Tora Hultgren arbetade som segelsömmerska. Hon föddes 1887, blev anställd vid Stockholms Örlogsvarv 1914 och fick sin pension 1947. Etnologer från Sjöhistoriska museet intervjuade henne 1969 om sin tid vid Örlogsvarvet. Här är utdrag ur den intervjun. Museet fick då också det fotografi där hon står som fyra till höger.

”Jag kom in på varvet 1914. Man hade inte så mycket anseende den tiden som arbetare, inte. Det var en kolossal klasskillnad på arbetare och kontorspersonal. Vi arbetade i samma hus som kontorspersonalen… Jag hade tidigare haft plats i blomsterhandel, men det var kallt och rått och söndagsarbete… Jag hade en god vän som var telefonist, dotter till en underofficer på varvet. Jag bad henne hjälpa mig, men jag kunde inte alls sy. Det var ett framtidsarbete, om inte direkt lysande, men man gick ju i pension vid 60 år.

Det var mest reparationsarbeten, allt som hör till båtarna. Det var det mest omväxlande arbete man kan tänka sig: mattor, flaggor m m. Dom som arbetat där länge, visade hur man skulle sy en flagga. Lokalen där vi skulle arbeta var inte så grann. Den var stor och rymlig med många fönster. I en hörna stod en jättestor kamin och den skulle värma upp den stora lokalen. Efter helguppehåll fick vi linda in oss i filtar. Det eldades inte innan vi kom. Ganska primitivt. Men vi trivdes i alla fall. Det var en gammal gubbe som skulle stå för eldning och städning. Det var hur bedrövligt som helst.  Kl sex, innan vi slutade, skulle vi också sopa undan det värsta i lokalen.

I början hade vi trampmaskiner, det dröjde ganska länge innan det blev motorer. Vi fick behålla våra gamla maskiner, det sattes bara dit motorer. Det var ingen konst att lära om sig från de gamla maskinerna till dom elektriska. De flesta av oss tyckte det var en lättnad. Men vi hade faktiskt en som inte ville ha den nya motorn. Hon fick väl lov att ge med sig, så småningom.

Vi hade mat med oss, lunchrum fick vi senare… Och då skulle vi inte ha någon rast förrän kl 12. Men det är klart att vi som började kl 7, kunde inte sitta där utan mat från kl 7 till 12, så vi tog naturligtvis en smörgås. Men det fanns dom som fick sluta för att man kom på dom!

I början kunde vi få gå ifrån en halv timma för att gå ned och bada mitt under arbetstiden. Vi badade ända fram till september.  På den tiden hade vi inte någon semester. Men ibland tog man nån vecka ledigt utan någon betalning. Jag bodde på Söder, Hornsgatan 42, och sedan flyttade jag till Kocksgatan 11. Åkte dagligen med Skeppsholmsfärjan. Jag var 27 år när jag började. På Hornsgatan bodde jag i ett vindsrum, 15-16 år. Färjan från Slussen på mornarna var nästan alltid full.

Tilltalsordet var Tora. Sen skulle man säga titlar till basarna. Till dom manliga arbetskamraterna var det efternamnet eller du. Underbefälet tyckte dom skulle säga förnamnet och det gilla jag inte alls.

Jag har spelat piano i hela mitt liv, det kan man kalla mitt fritidsintresse. Fortsätter också, trots min höga ålder. Pappa köpte ett gammalt piano när jag var 11-12 år för 50 kr. Det var bra gjort. Jag har en bror, som blev riktig musiker genom regementet. Han fick undervisning i oboe. Han gick i Musikaliska Akademien… Jag var inte med i sångkören . Jag hade det där ’lite för mig själv, roligt i ensamhet’. Pianospelet har gett hemskt mycket i tillvaron. Det har hjälpt mig leva. Det var ingen rolig arbetsplats jämt, inte”.