"O härjande tid, du ogina ålder, allting river du ner! Ja, allt gnags sönder

av Tidens tand och förtäres långsamt och dör och förintas omsider.”

Så återberättar romaren Ovidius omkring år 0 vad den grekiske filosofen Pythagoras konstaterat ca 500 år tidigare.

Man brukar säga att museer förvaltar vårt kollektiva minne. Det är minst sagt en ärofyllt uppdrag och säger något om hur viktigt vårt kulturarv är. För vad är vi utan minnen, utan bakgrund och förståelse för hur vi utvecklats till vad vi är idag? Därför handlar vårt museala uppdrag om att samla in vårt kulturarv, bevara och visa det. 

Kulturarvet ska helst bevaras i oförändrat skick. Men vi vet att allt bryts ned och museernas roll är att dra ut på denna process. Går förfallet för långt, eller är ett föremål vi vill samla in till vårt kulturarv i alltför dåligt skick behöver det konserveras. Att konservera innebär just att bevara i oförändrat skick. Dessutom ska allt en konservator gör med ett objekt vara reversibelt, det vill säga gå att göra ogjort igen. En konservering är därför något annat är en renovering eller en restaurering.

Fornfynd behöver oftast konserveras, men annars kan man kalla det ett misslyckande då ett föremål behöver konservering. Då har det förvarats i fel klimat, hanterats ovarsamt eller utsatts för luftföroreningar etcetera. För att det inte ska gå för långt med föremålen sysslar vi därför mycket med förebyggande konservering, som innebär det jag just nämde. Vi försöker förvara samlingarna i bästa möjliga temperatur och luftfuktighet, vi utsätter inte föremålen för onödigt mycket ljus, vi försöker att städa och hålla så rent som möjligt i magasin och i utställningar. Förebyggande konservering är ett tidskrävande jobb som aldrig blir klart! Är man klar i ena änden är det bara att ta tag i en annan. Och OM (vilket inte sker) man någon gång skulle bli klar är det bara att börja om igen!

Olika material kräver olika klimatförhållanden. Alla våra sjöfynd som är konserverade med PEG (Polyetylenglukol), som till exempel hela skeppet Vasa, är mest stabilt i ca 58% relativ luftfuktighet, medan arkeologiskt järn bara bör ha runt 18%, det vills äga riktigt torrt, för att inte korrosionen ska fortlöpa. Måleri och textil får inte få för mycket uv-strålning, framför allt inte akvareller! För textilier finns risken för skadedjur och mögel om de inte förvaras tillräckligt torrt. Tenn kan få tennpest om det förvaras i för hög luftfuktiget och silver kan få en lilaaktig yta av silversulfat om det finns för mycket svavel i luften. och så vidare och så vidare. Dessa olika krav kan vara nog så svåra att möta med snäva resurser att ta hänsyn till. Men lösningar finns för det mesta även om det blir en hel del pyssel, flytt och emballeringar.

National trust i England har lyckats filma hur damm äter sig in i material under de fuktigare perioder. Därför är det bra att planera in städningen till att bland annat ske inför dessa perioder så det är så rent som möjligt då. Det mesta dammet bildas i höjd med människors axlar ungefär. Det är där hår och kläder fläktar runt och damm ansamlas. Det är väl det dammet som faller ner på golvet. Men visst blir det dammigt på högre höjder än så som ni ser på bilderna av mig i städtagen.

Dammsugning och damning uppe på Amphion och tandhygien hos en 1700-talsdrake. Foto Anneli Karlsson SMM.