I mitt förra blogginlägg funderade jag lite kring rymningarna från örlogsfartyget Vanadis. För att se om det fanns något som mer kunde berätta om varför så många rymde från långresan 1883-1885, har jag läst i några dagböcker skrivna av besättningsmän på resan.

Målning av Jacob Hägg föreställande Vanadis vid Gibraltar, målad 1862 under en tidigare långresa. Sjöhistoriska museets föremålssamling Ö 8142.

Först läste jag båtsman Humblas reseberättelse. Hans skildring är en livfull beskrivning, både av livet ombord och de länder man besöker. I arkivet finns en renskriven version av hans dagbok, så det är lätt att ögna igenom texten och leta efter uppgifter om rymningar. Och lite hittar jag:

Först skriver Humbla några rader om de tre som rymde i Lissabon:

”Några Norrlandsbåtsmän passade på tillfälle och rymde. Anledningen trodde kamraterna vara den, att matroserna hade sagt at sjöen å andra sidan linjen växte och blef stor som en del kyrkor uppåt landsbygden till, då kom de underfund med att det blir svårt att krångla sig igenom och därför ville de vända om igen. Att det var planlagt framgick däraf att de, innan de lämnade fregatten, pådragit ännu en omgång kläder. Alla försök att fånga dem misslyckades.”

 Man kan ju förstå dessa båtsmäns rädsla, de var helt ovana vid oceanfart och man kan också tänka sig hur mer erfarna sjömän berättade skräckinjagande historier och skrämde upp dem. Jag hoppas verkligen att de kom hem välbehållna till Norrland igen.

Nästa uppgift i Humblas berättelse rör Elis Bengtsson, han som rymde två gånger under resan. Inte förstår man mer om varför han rymde, men så här beskriver Humbla hans sista rymning:

”6 Mskt N:o 92 Bengtsson som rymde i Valparaiso den 15 Mars 1884 ombordkom i Calläo den 9 April. 1884 rymde i Tahiti den 1:sta Juni 1884 detta tillgick så, att Bengtsson gick ner på babords vaterbom och tjänstgjorde som plikthuggare i slupen som skulle hämta de landpermitterade kl. 8. När båten kom i land så sprang Bengtsson ifrån sin post, och kamraterna hade ställt om att skeppshandlaren tog hand om honom, och i godt förvar åsåg han fregattens afgång."

Här verkar det ju som om andra besättningsmedlemmar hjälpte Bengtsson att rymma. Jag får bara fler frågor och blir nästan lite irriterad på Humbla. Varför kunde han inte berättat lite mer om varför Bengtsson rymde och varför han fick hjälp? För vem har Humbla egentligen skrivit sin text, är det till reskamraterna som redan har en förförståelse om vad som hänt?

Besättningsbild från Vanadis. Vilken av männen är Elis Bengtsson tro?
Sjöhistoriska museets fotoarkiv: Fo87718C.

Om övriga rymningar har jag inte hittat något alls i Humblas beskrivning.Och i den andra dagboken, skriven av Fritjof Holmgren, står nästan inget alls om rymningarna förutom en lakonisk passus från Honolulu:

"Kl. 4 på äfter midagen för att afgå från Honolulu och der minskades besätningen med 6 man. 5 rymde och En blef afpoliterad för han var Sjuk och det var prins Oskars uppassare och han dog."

Slutsatsen man kan dra är väl ändå att rymningar var så vanliga att det inte ansågs så uppseendeväckande att de var värda några större kommentarer. Det är ju sällan rymmarna som i efterhand berättar sina historier, vilket ju annars hade varit spännande. Jag har skrivit om en rymmare tidigare; sjömannen Ernst Axel Strandell. Han rymde från en "galen kapten" och ansåg sig inte ha överlevt om han stannat kvar ombord.