Många av våra målningar har vackra ramar, vars skick tyvärr ofta skämmer helhetsintrycket. Ramarna får ta smällarna vid fel hantering och förvaring och bitar av ornament saknas inte sällan. Se på denna målning. Den föreställer passagerarfartyget LULEÅ och är målad av Gösta Severin 1884. Men se närmare på ramen denna gång, från den eklektiska perioden runt förra sekelskiftet (1800/1900) då man blandade alla möjliga stilar från olika tidsåldrar. På ramen ser man åtminstone fem stilperioder: den yttersta ramen består av ornerade lagerblad. Innanför den en ram av akantus och därinnanför ett pärlband. Innanför pärlbandet en typisk 1900-talsdekor.

Ramen är från början belagd med både slagmetall och äkta metall. Slagmetall har en lack över sig och håller bättre för fukt och damm.

Äkta guldförgyllning finns i två varianter. Den äldre med en boluskredering under som är rödfärgad. Det ser man ofta på äkta bladguldramar, där guldet är lite skavt lyser lite rött igenom. Observera dock att det händer att man patinerar guldramar för att se äldre ut genom att lägga in lite rödfärg i fingerade avskav. På en riktig boluskredering lägger man tunna tunna bitar av bladguld och stryker fast dem med en pensel. Under detta moment gäller det att inte nysa!

Den andra metoden är att förgylla med äkta transportguld. Guldet är i 22 karat och kommer på papper. Man lägger på pappret med guldet nedåt mot ramens ornament och gnuggar sedan varsamt fast det med t ex ett finger. Därefter drar man bort pappersarket. Pappret transporterar guldet till underlaget, därav namnet transportguld.

Underlaget för denna förgyllning är oftast gips, så när detta guld skavs av med tiden genom idogt dammande och avtorkning av ramar blottas den vita gipsytan. Som på denna ram! Här ser man tydligt: slagmetallen är solid och sitter kvar trots att den uppenbarligen utstått mycket puts och avtorkning. Medan samma puts och avtorkning helt nött bort den äkta förgyllningen. Därför är korsen på varje ramstyckes mitt vita!