Sedan jag var tonåring har jag varit intresserad av Strindbergs verk och liv. Eftersom det i år är 100 år sedan Strindberg dog (den 14 maj), slog det mig att jag borde ju skriva ett blogginlägg om honom utifrån ett ”sjöhistoriskt perspektiv”. Det blev så här:

Ångbåtarna vid Riddarholmskajen bör ha varit bland det första utanför hemmet som August blev medveten om, för under sina första år bodde familjen ovanpå ångbåtskontoret på Riddarholmen i Stockholm. Fadern Carl Oskar var nämligen ångbåtskommissionär och umgicks mest med sjöfartsfolk. Redan på 1820-talet såldes det ångbåtsbiljetter i August Strindbergs farfars kryddkramhandel! Det berodde på att Augusts faster Lisette var gift med den engelska uppfinnaren och ångbåtsbyggaren Samuel Owen. Owen introducerade så tidigt som 1818 den första ångbåten i Sverige, den så kallade Waterwitch.  Det kan vara så att vi har en samtida ritning på Waterwitch i vårt arkiv! Den är gjord 1816 av skeppsbyggmästare Olof J Häggström. Inget fartygsnamn anges på ritningen men ritningen stämmer med det man vet.

Så här målande beskriver Strindberg en färd med ångbåt på Mälaren in till Riddarholmen en sommardag på 1850-talet:

”…man under Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen hade varit tryckande het, solen hade skinit på västermoln, och sedan hade den ena molnvagnen efter den andra kört upp på himmelen, höll stilla och skockade sig som en artilleripark på de inslagna höjderna. Och när hela batteriet var samlat, gavs eld, gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar, och dundret hördes, innan man räknar till fem, luften suckade, böljorna väste till och ångbåten darrade; nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram, och glatta lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarna, och när ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen låg den stora staden fläckvis i kvastar av solsken och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets av ljus, som under en lampskärm, låg Riddarholmskajen med cinnoberröda ångpipor; gamla Gripen och Kommendörkapten, den långa smala Aros med för och roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och längst bort vid simskolan den lilla Tessin; och över master, skorstenar och flaggstänger höjde sig de två hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom gymnasiihusets åldriga fasad, och högst över alla, Riddarholmskyrkans järntorn”. Ur novellen ”Klockaren på Rånö” som finns med i ”Skärkarlsliv” (1888).

I vårt fotoarkiv finns det här fotografiet som antagligen är den ångbåt vid namn Prins Gustav som Strindberg nämner i novellen.

Under Strindbergs barndom och ungdom tillbringade han många somrar på olika ställen runt Mälaren och ute i skärgården. Sommaren 1872 vistades han sin första sommar på Kymmendö tillsammans med kamrater, och där skrev han dramat Mäster Olof som ju i mycket handlar om honom själv.

1873 beställde Försäkringsbolaget Nordstjärnan en novell av honom om sjöförsäkringens förträfflighet. Resultatet blev tydligen till full belåtenhet eftersom han sedan fick erbjudande om att bli redaktör för deras försäkringstidning. Men den tidningen blev inte långvarig. Strindberg skrev nämligen om redare som var mera intresserade av att få ut premier för odugliga skepp än att ha omsorg om sjömännens liv ombord.  Några år senare kritiserade han sjöförsäkringsbranschen i romanen ”Röda rummet”.

Hösten 1873 antogs August Strindberg som elev vid Telegrafstationen i Sandhamn. Under den tiden skrev han en artikel om ett skeppsbrott med åtföljande sjöförklaring. Den väckte entusiasm när den publicerades i Dagens Nyheter och gjorde att han fick anställning där.

Strindberg vistades också som vuxen på många olika ställen i skärgården under somrarna. Det var på Kymmendö som han kanske upplevde den lyckligaste tiden i sitt liv. I början av 1880-talet tillbringade han tre somrar där tillsammans med Siri och de två små döttrarna Karin och Greta. Det var dit han ofta längtade under de många efterföljande åren utomlands. Men efter att ha skrivit Hemsöborna kunde han aldrig återvända därför att de som bodde på Kymmendö kände sig utpekade och utskämda.

I den vackra dikten ”Lördagskväll” från sista sommaren på Kymmendö, beskrivs en idyllisk sommargästtillvaro. Så här lyder första versen;

”Vinden vilar, viken ligger som en spegel,

Kvarnen somnar, seglarn tar ner segel.

Oxarne bli släppta ut i gröna hagen,

Allting rustar sig till vilodagen”.

Ur ”Dikter på vers och prosa” (1883).