På 1930-talet när Sjöhistoriska museet byggde upp sina samlingar intresserade man sig också för sjömäns tatueringar. Etnologer såg då tatuering som ett utdöende fenomen som borde undersökas innan de helt försvann i och med att det moderna samhället bredde ut sig.

”Den inhemska tatueringen, utförd av en landsman eller av en yrkesman av ett grannfolk, anbringas i de flesta fall, på sjöfolk, anläggningsarbetare, eller som de kallas i dagligt tal, rallare, stamanställda vid hären och flottan samt på förbrytare. Så är åtminstone förhållandet i Sverige. På kvinnor, sparsamt, på de som fara till sjöss, samt på prostituerade. Svensk allmoge tatuerar sig ej.” Philobert Humbla, etnolog, 1928.

Bland det som museet samlade in på 1930-talet finns en anteckningsbok med svarta vaxdukspärmar fylld av teckningar avsedda för tatueringar. Tyvärr så samlade man dåförtiden inte alltid in så mycket om sammanhanget. Enda ledtråden är att varje teckning är signerad Gustaf Gustafsschiöld. Men förra året kom det ut en dansk bok som gav mig mera information om vem tatueraren Gustafsschiöld var*.

I boken kan man läsa att Gustaf Gustafsshiöld (1904-1979) levde i Örebro. Han var en av de vagabonder, luffare, sjömän som levde ett rörligt och fattigt liv och som försörjde sig på vad som kom i deras väg. Myndigheterna betraktade dem med misstänksamhet eftersom de inte tillhörde de bofasta med fast arbete.

Efter första världskriget drog den unge tonåringen Gustaf ut på landsvägarna. Han arbetade sig långsamt mot kusten, och efter ett års påhugg på åtskilliga små gårdar, tog han hyra på en båt. Han fick framförallt hyra på norska båtar. Det var ombord han lärde sig tatueringskonsten.  Gustaf fick aldrig en egen ateljé i Örebro utan tatuerade hemma hos sig själv eller hemma hos de som ville ha en tatuering.

Här visar vi en tatueringsförlaga ur hans vaxduksbok som visar en lite annan stil och ett annat motiv än övriga förlagor i vår samling. Det är ett exotiskt motiv – från Pampas? Jag kommer i alla fall att tänka på Fritiof och Carmencita.

*Nordisk Tatovering. Jan Nordström 

Fotograf: Anneli Karlsson