Under många år var museets logotyp en bild av vår vackra byggnad med ett stort ankare som ligger i förgrunden. Ankaret ligger verkligen här på gräset och har så gjort sedan museet öppnades 1938. Det är drygt 5 meter långt, bredden mellan flyna är tre meter och stockens längd fyra. Det väger totalt 4 ton.

Ibland fotar någon turist det, ibland klättrar ett barn på det. Kanske tänker de flesta inte på att ankaret på land en gång varit fartygsutrustning till sjöss. Det här ankaret har tillhört ett stort linjeskepp sjösatt 1784 som hette FÖRSIKTIGHETEN.

I marinmuseums vackra galjonsgalleri hänger FÖRSIKTIGHETENS galjonsbild. Den visar en man som varken ser rädd eller försiktig ut. Han bär en romersk hjälm med vingar.

Det finns många sätt att identifiera och åldersbestämma stockankare. Bara ordet "ankare" säger inte den inbitne så mycket, som istället preciserar benämningen bland annat efter var ombord det hade sin placering.

Så länge man använt båtar har man säkert även använt ankarliknande arrangemang. Tidigt band man stenar vid en grenklyka som med rep sänktes vid ankring.

Den store skeppsbyggmästaren på 1700-talet Fredrik Henrik af Chapman konstruerade olika standardtyper av ankare. Då hade de stora skeppen fyra stora ankare ombord. Ankarnas storlek valdes utifrån fartygets typ och storlek. Från denna tid finns flera ankare från linjeskepp bevarade, inte bara det från FÖRSIKTIGHETEN. Även från de mindre fregatterna finns ankare kvar.

De stora skeppen var utrustade med många och stora ankare. På fartygets främre del som kallas bog satt två kranankare eller bogankare. Det på babord sida kallades för dagligt ankare, det om styrbord benämndes töjankare.

Två ankare var placerade på relingarna; pliktankaret om styrbord och läggankaret om babord. Nere i rummet skulle finnas ett ankare i reserv. Dessutom utrustades skeppen med mindre ankare som kallades varpankare. De användes vid varpning, det vill säga förflyttning av fartyget i hamn eller skärgårdsområden.

Ett pliktankare, två dagligankare och två varpankare har man till exempel från Vasa från 1628.

Ett av Vasas ankare har en 4,5 meter lång stock av trä. På dessa äldre ankare var stocken mycket längre än avståndet mellan pynten (spetsarna på flyna). Med tiden minskade längden och efter en tid kom stocken att tillverkas av två halvor. De hölls ihop med järnband. De gamla, långa stockarna var alltid fyrkantiga, men under 1800-talet kom även en variant med kortare rund stock.

Länkar:

Försiktighetens galjonsbild på Marinmuseum (extern webbplats)

Fredrik Henrik af Chapman (extern webbplats)