På 1950-talet fick Sjöhistoriska museet en stor samling av sjömansvisor från den då nyss avlidna sjökaptenen Sigurd Sternvall. Han hade själv varit med under segelskeppens sista år och samlat på de gamla visorna sedan tonåren. Hans föräldrar var skådespelare och hade ingen kontakt med sjömansliv, men Sternvall fick sin första hyra vid femton års ålder, (detta var år 1900).

Snart gick hans seglatser långt bort i världen och under åren 1916-1926 bodde han i Kina där han bland annat arbetade vid det kinesiska tullverket. Väl hemma igen blev han förskräckt över sjömansvisans kommersialisering som inte hade något med riktiga sjömansvisor att göra, och fortsatte att samla in visor från sjömän, höll föredrag om sjömansvisor och deltog i radioprogram där han sjöng och berättade och efterlyste fler visor. Han skrev också självbiografiska böcker och gav ut en bok med visor, ”Sång under segel”, som bland annat Svenskt visarkiv och Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm nyligen gett ut i en faksimilupplaga.

Svenskt visarkiv har räknat visorna i museets samling från Sigurd Sternvall och fått det till 894 visor, varav 688 ansetts vara svenska, 33 norska och danska samt 173 engelska. Sternvall delar in dem i ballader, dansvisor, berättande rimkväden, fästmövisor och sist men inte minst i de rena arbetssångerna. Han skriver att en av hans äldsta bidragsgivare, sjökapten Olof Olsson, född i Råå 1854, berättade att i 1800-talets Stockholm var det ett omtyckt nöje bland stockholmarna att gå längs Skeppsbron och avlyssna sjömännens och stuvarnas arbetssånger.  Det fanns bland dem några som blev riktigt berömda för sina goda röster.