Förutom vårt numera digitala register över alla föremål i Sjöhistoriska museets samlingar har vi förstås vårt gamla, manuella kortregister att luta oss emot. Där hittar man minst sagt kluriga saker. Se på registerkortet av föremålsaccession nummer 21258 ovan. Ett "Obekant föremål". I registerfälten finns ifyllt och förklarat att detta är ett 90 cm långt och 83 cm högt föremål av furu, målat med grå oljefärg. Tekniken är "tappad" och förklaringen är följande: "Två rektangulära grindar rörligt fästade vid en trapetsformig ståndare, på den fria kortändan på var grind en järnslå, på den ena upp, på den andra nedtill, som kan hakas på den andra grinden." Föremålet kom till museet 1966 från Museicentralen som fanns på Stockholms Örlogsvarv.

Beskrivningen av föremålet är exemplariskt utförd, men vad föreställer det? Är det någon där ute som har en idé, vänligen hör av er, antingen här som kommentar eller direkt till mig!

Idag hade vi nog valt att inte samla in detta föremål, utan ansett att det saknar proveniens. Inom museibranchen pågår en ständig diskussion kring de stora samlingar museer runt om i landet bevarar och förvarar. Hur mycket ska vi samla, hur mycket kan vi samla? Vad är relevant att spara för framtiden, vilka objekt ska få representera det i vårt fall maritima kulturarvet? Den gängse bilden är att man i början av förra seklet ganska urskillningslöst samlade in kulturobjekt i stor omfattning. Samlingarna är grunden till de flesta museer, det är det kulturhistoriska materialet man ställer ut, visar och forskar om. Regeringens uppdrag till museer har också alltid varit att samla, vårda, bevara och förmedla vårt kulturarv. Inte konstigt då att man vid ett museums födelse med tomma magasin samlar in allt man blir erbjuden för att bygga upp en gedigen samling och därigenom vinna status. Detta ibland på bekostnad av att istället skapa en representativ, överskådlig och väl genomtänkt samling, som liksom via en röd tråd visar en utveckling inom ämnesområdet.

Genom policydokument och riktlinjer är de flesta museer idag betydligt mer restriktiva i sin insamling. På grund av stora kostsamma magasin med höga klimatkrav, bristande resurser inom vård och konservering av samlingarna etcetera tvingas man numera tacka nej till sådant som till exempel inte självklart faller inom ämnesområdet, är alltför platskrävande eller där ett liknande föremål redan finns representerat i en annan museisamling.

Jag brukar tänka på då man som barn började samla på något. Kapsyler till exempel. Man var väldigt glad och nöjd över de första kapsylerna, trots ett manglat hörn eller lite harmlös korrosion. När man sedan kom upp i ett tjugotal, hade de där "sämsta" fått en fin dubblett, ett felfritt, blankt och välbehållet exemplar. Om man nu inte endast samlade utefter kvantitet kanske man började fundera på att göra sig av med den där första, manglade, för att lyckas skapa den perfekta samlingen som utgörs av perfekta exemplar. 

Detta är en naiv liknelse, ofta är det nämligen märken från det förflutna som kan vara avgörande för att man förordar att samla in ett museiföremål. Sjöhistoriska museets störst och "svåraste" föremål är m/s Estonias bogvisir. Det väger över 60 ton och för med sig en hel del problematik kring bevarandet. Ändå har vi beslutat att det ska ingå i vårt kulturarv på grund av att förlisningen är den största katastrof i svensk sjöfartshistoria efter torpederingen av s/s Hansa under andra världskriget. (Jo, vi har även mindre föremål från m/s Estonia, liksom flertalet fotografier  i vårt fotoarkiv. I vårt arkiv har vi utförliga intervjuer från överlevande och berörda). Men på visiret är det just skadan som gör det intressant. Hade man åtgärdat den, tryckt ut bucklan, blästrat det korroderade och målat vitt över det hela hade föremålet helt förlorat sin historia. Och det är historier vi samlar på och som museiföremålen representerar.