Att resa till Sydafrika

14 aug 2012

Handelssjöfart

Navigation

Snart är sommaren slut…men en del av oss jagar sol och värme också under hösten och vintern. Till exempel så reser svenskar numera till Sydafrika på semester under vinterhalvåret. Redan för drygt 350 år sedan reste svenskar dit, men då i helt andra ärenden.

De första svenskar som kom till Sydafrika var sjömän och soldater som hade tagit tjänst på holländska ostindiska kompaniets skepp. Kompaniet var ett privat bolag som blev en slags förtrupp för sitt lands kolonialism. Holländarna hade Kap, nuvarande Kapstaden, som en lämplig bunkerstation för mat och vatten innan de fortsatte färden över Indiska oceanen bort till det så kallade Ostindien.

I arkivet har vi vackra kartor från 1680-talet tillskrivna en inflytelserik holländsk kartograf som hette Johannes van Keulen. Han fick patent på holländska maritima atlaser av holländska staten. På den här kartan ser vi den del av Sydafrika som holländarna då kände till. Vi kan bland annat urskilja namnet ”Taffelberget”, som redan då var ett viktigt landmärke för sjöfarare. (Att det gick så snabbt för europeerna att kartlägga världen berodde givetvis på egen skicklighet men också på att de använde sig av kartor och uppgifter som redan fanns på de ställen de kom till. Människor har överallt haft behov av kartor, och de har gjorts av det material som funnits tillhands). Det står på kartan att illustrationen på den föreställer ”kaffrer”, ett namn som holländarna hade på en del av de människor som bodde i området. Ordet användes under apartheidtiden men är inte acceptabelt att använda överhuvudtaget eftersom det mest använts som ett nedsättande ord.

2006:29 Johannes van Keulen 1680-tal. Karta över Sydafrika.

Stridigheter mellan kolonisatörerna och de som bodde i Kapområdet startade på 1650-talet när inkräktarna började plöja upp betesmarker. 1652 hade holländarna anlagt en fast bosättning i Kap. Strax därefter kom två unga prästsöner från Västerås stift dit. De hade tagit tjänst i det holländska ostindiska kompaniet, den ena som båtsman. Männen reste inte tillsammans men kände varandra och när de kom hem igen gav bägge två ut böcker om sina upplevelser. Det är därför vi känner till dem. Nils Matson Kiöpings berättelse är yvig, fabulerande och spännande och blev därför en succé enligt mönster för de mer eller mindre påhittade reseberättelser som skrevs i Frankrike och i England under 1500- och 1600-talen. Olof Erickson Willmans bok är betydligt mera saklig och lär vara mer sanningsenlig. Bägge två är rationalistiska för-Linneaner och kan ses som tidiga representanter för kommande århundradens europeiska berättelser om andra världsdelar.

På 1700-talet fick Sverige ett eget ostindiskt kompani och flera svenska reseskildringar från Sydafrika skrevs. Skeppsprästen Jacob Wallenberg följde med på tre Kinaresor. Troligen blev han motvilligt präst bara för att komma ut och resa. Om sin första färd skrev han en rolig bok som kännetecknas av humor och vidsynthet . Han skrev en hel del om uppehållet i Kapstaden. Boken blev populär och är fortfarande läst. Att ta del av Linnélärjungarna Anders Sparrmans och Carl Olof Thunbergs upplevelser och upptäckter i Sydafrika är också mycket fascinerande.

Det var vanligt att sjömän tog med sig blad från Taffelberget som souvenirer. I museets arkiv har vi ett sådant minne från barken Halvars resa från Göteborg till Kapstaden 1905. Någon har målat av fartyget på ett blad och monterat det enligt tryckt text ”Everlasting Silver Leaves, Table Mountain Cape Town, South Afrika”. Det var förste styrman ombord på Halvar, Ruben Samuel Hedman, som köpte souveniren.