Natten mellan den 14 och den 15 april i år är det 100 år sedan Vita Stjärnlinjens passagerarångare Titanic gick under på Nordatlanten. För en resumé av olyckan se en sida som vi tidigare skrivit avsedd för skolklasser.

Genast efter katastrofen satte mytbildningen i gång. En känd expert på Titanic är etnologen Claes-Göran Wetterholm. I sin senaste bok ”Sagoskeppet” från 2008 uttrycker han sig som följer under rubriken ”Katastrof till salu”: ”Att Titanic blivit så känd, och kanske därmed världens mest berömda fartyg, beror till stor del på att underhållningsindustrin tidigt förstod det kommersiella värdet i olyckan. Utan den kommersialisering som skedde hade Titanic endast blivit en i raden av undergångna fartyg.”  Att Titanic gått under stod klart på kvällen den 16 april och inom tre dagar fanns Titanicvykort att köpa. Mängder av böcker, skrifter, dikter och sånger såg dagens ljus på båda sidor av Atlanten. Mytbildningen startade omedelbart. Att orkestern spelade medan fartyget sjönk och att det sista stycket var psalmen ”Närmare Gud till dig” har gripit generationer av människor (bland annat August Strindberg på sin dödsbädd), men detta lär inte stämma. Den första långfilmen hade premiär i Berlin i augusti 1912 och kom till Sverige samma höst. Stumfilmsstjärnan Dorothy Gibson var en av Titanics förstaklasspassagerare som överlevde och hon medverkade själv i filmen som på svenska fick namnet ”I natt och is”. Museets arkiv har en kopia av programmet från Londonbiografen i Stockholm.

Sjöhistoriska museet har haft tre stora utställningar om Titanic. Den första 1987, den andra 1991 och den senaste var en spansk utställning som vi visade i en båthall på Galärvarvet här om året. I alla utställningarna har Claes-Göran Wetterholm medverkat som expert. Han kommer också berätta om Titanic på Sjöhistoriska museet under den Kulturnatt som äger rum i Stockholm lördagen den 21 april i år.

Till vår Titanicutställning 1987 efterlyste vi minnen från Titanic. Här har jag valt ut några delar av en berättelse som vi då fick ta del av och som är en ögonvittnesskildring utan hjälteambitioner:

” Vi var 2 svenska pojkar, jag å en tidningsman vid namn August Andersson från Ystad.  Vi höllo varandra i hand å kämpade gemensamt för livet. Vi fick slutligen fatt i en flotte spillror lösryckta från fartyget, som vi höll oss fast vid men vi blev så många till slut så den sjönk. Då uppstod fullt slagsmål i vattnet för att få en del att släppa så någon kunde bli räddad. Det lyckades. Vi var till sist 50 man som hålde oss fast men innan vi blev upptagna vilket skedde efter 8 timmars vild kamp i kolsvart mörker med jämmerrop som skar genom märg och ben var vi blott 11 kvar som levde. 3 av dem var vansinniga, 4 dog inom 3-4 timmar. Till slut var vi således 4 kvar som härda ut…när jag tänker på det hela förstår jag inte hur jag kunde bli räddad men min kallblodighet att kunna stöta ifrån mig dom andra så att vi kunde hålla oss över vattnet gjorde mycket till. Det är hemskt men i ett sådant ögonblick är det endast frågan om sitt eget liv.”

Detta skrev en C O Jansson till sina föräldrar ombord på Cunardlinjens Carpathia den 17 april 1912. Carpathia var ett fartyg som lyckades rädda 712 människor. Av de 2 207 som funnits ombord när Titanic lämnade Queenstown omkom 1 495 människor.

Wetterholm skriver om alla de berättelser om ”hjältar” som uppstod utan att det egentligen fanns fog för det. Hjältar passade väl in i tidens föreställningar om vad som borde ha hänt och vad man önskade hade hänt. Det brittiska departementet Board of Trade var ansvarigt för både livbåtar och skottens indelning och dragning. I allt hade de misslyckats fullständigt, men trots det blev ingen ansvarig. Sjöförhöret ställde heller inte rederiet till ansvar.  Istället skapades diverse ”hjältar”, som kapten Smith, trots att han i full fart lät köra fartyget rakt in i ett område som han visste var fullt med isberg.