Jag hade i höstas förmånen att få deltaga i en internationell museikonferens i Kapstaden i Sydafrika. Den anordnades av en grupp inom ICOM (ICOM = International Council of Museums). Den sista konferensdagen besökte vi Robben Island. Våra värdar från Iziko Museums följde med oss ombord på den färja som man tar från den så kallade Waterfront area ut till ön. Efter en fin färjetur på nästan en timme kom vi fram till den platta ön där vi såg både sälar och olika fågelarter. Bussar väntade på oss och en guidad tur följde. Efter bussturen träffade vi före detta politiska fångar som visade oss fängelset och den cell där Nelson Mandela hade bott. Mandela satt fängslad på Robben Island i 18 år.

Mandelas cell på Robben Island, samt ett rum för 40 fångar. Foto Eva Fägerborg.

Vi besökte ön tillsamman med alla andra turister, vilket var både bra och dåligt. Vi fick på det viset uppleva vad som erbjuds turister. Men vi fick inte träffa och än mindre prata med kollegor från Robben Island Museum. En sak som förvånade oss var att guiderna inte alls var allvarliga hela tiden. Tvärtom så skämtade de och skrattade. Detta måste vara en slags policy som de har.

Byggnaderna verkar välskötta och det gör det lite svårt att få en känsla för hur det var under de tider då ön var ett fängelse. Det finns inte så många föremål kvar men tomheten blir också en effekt. Av ensamhet och desperation. Guiderna var bra. När man tänker på museets framtid om låt oss säga tjugo, trettio år, kanske vi då finner inspelade minnesberättelser, filmer och ljud på museet, ungefär som det i dag är upplagt i Anne Franks hus i Amsterdam.

Jag blev lite förvånad över att Mandela inte var så närvarande som jag trodde han skulle vara. Det var inte förrän i shopen med souvenirer, som jag hittade ett hörn där man visade (och sålde) filmer med honom.

Jag tycker det är mycket intressant att ön använts som ett ställe för politiska fångar ända sedan 1650-talet. De första fångarna var motståndsmän från Kapregionen som protesterade mot holländska kompaniets kolonisation. Under 1700-talet förvisades inhemska politiska ledare från holländska kolonier i Sydostasien till Robben Island. Därmed är alltså ön en symbol för anti-imperialistisk kamp under flera århundraden. Jag hade velat höra mera om det under besöket.

På båten tillbaka slogs jag av likheten mellan Robben Island och Liberty Island utanför New York där Frihetsgudinnan står. Båda öarna ligger nära en storstad och nås efter en kort färd på Atlanten. Det kommer många turister dit som under en kort vistelse får en upplevelse av två olika symboler för hopp om en bättre värld.

När vi från vår COMCOL-grupp (COMCOL = kommittén för insamling och utveckling av samlingar inom ICOM), nästa dag åt frukost på vårt hotell, såg vi en mycket kritisk artikel i om Robben Island i Sunday Times, skriven av journalisten Fred Khumelo. Han hade nyligen besökt ön och skrev om att personalen inte hade hittat nycklar till olika ställen och att många föremål hade varit försvunna. Han skrev också “One is left hungry for images of how Mandela would have endured the 18 years he spent in this place.” Han tyckte inte att stället är värt att kallas för museum och att det borde stängas för att inte orsaka före detta fångar smärta.”

Några dagar senare fick han svar från Dr Olusegun Morakinyo, Academic Coorninator African Program in Museum and Heritage Studies, Robben Island Museum, University of the Western Cape. Han skrev:

“Yes RIM as an organization is at present not in the best position that it can be, but anyone who knows anything about heritage conservation and the unique history of RIM since its inception in 1997, will never suggest let alone decreed as Khumalo has done that RIM should be shut down. RIM as an organization never had a structured executive body for the first seven years of its existence and the present executive of the institution was the first full tenured executive since 2008.

If Khumalo had bothered to consult the current executive of RIM, they would have explained the challenges and prospects of conservation management of the Island and the article will be balanced… Khumalo claimed that RIM is sold as a Museum but it is not a Museum. What he misses is that RIM is a Museum of a special kind. It suffice here to quote Clifford Shearing and Michael Kempa who argued that the “Robben Island Museum is a site for the preservation and exhibition of objects thought to be of lasting value, but also a site designed to promote a hope sensibility; it is also more than that. It belongs to a class that we might think of as ‘governance museums’. That is, museums that are concerned with promoting sensibilities rather than with simply exhibiting valued objects. In these museums, the exhibits are intentional vehicles for shaping consciousnesses.”