försvinner solen. Mörkret omsveper Spetsbergens nordkust.
Månen tittar fram ibland och då och då flammar norrsken på himlen och skänker visst ljus. Den 27 november går även månen ner och de mörka polarnätterna börjar nu på riktigt. 

Akvarell över A.E. Nordenskölds expedition till Spetsbergen 1868 med kanonångaren Sophia. Liknande såg det nog ut 1872. 

Mörkrets påverkan på hälsan

Axel Enwall, läkare ombord, har skrivit Rapport till Kongl. Sundhetskollegium öfver hygienen och sjukvården under den Svenska Polarexpeditionen 1872-1873 som finns i Sjöhistoriska museets arkiv. Där kan vi läsa att i princip alla i besättningen drabbas av skörbjugg. Häftiga reumatiska smärtor, uppluckrat tandkött, tandlossning och kraftlöshet är några av de symptom de flesta visar. Diarréer går nästan ingen fri ifrån. De stillas med opium eller Dovers pulver, men besvären återkommer oftast.

Det olidliga mörkret gör besättningen trött och deprimerad. Många lider av ”egendomlig retlighet i lynnet”.

Snöblindhet är även något som drabbar de som inte har på sig speciella glasögon. Denna sjukdom som för de arktiska trakterna torde vara fullkomligt egen, uppkommer vid arbete eller marsch ute på snöfälten där ögat icke har en enda mörk fläck att hvila på. Patienterna upplever sig insvept i dimma och får starka smärtor i ögon och huvud.

Den 20 december dör den unga båtsmannen Svan till följd av bl.a. lungödem. Två dagar senare begravs han. En begrafningspsalm uppstämdes. Högtidligt, men svagt ljödo de allvarsamma tonerna genom stormens dån och hemska tjut.

Situationen ombord på fartygen ter sig mer och mer dyster.

Det blir jul och trots allt firar man med toddy och dans. Till julgran har man en tall som dekoreras med knivar, böcker och cigarrer och det delas till och med ut julklappar. Strax efter jul föds ett par valpar som muntrar upp besättningen något. Men hur länge ska besättningen orka? Finns någon räddning i närheten? Läs den rafflande fortsättningen av bloggen om några veckor…

Läs mer:

Naturforskaren F.R. Kjellman har noggrant beskrivit hela resan, med hjälp av egna anteckningar och andra i besättningens dagböcker. Finns att läsa digitalt:

http://www.ub.gu.se/portaler/polarportalen/grafik/kjellmanfr.pdf

På Grenna museum finns Axel Enwalls fotoalbum från resan, som också går att se på: https://digitaltmuseum.org/search/?aq=topic%3A%22A%20E%20Nordenski%C3%B6ld%20Spetsbergsexpedition%201872-1873%22&o=0&n=176