Imorgon natt mellan den 14 och 15 april är det precis 100 år sedan den 269 meter långa oceanångaren Titanic gick på ett isberg och sjönk i Atlanten. Händelsen är den största marina katastrof någonsin och fascinerar mängder av människor. Därför finns det också en uppsjö av litteratur och filmmaterial kring händelsen. Med andra ord summerar jag inte händelsen mer än såhär, utan hänvisar istället till Titanicfakta på Wikipedia eller till en välskriven webbsida en student publicerade för 10 år sedan. En av världens absolut främste experter på Titanic är svensken Claes-Göran Wetterholm, som många gånger varit museet behjälplig i Titanicsammanhang. Han föreläser och har skrivit flera böcker i ämnet. Bland annat en med titeln  Sagoskeppet. Titanics myter, Titanics människor. Där avslöjar han till exempel att "Närmare gud till dig" inte alls spelades i samma stund som Titanic sjönk, men den myten verkar historien ha svårt att bli fri. Detta skrev min kollega Eva i vårt arkiv lite mer om i sin bloggtext häromdagen.

Men jag vill förstås berätta om vad vi har med anknytning till Titanic i våra samlingar! Vi har nämligen en mycket fin liten modell av en däcksektion med en livbåt och två dävertar, så kallade kvadrantdävertar av Axel Welins patent. Axel Welin (1862-1951) var en svensk ingenjör född i Sverige, men i huvudsak verksam i London. Då han i sitt tidiga yrkesliv arbetade med att designa vapen fick han en gång följande fråga: ”Varför tillverkar du saker som tar livet av folk? Du som är så intelligent borde ägna dig åt att tillverka saker som räddar liv istället!” Axel lyssnade och nappade! Vid den här tiden hade trafiken över Atlanten med oceanångare ökat och säkerheten ombord behövde utvecklas. Från mitten av 1800-talet utrustades fartygen med järndävertar, vridbara lyftbommar vid relingen som skeppsbåtarna sjösattes ifrån. Ett problem var att båtarna lätt skadades om fartyget hade slagsida. Axel Welin började utveckla ett säkrare sätt för sjösättning av livbåtar, även vid 15 graders slagsida. Däverten var dubbelverkande och kunde sjösätta fyra livbåtar i följd.

Dävertarna göts vid Kohlswa gjuteri och monterades ihop på Nydqvist & Holm i Trollhättan. De skickades till Belfast för att monteras på oceanångaren Titanics promenaddäck. Dävertarna fungerade utmärkt den ödesdigra natten. De flesta som räddades firades ned i livbåtarna med hjälp av Axel Welins dävertar. Nu ligger alltså dävertarna på 3800 meters djup på Atlantens botten, synliga på foton av vraket.

Både Titanic och systerskeppet Olympic utrustades med Axel Welins dävertar, men eftersom White Star Lines ägare tyckte att det såg för belamrat ut med en rad extra livbåtar innanför dävertarna, tog de bara med hälften av det antal som kunnat föras med. Hade White Star Line gjort som Axel Welin ursprungligen tänkt hade det funnits tillräckligt med livbåtar till alla ombord på Titanic.

Skandinaviska Titanicföreningen som ger ut tidskriften Atlantångaren ägnade nr 1 och 2 år 2001 åt att berätta om Axel Welin.

Vi har också ett duplikat av Welins patentbrev från London 1900, liksom ritningarna till dävertarna och mänder av samtida tidningsurklipp i vårt arkiv.

Av museets modellfartyg föreställer 3 stycken passagerarångfartyget Titanic. Den senaste köptes in 2010 och är byggd i skala 1:200. Den visas i den permanenta handelssjöfartsutställningen Shipping & shopping.

Claes-Göran Wetterholms böcker, liksom andra om Titanic, finns förstås att läsa i museets bibliotek.